24 mm helmanuellt

Om ett gammalt objektivs välsignelser på en digitalkamera

Varje sommar åker vi runt på loppisar både  för nöjet och för att fynda om det går. Min fru fyndar oftare än jag men den gången jag ska skriva om nu var det min tur. Det var på bakluckeloppiset en söndag på Rosenhill som jag träffade på en amerikan som sålde lite Nikongrejer. Året är 2010 eftersom det här inlägget också blir historien om månadens profilbild.

Bakluckeloppis på Rosenhill. Den där Opeln var inte till salu.

Amerikanen. Han är gift med en svenska och bor i Sverige och var på tillfälligt besök hos bekanta i Hässelby. Han passade på att sälja lite Nikongrejer.

Eftersom jag sällan gör några inköp på loppisar hade jag inte några pengar med mig men vi löste det ändå. Jag hämtade objektivet senare hos hans bekanta.

Det objektiv jag köpte av honom var ett 2,8/24 mm för 200:-. Med det på min D80 med brännviddsförlängning på 1,5 ggr fick jag alltså ett 36 mm. Det var det jag var ute efter.

En av de första bilderna jag tog med objektivet blir nu månadens profilbild. Jag testade objektivet och det blev bra med en gång.

Profilbilden är beskuren till kvadratiskt format.

Lite senare satte jag på 24:an när vi gjorde en utflykt till Ulriksdals slott. Där pågick en trädgårdsutställning där olika trädgårdsdesigners hade gjort var sitt förslag på uteplats. Här kommer några bilder från den utställningen. Alla bilder är tagna med den gamla helmanuella 24:an.

Mellanformataren

PS
Numera kör jag 24:an på mina fullformatare istället. 

Gotland runt med en gammal besättning

Om en retrosemester

2009 blommade min analoga galenskap ut ordentligt. Men som den lyckliga skit man kan vara hade jag kul med fotograferandet som aldrig förr. Gamla kameror flockades hemma under våren och efter Midsommar åkte vi på semester till Gotland, frun och jag. Och ett flertal gamla kameror. Det här inlägget för nästa profilbild kommer endast att innehålla bilder tagna med kameror som tillverkades före den digitala eran. Min D80 fanns förstås med och jag tog bilder med den också men de visar jag inte den här gången.

Vi bodde på Strand hotel. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Rum 333 hade den här utsikten. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Visby ringmur. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Vi hade Visby som bas och gjorde dagsutflykter åt alla håll. Den första till Fårö.

Vi skådade raukar på Fårö. Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Besökte fiskeläget Helgumannen. Bronica S2A (1973) + Nikkor 2,8/75

Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi gick i kloster i Roma. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Klostret har blivit nöjespalats. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Vi hittade till Krusmyntagården. Contessa Nettel Piccolette (1921)

Piccoletten verkar ha fått starr så nu håller jag på med ett linsbyte. Den ska få nytt liv som hålkamera.

Vallmo fanns det överallt. Men de stod inte stilla! Zeiss Ikon Super Ikonta 532/16 (1939)

Någonstans på västkusten. Härifrån såg vi Stora och Lilla Karlsö. Leica M3 (1955) + Ultron 1,9/28

Minns inte var dessa utredningsdetaljer hängde. Leica M3 (1955) + Elmarit 2,8/90 (1960)

Tillbaka i Visby. Botaniska trädgården. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Och så var resan slut. Och frun också. Här uppe på klinten strax söder om Visby. Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Månadens profilbild är dock tagen på Millesgården. Rolleiflexens självutlösare funkar inte så jag balanserar kameran och trycker av på armlängds avstånd. Närgränsen på objektivet ligger på 0,9 meter så jag fick sträcka ordentligt på min lekamen.

Rolleiflex 3,5A Automat (1952)

Mellanformataren

PS
Det var både första och sista gången jag tar med så många kameror på en resa. I maj åker vi över Atlanten och då blir det bara två, en digital och en för film. Men helt säkert flera objektiv.

GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Blixtar utan dunder

Om funktionskontroll av 50-talskameror

Jag har varit sjuk ett tag nu men förkylningen börjar släppa sitt grepp. Det värsta med förkylningar är att de verkar bli segare att bli av med ju äldre man blir. Tråkigt är det också! Idag känns det bättre och jag satte mig i sinnet att funktionskontrollera blixtbeståndet tillsammans med ett par retrokameror. Inte för att jag älskar blixtfotografi. Ni som känner mig vet att jag gillar det naturliga ljuset. Men man vill ju ha lite koll på utrustningen och veta att den funkar om man i ett sinnesförvirrat tillstånd får för sig att använda konstljuset.

Häromveckan prövade jag en multiblixtuppsättning med D600 och lyckades fyra av tre blixtar  samtidigt. Hade det inte fattats en kabel så hade det blivit fyra. Och med en optisk trigger till hade det kunnat bli fem. Och ändå skulle jag ha haft blixtaggregat över! Nå, det räcker nog med ett par ett bra tag om andan faller på. Men det är bra att veta att det funkar.

Idag blev det ett mindre test med gamla blixtar och ett par Rolleiflexar, en 3,5B och en Baby. Jag har varit lite skeptisk till det där med blixtar på Rolleisarna. Kontakterna ser inte ut som vanligt. Men för att göra historien kort. Det funkade alldeles utmärkt (om man bara vänder batterierna rätt i blixten).

Det skönaste beskedet var dock att äntligen få prova den av mina Rolleiflashar som jag hade hopp om att den skulle fungera. Tidigare i år fick jag tag på det 22,5V-batteri som behövdes. Jag försökte direkt då att få igång ett par gamla Ikoblitz men de ville inte. Sannolikt på grund av dålig kontakt inne i blixtens kropp. Den öppnar man nu inte utan att ha sönder den så det fick vara.

Lampan har brunnit och får svalna innan jag tar ut den.

Blixtlampor har jag köpt på mig genom åren så där föreligger ingen brist på ett tag. Det var bara att stoppa in den och rikta kameran mot något motiv i vår mörka lägenhet som skulle må bra av att bli upplyst, om än för bråkdelen av en sekund. Den bilden får ni dock inte se. Den sitter kvar på minnesremsan i kameran.

Mellanformataren

En av mina bästa vänner har kilat vidare

Om att skiljas med glädje

En av mina bästa vänner har gått till andra jaktmarker. Och det är med glädje jag släppte iväg den. Jag har haft många fina stunder med den och jag vet att är där den är nu fortsätter den att sprida glädje. Min gamla Rolleiflex 3,5A Automat från 1952 har flyttat permanent till sonen i Göteborg.

Jag har ju en till, en Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, som gläder mig på samma sätt. Det är bara lite detaljer som skiljer. Ett vinnande koncept behöver ju inte ändras särskilt mycket.

Mellanformataren.

PS
En del andra gamla godingar är på väg ur boet också så kom inte och säg att jag är en samlare!