Berömda fotografer har också ett familjealbum

     ÄNTLIGEN!

Jag tog mig ut till Fotografiska idag för att kolla in stället och utställningarna. Det är ett mäktigt galleri vi har fått i Stockholm. Stora fina salar och gott om väggyta för bilder. Jag tyckte jag var lite sen men det var ännu lite folk när jag kom så det var inget större besvär att se sig omkring. Mot slutet av mitt pass där var det dock rätt trångt. Jag tittade förstås på alla utställningar men stannade längst hos Annie Leibovitz som jag tog till mitt hjärta - för hennes privata familjebilder. Man tänker nog inte på det men berömda fotografer har ju också ett familjealbum med gamla bilder. En familjehistoria värd att berätta. När jag ser andras familjebilder känner jag ett slags släktskap i de gemensamma nämnare man ser. Familjeporträtten på högtidsdagar, bilder på barn som blir större och större. De där ögonblicken i vardagslivet som triggar minnet eller, som i det här fallet, ger inblick i en annan familjs historia. Hennes porträtt av kända och berömda personer är förstås också bra. Inget snack om den saken. Men det var hennes privata bilder som gav mig mest. I butiken köpte jag hennes bok för att ha något att njuta av om kvällarna i fåtöljen.

Det blir inga bilder från besöket. Jag hade visserligen Coolpixen med men använde den inte. Det blev ZM för hela slanten och Tri-X som står i kö för framkallning i mitt kylskåp. Men bilder ska det vara i en fotoblogg så här kommer några bilder från Fotografiskas omgivning =)

De här grabbarna fixade till området utanför entrén förra sommaren.

Det märkliga huset på andra sidan gatan med ingång genom taket.

Birkaterminalen är närmaste granne. Man passerar den på väg till Fotografiska.

Min bästa rekommendation är att ta sig dit och se på härligheten!

Jag har årskort så nu kommer jag att ränna där ganska ofta. Och jag träffar gärna någon FS-bekant där.

Den bästa kameraväskan

De flesta har väl konstaterat att en kameraväska aldrig kan bli för stor. Under många år hade jag en som rymde mina båda Chinonhus, två objektiv, blixt, filterhållare och ett antal filter plus ett par rullar film. Nu rymmer samma väska en Leica M3, en FED 1, fem objektiv, två exponeringsmätare, filter och motljusskydd och flera rullar 135-film på samma utrymme. Mätsökare tar ju lite mindre plats =)

När jag skaffade en digitalkamera för ett par år sedan köpte jag en sån där axelremsväska som på mindre än ett år fylldes till brädden med objektiv och tillbehör såsom blixt, batteripack, filter, motljusskydd och gud vet allt vad som ryms i den. Det är en Gordisk knut att lösa varje gång man ska ha något =)

Så började jag intressera mig för gamla kameror och köpte därför en värstingväska från 70-talet bara till mina mellanformatare. Den blev också snart full med prylar. Och allt fick inte plats...

En Nikon EM som jag köpte på Tradera levererades i en liknande kameraväska som jag hade från början. Nu är de alltså fyra!

Och ändå står mer än halva kamerasamlingen kvar i bokhyllan!

Det hör till saken att jag avskyr att bära på väskor. I början av min karriär reste jag mycket mer än jag gör nu och lärde mig snart att resa med lätt packning (för att man inte skulle behöva vänta på bagaget på flygplatserna).

Så vad ska jag med en massa kameraväskor till?

Och hur gör jag när jag ska ut och fotografera?


 

Jag tar en kamerarem och går!

Den bästa kameraväskan är den som stannar hemma!

Man behöver ju bara EN kamera, ETT objektiv och EN film.

Nyårslöftet - en framgång

Alldeles nyss tog jag den sista rutan i den sista kvarvarande kameran som omfattades av nyårslöftet. De här är nog det första nyårslöftet jag någonsin hållit i hela mitt liv =)

Det handlade om att jag skulle köra minst en rulle film i alla mina kameror för film som jag ägde vid förra årsskiftet och dessutom alla (fungerande) som jag fått eller köpt fram till den sista november i år.

Här är en av de första bilderna och en av de senaste. Den sista rullen ligger i ett brev till Crimson.




Taget med Zenza Bronica S2A




Taget med Canon Dial 35

Retrokameratips emeritus 1

Just nu är det gott om lämpliga instegskameror till retrokameravärlden på auktionssajterna så det här inlägget kommer att bli ett retrokameratips vulgaris för den som funderar på att ge sig själv en fotoupplevelse av ett annorlunda slag, fritt från megapixlar, photoshop och färgrymder. De krav jag själv ställt för att presentera några bra modeller är:

• Enkelt handhavande, men inte för enkelt. Valbar bländare och tider samt avståndsinställning
• Vanligt förekommande på auktionssajterna
• Billig
• God filmtillgänglighet, d v s 120- eller 135-film
• Ska kunna användas utan manual av en normalt läraktig digitalfotograf

Jag är väl medveten om att ”billig” betyder olika siffror för olika människor. Jag inriktar mig här på kameror som brukar ligga mellan 1-200 kr i utropspris. Utropspriset för samma modell av kamera brukar variera inom det området. Riktigt fina och fungerande exemplar kan kosta mer när klubban går.

