1000 meter böcker

Om törsten efter kunskap

Det gick åt  mycket bananer...

En del dansade fågeldansen...

Promenaden blev nog dubbelt så lång. Många rundningsmärken...

Semesterfacit

Varning! Bildfrossa!

378 digitala bilder (Ändrat då jag hittade fler den 16 aug, tidigare angivelse var 323)

356 bilder på film 

40-tal bilder på papper i mörkrummet

Det blir ca 1,5 bild/vaken timme 

Flitig, va? Men långt från digitalsprutet *. Här är några ur bildfloden

Boheme

Rännsten

Restaurang på tub

Profil

Agitatorn. Glaskonst av Mats Jonsson, Steninge slott

Bil i byggsats

Och så lite "riktig" fotografi =)

E-type

Bevingade medborgare

Gatustrid

Uppställning

Tranan

Kyss mig!

Tjuven behövde bara en enhjuling

Fjäderholmslinjen

Bästa vänner

Sommarpar

Ja, då vet ni vad jag har gjort i sommar. Bortsett från att äta och sova, alltså

Mellanformataren

* Angående digitalsprut. Jag avskyr att sitta och sortera en massa nästan likadana bilder. Om du gillar det - varsågod. Jag avundas dig inte.

PS
Det blir nog bara svart/vitt i höstens utställning på Midsommargården. Jag har några kollektioner som miniberättelser som jag går och filar på...

Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.

Den osynlige mannen - finn fotografen

Om att undvika självporträtt i lack och krom

Förra söndagen var det ju Prins Bertil Memorial på Gärdet och ni har redan sett bilderna från streetsnappern. Men jag hade också med mig en riktig kamera, Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, bland de övriga vintageekipagen. Svårigheten med att fotografera bilar som glänser i solkenet är att de speglar allt i sin närhet. Och det sämsta av allt är att fotografen också kan synas i en och annan bild. Jag försöker att undvika denna olycka men ibland blir man bara så tagen av dessa juvelsers skönhet att man bara ser bilen i sökaren.

Egentligen handlar det bara om att se på allt annat än bilen, d v s titta efter reflexerna i lacken och kromet. Bilar med kraftigt tillknycklade plåtar och kromade detaljer brukar göra detaljer "osynliga" men släta fina ytor är rena spegeln och man får en bild i bilden, förlåt bilen.

Ett annat knep är att inte går för nära. Men det är svårt att avhålla sig från att närgånget studera de fina detaljerna. Krom gör sig väldigt bra i svart/vitt!

Just det. Avstånd.

Som sagt var. Det var gott om gamla skönheter...

Här tog jag en lämpligt placerad lykta och kraftigt formad stötfångare till hjälp. Förstummade difgitalfotografer till höger.

Ett smycke för sin art. Ford Thunderbird. Mycket lämpligt placerad med stort avstånd till närmaste bil och inte mycket folk som speglar sig i lacken. Ett sällsynt ögonblick i bilfotografens värld.

Utställningar i all ära. Ibland tycker jag att det blir för mycket av det goda. Det är roligare att se och fotografera dem i sin rätta miljö: på gatan eller vägen.

Mellanformataren

Streetsnapper - fjärde rundan

Prins Bertil Memorial

Igår gjorde jag ännu en runda med Streetsnappern. Men den fick sällskap av Nikon D80, Rolleiflexen och Leica IIIf. Den sistnämnda användes dock inte. Kortegen fotades vid Hötorget med D80 medan det regnade. Sen fick den vila tills jag var hemma. På Gärdet var det Streetsnappern och Rolleiflexen som användes omväxlande. Tre och en halv rulle rann igenom Rolleiflexen och jag vet redan nu att alla blev bra. Det blev bara två rullar i Streetsnappern men fler bilder då alltså. Dags då för lite bilder igen.

Ferrari Sportvagn

Mycket grönt. Rena salladen.

Droppformad läckerhet

Ryggsäcken. På 60-talet åkte två vuxna och fyra barn i en sån här mellan Åmål och Oskarshamn. Tur och retur! Vi teg och led. Det var ju roligt att åka bil!

Resande med lätt bagage.

Någonting är borttappat

Gubbe med kubb

Hittade inte golfbanan.

Det hände igen att jag hade dålig koll på mina stora händer och fingrar. Omedveten om deras förehavanden tog jag ganska många bilder med fel exponering. Vad sägs om 1/4000 s på bländare 16 och ISO 400? Ni som kan Sunny 16 vet att det borde vara i häraden kring 1/400 s. För oss med stora händer är kameran nämligen lite för liten. Jag måste hitta på ett bra sätt att hålla tummen och ändå ha ett bra grepp. Det finns redan lösningar för Streetsnappern på samma ställe som man köper tumgrepp åt sin Leica. Men jag tror jag ska hitta på något ännu bättre. Man är väl konstruktör!

Den digitale mellanformataren

PS
Nu tar jag paus med Streetsnapperns album. Jag ska börja använda den till vad den var avsedd för i min ägo. Gatufoto, och då hamnar bilderna i STREET-bloggen som f ö firade 100 dagar igår med röda mattan och allt. Där är flertalet bilder i svart/vitt ty "svart och vitt är fotografins färger".