Pappa igen!

När man väl har börjat är det väl lika bra att hålla på tills man är färdig. 1983 kom Ljudteknikern in i familjen. Han som ser till så att folk hörs, att banden fastnar på skivan när de sjunger sina låtar och att allt som inte ska höras inte hörs =) Ibland sitter han på Konserthuset i Göteborg och rattar ljudet. Ibland är han på turné med något band. Ibland producerar han en CD med något annat band. Och dessemellan gör ha ingenting. Frilansarens värld delar vi erfarenhet av numera. Fast i olika yrken. Jag pratade nyligen med Philip via Skype. Han är på turne med några band i Europa. En inställd spelning gav honom lite tid att ringa farsan.

Philip Meldert, ljudtekniker
Motljus och blixt

Philip är extremt extrovert. När vi åkte på semester och kom till en ny camping hann vi nätt och jämt ställa upp husvagnen förrän han hade cyklat runt och bekantat sig med alla. Vart vi än kom, kom han strax i slang med någon på kompisnivå =) En sällsam gåva. Och trots att crosscarten på Öland egentligen var för stor så tog han sig runt banan snabbare än storebror. Låt vara att han kraschade bland däcken vid sidan av banan då och då. Pappa brandmannen ryckte ut och lyfte ekipaget på rätt köl. Rädsla tycktes vara ett obekant begrepp tills han blev vuxen.

Månadens profilbild är från BB i Vänersborg. Om några år, när trean kom, skulle det ske på NÄL

Meteorologen till höger spanar in blixten.

Här kommer några få highlights från Philips uppväxt

Mellanformataren

Blues i Åmåls alla hörn

Jag spär på lite om Åmåls Bluesfest med bilder från en bluesentusiast (och medlem på FS), Torsten Ståhlberg, som varit i Åmål flera år och fotograferat artister live. Kolla, njut och minns.

Bilder från 2004, 2005, 2006, 2007, 2008 och 2009

Men egna bilder från Åmål kan jag också bjuda på. Jag var ju där...

Chevrolet Stepside Pickup -55. Vackert mörkgrön.

Butiken Livets Krydda har skaffat sig en firmabil som sticker ut.

Jag träffade min gamle klasskamrat Denny med fru Eva. Denny var en av två som fick bygga en elgitarr i slöjden i folkskolan. Han hade att brås på. Pappa spelade i ett band. Själv spelar han fortfarande. Han liksom jag uppskattar gatubluesen mer än tältkonserterna.

 Annars är det blåaste stället i Åmål alltid Åmål Östra. Här med Pelle Deutz i spetsen.

Men det gäller även den vanliga stationen. Konstigt att ingen satt och spelade där...

The blue medium format guy.

KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Juletid = julkonserter

Vad vore julen utan åtminstone en julkonsert. Därför vill jag informera om två stycken. Den ena går av stapeln på söndag kl 18 i Immanuelskyrkan på Kungsstensgatan 17 i Stockholm. Vox Immanuel, Jubilee Choir och Immanuel Brass står för musiken. Ett Luciatåg framträder också mitt i konserten med luciasånger.

Den andra är i Trollbäckens kyrka på tisdag den 16:e kl 19. Tyresökören och Immanuel Brass konserterar. Så vitt jag vet är det inte fotoförbud så ta gärna med din kamera för att minnas musiken visuellt. Det blir nog mycket ISO är jag rädd =)

Här är en bild från ett annat musikaliskt sammanhang utan julmusik. (Jag vill ju ha med minst en bild i blogginläggen)

Redo för performance.

Just nu är jag däckad av en kraftig förkylning men med goda råd och dunderkurer är jag fit for play på söndag.

Tidig Lucia

Vi återvände till Drottningholms julmarknad idag för lite inköp i slottets butiker. Det visade sig att teaterns butik bara hade öppet dessa två dagar. Nästa gång i mars. Frugan ville ha lite julgrejer till dottern. Dottern klagar över de smaklösa juldekorationerna i Kanada och hon är förtjust i de mer återhållsamma (!?) svenska.

Vi passade på att få en tidig Luciaupplevelse också i Drottningholmskyrkan. En lagom mängd välsjungande ungdomar gav publiken en försmak av julens sånger i en utmärkt blandning av både klassisk och modern julmusik.

Drottningholmskyrkan som den tedde sig igår.

D80 med 400ISO

Lucia med följe som de tedde sig idag.
Coolpix utan blixt och en massa ISO