För den sista punkten kanske jag måste göra ett separat tillägg om filmladdning som kanske inte är solklart för den som aldrig laddat en film tidigare.

Inte oväntat hamnar vi då i 40/50-talet i vårt kameraval då det massproduceras enkla, folkliga kameror under den tiden. Här nedan kommer en del typiska kameror från denna gyllene era i fotoapparaternas historia.

Zeiss Ikon Nettar tillverkades mellan 1937 och 1959 i ett flertal varianter. Gemensamt för alla är att de är pocketkameror med bälg och som regel har en utmärkt optik. Mellanformat på 120-film. En kamera som med god marginal uppfyller mina krav ovan. De som har en Nettar älskar den med tiden. En enastående nybörjarkamera som ger goda resultat så länge man inser dess begränsningar.

Nettar 515/16. Tidig modell i mint condition. Här med gulfilter monterat.

Franka är ett gammalt tyskt kvalitetsmärke. Klassiska kameror från retroeran är Solida Junior, Solida I och II samt Solida Record. Dessa är kameror för mellanformat på 120-film. Här får man dock se upp lite. Franka är kanske den enda tillverkare som tillverkade bälgkameror in på 60-talet och 1960 är ju den gräns vi har i retrokamerapoolen. Bäst är att kolla i Camerapedia som har en fin uppställning.

Franka Solida 

Voigtländer kan man inte gå förbi när man talar om retrokameror. Tyvärr faller flera fina modeller ofta på att de inte längre är så vanliga att hitta på sajterna. Och vanliga var ju ett av mina krav. Vito I och II förekommer däremot ganska ofta och är en fin modell för småbildsformatet på 135-film. Vito B är ytterligare en. Sedan börjar 60-talets modellhysteri på Voigtländer. Bland mellanformaten finns Bessa I och II där den senare faktiskt är en mätsökare.  Båda har en enorm spännvidd på priserna men det finns ganska ofta billiga exemplar.

Voigtländer Vito B

AGFA fabricerade flera fina och billiga modeller för mellanformatet på 120-film. Isolette och Billy är ett par av dem som är mycket vanliga på auktionssajterna, ofta tillsammans med andra kameramodeller så ibland får man köpa en hel samling för att få en Agfa-modell. Vidare kan nämnas Record som fanns i flera varianter där de enklaste uppfyller mina krav för en instegskamera.

AGFA Record

Kodak då? Kodak har ju experimenterat en hel del med olika filmformat (där många har avsomnat) så här måste vi först titta på lättillgängliga filmer. Vilka modeller har de för 120- respektive 135-film som är vanligt förekommande och billiga? Inte så många visar det sig även om det är många nog med alla varianter. Kodak Folding Pocket finns i flera varianter för 120-film och är ganska vanliga om än prisbilden ibland har ett större spann än mina krav. För småbild (som Kodak till slut kapitulerade för) finns Retina I och II samt Retinette I och II. Här får man återigen se upp med de senare modellerna som tillverkades in på 60-talet.

Kodak Retina 1a

Det blev till sist en hel del billiga instegsmodeller att leta efter, även om jag inte har gjort en fullständig genomgång. Bara det viktigaste råden är kvar. Fråga alltid säljaren om funktionen på bländare, tider och fokusering. Finns det en självutlösare? Hur ofta använder du den? Glöm den är mitt råd även om det finns en. Fungerar de långsamma tiderna? Hur ofta tror du att du använder dem? Mitt råd är att om 1/25 s och uppåt är ok så är det ok att köpa kameran. Du kommer bara att använda dessa kameror i bra ljusförhållanden som ger dig chans till 100% utbyte av filmen.

Crimson i all ära men om du låter dom göra allt jobb med filmen när rullen är slut så kostar det onödigt mycket pengar. Framkalla själv svart/vit film och låt Crimson framkalla färgrullarna (utan att skanna och kopiera). Framkallningsdosor kan du hitta på Tradera också. Köp en som klarar både 120- och 135-film. Kemikalier kostar förvisso en del men räcker till många filmer. Skanner ska du väl ändå ha för att kunna skanna dokument eller gamla foton. Merkostnad för att kunna skanna film är obetydlig. De flesta som tillverkar skannrar som tar film klarar 120- och 135-format utan problem.

För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay