Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?

Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.

Problemställningen

Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle

(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)

Förslag till lösning

Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.

Recept

1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum

Tillvägagångssätt

1) Välj kamera

 
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16

2) Tillverka fixturen med kniv

Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår

Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.

Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!

(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)

3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen

4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.

5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.

6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.

7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.

8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.

Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).

9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.

10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.

11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole

12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer,  går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.

13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.

14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.

15) Duscha, ty nu lär du vara svett.

16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera

Slutresultat

Laddad och klar

Mellanformataren

PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.

PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på  ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.

Ett oväntat möte

Om hur det kom sig att jag tog bilder på hästar

Förra söndagen var jag ute med Rolleiflex Baby no2. Ja den här retrodåren har köpt en till =) Då mötte jag en häst med ryttare. Hästen var lite orolig, sa ryttaren. Den hade vittring på något otäckt. Otäckingen var en hund visade det sig. Jag fick några bilder och en trevlig pratstund i alla fall. Och Rolleiflexen var ett av samtalsämnena.

Såg först några kusar som tog det lugnt i en hage...

Sen kom de. Två artiga damer.

Med snälla ögon

Och jag som inte är någon djurfotograf....

Det finns gott om hästar på Mälaröarna om du är intresserad.

Mellanformataren

127-Dagen. Summering och lärdom

Om att göra misstag och göra rätt nästa gång

127-dagen gick för min del i svart/vitt och dia. Jag hade rustat mig med tvenne fotoapparater av äldre snitt. Den ena 86 år gammal och den andra 52 år. Båda började med efke R100 i kroppen. För 86-åringen var det den första rullen i min ägo (och sannolikt den första rullen på decennier). Den andra har redan kört en hel del rullar men varit lite kinkig på slutet. Den kinkade nu med men inte förrän den fick en omrullad diafilm i kroppen. Jag antar att den var dåligt rullad . Efter 10 bilder gick det så trögt att den släppte från mottagarspolen (jag trodde först att filmen gått av). Jag avbröt vidare fotografering och åkte hem.

    
127-dagens kameror

Jag hade nu bara Xtol hemma och tänkte framkalla i den. Jag sökte information på the Massive Dev Chart och fann att efke R100 kan framkallas i Xtol 1+0. Alla kemikalier var varma, ca 27°C, så jag fick först kyla ner framkallaren till 24°C innan framkallningen tog vid. Jag korrrigerade tiden enligt Ilfords temperaturkompenseringstabell och började framkalla. Resultatet blev inte bra. efke R100 ur Babyn brukar bli bra men här var det allt annat än bra. Den äldre Piccoletten med sin klart äldre optik blev ännu sämre. Se exempel nedan.

     
Dessa tre bilder tagna med Rolleiflex Baby på efke R100. Sista motivet även tagen med Piccoletten.

Alla bilder är ordentligt bearbetade i PS för att alls kunna visas.

Slutsats: Framkalla inte efke R100 i Xtol. Nästa gång kör jag den som vanligt i Tmax developer.

När båda kamerorna kört färdigt sina efke bytte jag i Babyn till Fujichrome Velvia 100. Filmen kom tillbaka från labbet idag och nu kändes det bättre. Äntligen kan jag montera några superslides =) Här är några exempel.

Det står visst alltid en buss där när jag kommer!

Mellanformataren

First things first

Att ha en förstakamera och en reservkamera

En del har fattat rangordningen bland fotoapparaterna.

Mellanformatet sprider sig allt högre upp i åldrarna.

Om att fotografera bilar - svart/vita versionen

Eller om konsten att undvika självporträtt

Det var bilshow i Socitetsparken i Norrtälje i lördags och jag åkte rätt tidigt för att slippa den värsta hettan. Entrén skulle öppna kl. 10. E18 stryker ju förbi Vällingby så det var bara att åka. Jag tog rygg på en gammal limegrön amerikanare. Jag tänkte att det kunde vara bra att ha en stämningssättare att titta på på vägen dit. Men han tog strax av åt ett annat håll och jag fick åka hela vägen i det vanliga moderna och trista sällskapet.

Med mig hade jag Nikon D80 med 18-200 mm och Rolleiflexen med två rullar Tri-X och två rullar Tmax100. Häpet hade jag konstaterat att Tri-X behövde beställas IGEN! Fyra rullar fick räcka. Men det gjorde det inte! Jag gick först en repa runt området och plåtade med D80:n, sen en repa till med Rolleiflexen och när alla rullar var slut avslutade jag med en repa D80 igen.

Det var MÅNGA bilar och att täcka in allt var inte att tänka på. Jag koncentrerade mig på retrobilar. D v s före 1960. Känns det igen? =) Ok, det blev några andra också. Det här var nu ingen vanlig veteranbilsutställning utan här fanns alla stilar och årsmodeller. Jag är mest intresserad av bilar som är original eller lätt custom så sorry grabbar i moderna amerikanare. Jag gick förbi.

Retrofrissa och tidsenliga kläder var ett vanligt inslag. Jag har sett det på annat håll också. Trevligt!

Att fotografera bilar med skinande lack och blänkande krom är ingen lek. Det är en studie i konsten att undvika självporträtt. Risken är större ju närmare man är och jag gillar ju närbilder där inte hela bilen syns. Jag blandade när- och långtifrånbilder och försökte undvika den där tjocka gubben från Lustiga huset som gärna syntes på fel ställen.

     
Ford Fairlane -56                 Cheva                                        Volvo Duett -60

En del hade kanske tänkt stanna ett tag. Ford Mustang med tidstypisk husvagn.

     
Badbrygga                               Ford coupé -34                     Chevrolet 2103 -53

     
Chevrolet Bel Air -55         Renoveringsobjekt              Ford Crown Victoria -56

På 50- och 60-talet började rymdåldern sitt intåg inom bildesign. Bilarna fick vingar och kunde nog nästan flyga. Raketliknande fenor och bakljus som liknade styrraketer applicerades helt okontrollerat. Det här var en tid med framtidstro. Ingenting kunde gå fel och livet var en enda lång picnic med rockmusiken på högsta volym. Några överlevde och håller bilarna vid liv...

Raketfenor och styrraketer. Chrysler Imperial -61

From back home. Lincoln Cosmopolitan -51

Den här stod där jag vill ha bilar: på gatan.

Bilarna stod annars trångt och speglade sig i varandra. Det var svårt att få bra vinklar och det var lite trist att plåta en Cheva och få med en Ford i lacken.

Den unge mannen med Rolleiflexen

PS
Alla dammprickar är nogsamt borttagna. Det som tycks finnas kvar är blänk i lacken från intillstående bilar.

PPS
Nästa gång: Färgversionen, rena fyrverkeriet.