Scoyt ålråjt

"Robert Stephenson Smyth Baden-Powell, Lord Baden-Powell från 1921, född 22 februari 1857 i Paddington, London, död 8 januari 1941 i Nyeri, Kenya, var en brittisk militär, författare och grundare av scoutrörelsen. Veteran från strider i Indien och Afrika. Vid boerkrigets inledning britternas yngste överste, 1903 general, tillika generalinspektör för kavalleriet. Författare till Scouting for Boys. Baronet 1922."

Så långt Wikipedia

Ett par decennier av mitt unga liv har ägnats åt scouting, "the BP spirit"-folket som försöker överleva i naturen och hjälpa gamla tanter över övergångsställena. Och allt mysigt och trevligt däremellan. Ja, det där med gamla tanter är väl lite överdrivet. Det finns sällan hårt trafikerade övergångsställen i skogen. Däremot kan det finnas en del gamla tanter i skogen men då är de i regel så friska att de ingen hjälp behöver. Jag har utstått otaliga läger och hajker, vandringar och myggeländen, elakartade scouter (som ännu inte impregnerats helt och fullt av scoutandan) och många trevliga ögonblick. Kort sagt, min tid som scout har gett mig många fina minnen och vänner som fortfarande pratar om det när vi träffas. Man förtränger myggbetten, yxan i foten och andra olyckor och kommer ihåg lägerelden, pinnbröden och de lyckosamma strapatserna. Här kommer lite glimtar i form av bilder.

Min patrull Pidi 1974

Lägerbål 1975

En glad scout är ledarens bästa belöning

Några drar ut från lägret för att gå på hajk

Elden har en central roll inom scouting

Patrullen Biet på en av mina ledarscoututbildningar 1977

Profilbilden är hämtad från en av de sista scoutledarutbildningarna jag deltog i som ledare/lärare. Den är tagen av min fästmö Eva 1978. Kort därefter förlovade vi oss och i oktober bytte jag efternamn till Meldert, min mammas flicknamn taget 1942 av syskonen Johansson.

Mellanformataren

PS
Ni vet väl hur man gör upp eld? Man gnider två torra scouter mot varandra!

Nästa månad händer nåt speciellt...

Would you and your friend come around

Friends gathering from Thomas Meldert on Vimeo.

American car show, Norrtelje

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Fotokompis med ljus i blicken

Några av mina retrokameror har blivit mina favoriter. Min Leica M3 är en av dom. Modellen introducerades hösten 1954 och är alltså lika gammal som jag. Min är tillverkad våren 1955 och är still going strong. Idag begåvades den med en glugg från Voigtländer. Ett Ultron 28mm/f1,9 så nu blir det till att ge sig in till stan och prova lite. Det är fint med fullformat. Ingen brännviddsförlängning att räkna med. 28 mm är 28 mm. Punkt. Tidiga M3:or har nu inte ramar för kortare brännvidd än 50 mm så för att veta vad jag tar bilder på har jag skaffat en 28/35-sökare från Voigtländer. Det blev en fin kombination. Gluggen är inte så kompakt som man kunnat tro men eftersom jag är van vid större gluggar känns det helt ok. Leicametern har jag tagit bort. Den har lurat mig för många gånger. Kommer att använda den fina exponeringsstickan som jag blev tipsad om av en kommentator i Bengans blogg. Fast en dag som denna går det nog bra utan. Ser ut som 250/16 för Tri-X idag.

Canon Powershot A80 tog bilden

Slussen och äntligen en date

Efter några lama försök lyckades jag äntligen ordna en date med Lasse. Vi skulle träffas vid Slussen. Jag kom lite tidigt så jag tog lite bilder. Sen upptäckte jag Lasse som smög lite för att ta kort på mig när jag skulle ha kommit ut från T-banan. Men jag var redan ute och tittade på honom. Lasse är en söderkis som inte vet var Puck ligger =) Jag hade bett honom välja ställe så det blev Puck och kaffe och ”ostfralla” och fotosnack och allt om livet och sånt. Helmysigt var det. Passade på att uppvakta den snart femtioårige kisen med en liten present. Sen drog vi oss ner mot Götgatan och åkte hemåt i hans bil. Här är lite bilder från dagen.

*
De e vår nu

Lasse mitt i livet och med glimten i ögat.