35 mm gatufoto med Rolleiflexen

Om ett sällsynt ekipage

Lika bra att erkänna det utan krusiduller. Jag trivs väldigt bra bakom ett 35 mm's objektiv. Därför är det ofta jag går ut med den här apparaten när jag går på stan och plåtar.

Och så har jag äntligen funnit en digital motsvarighet som konkurrerar om gunsten vid mina vandringar. Också den med en 35:a. Jag tar ju sällan mer än en kamera med mig så ibland är kvalen stora innan jag kommer iväg. Den första tar jag helst men den andra borde få lufta sig också.

Till råga på allt har jag nu gått och blivit med 35:a på mellanformatsfavoriten också. Tre hötappar att välja på när man ska dokumentera livet i staden.

Jag har kommit över en Carl Zeiss Rollei Mutar 0,7x som förvandlar min Rolleiflex 3,5B Automat till en gatufotokamera med pondus. Den blir därmed nästan lika skräckinjagande som de största DSLR:erna. Men har en vänligare framtoning. En del människor  mjuknar betydligt och blir riktigt trevliga i sällskap med en Rolleiflexfotograf. Döm själva.

Mutar 0,7x omvandlar 75 mm till 54 mm och bildvinkel 72°. Motsvarar 35 mm på en 35 mm's kamera. Mutaren är ett sällsynt djur på autionssajterna men förekommer oftare än en äkta Rollei Wide.

Objektivet tar 67 mm filter som jag redan har i flera färger till min Bronica. Filterringen täcker en del av sökarobjektivet då men det får man leva med för att få sina fina sommarmoln.

Notera stödpinnen längst fram. Den är lite framtung.

Mellanformataren

Min 127-dag

Det blev inte många timmar jag var ute men två rullar Bluefire Murano 160 hann jag i alla fall köra genom en av mina Rolleiflex Baby. Den äldsta av dem. Den ena är några månader yngre än den andra. Jag körde först slut på en Tri-X 400 som var egenhändigt skuren från en 120-film tidigare i vår. Men här visar jag bara några färgbilder.

Mellanformataren

Överraskningarnas nationaldag

 Om ett häpet möte med tronarvingen - "Hej!"

Jag var inne i city ganska många timmar på 6x6-dagen. Vid pass halvvägs på min tur i stada fick jag för mig att gå upp på lejonbacken vid slottet. Jag fotade utsikten med både X100 och Rolleiflexen. Det stod en flådig bil på krönet som var längre än vanliga bilar. Jag tänkte att här kommer det nog snart nåt bekant ansikte men tänkte inte så mycket mer på det utan roade mig med att fånga ett par livgardisters förehavanden.

"Mina stövlar är blankare än dina!"

Men det spelar ingen roll hur blanka stövlar man har. Mina gympadojor, kortbyxor och svettiga skjorta gav mig i alla fall tillträde till nästa bild som jag var alldeles ensam om.

Det var inte att tänka på att få upp X100:an ur benfickan och starta den. Men Rolleiflexen hängde på magen och jag är ännu tillräckligt funktionsduglig i märgen för att välja rätt. Unga raska kvinnor är flyktiga motiv. Men hon hade tid till ett leende och ett "Hej". Jag fick tunghäfta lika raskt men vinkade stumt tillbaka. Inte kom jag ihåg om inställningarna var rätt men jag hann ställa skärpan någorlunda i den alltför skumma sökaren och trycka av utan att komponera så där noga som man annars gör med stillastående motiv. Man måste ju bara ta en bild när man får ett sånt här tillfälle serverat på silverfat. Strax var hon borta och jag förmodar att hon åkte hem till Haga. Hon hade alla fall något annat på sig senare på Skansen. Jag gick vidare mot Kungsträdgården och förfördes av all världens matdofter men klarade mig helskinnad, om än dreglande, genom oset och avslutade rullen på Drottninggatan.

Den motvillige paparazzon

Den osynlige mannen - finn fotografen

Om att undvika självporträtt i lack och krom

Förra söndagen var det ju Prins Bertil Memorial på Gärdet och ni har redan sett bilderna från streetsnappern. Men jag hade också med mig en riktig kamera, Rolleiflex 3,5B Automat från 1954, bland de övriga vintageekipagen. Svårigheten med att fotografera bilar som glänser i solkenet är att de speglar allt i sin närhet. Och det sämsta av allt är att fotografen också kan synas i en och annan bild. Jag försöker att undvika denna olycka men ibland blir man bara så tagen av dessa juvelsers skönhet att man bara ser bilen i sökaren.

Egentligen handlar det bara om att se på allt annat än bilen, d v s titta efter reflexerna i lacken och kromet. Bilar med kraftigt tillknycklade plåtar och kromade detaljer brukar göra detaljer "osynliga" men släta fina ytor är rena spegeln och man får en bild i bilden, förlåt bilen.

Ett annat knep är att inte går för nära. Men det är svårt att avhålla sig från att närgånget studera de fina detaljerna. Krom gör sig väldigt bra i svart/vitt!

Just det. Avstånd.

Som sagt var. Det var gott om gamla skönheter...

Här tog jag en lämpligt placerad lykta och kraftigt formad stötfångare till hjälp. Förstummade difgitalfotografer till höger.

Ett smycke för sin art. Ford Thunderbird. Mycket lämpligt placerad med stort avstånd till närmaste bil och inte mycket folk som speglar sig i lacken. Ett sällsynt ögonblick i bilfotografens värld.

Utställningar i all ära. Ibland tycker jag att det blir för mycket av det goda. Det är roligare att se och fotografera dem i sin rätta miljö: på gatan eller vägen.

Mellanformataren

Rosendal med andra ögon

Igår åkte vi ut till Rosendal. Ingen drömdestination för en som ratar naturfotografi. Men jag tänkte att det kanske kunde vara en del folk där och lite gatufoto i denna omgivning kunde kanske ge nåt. Och frun måste ju få sina önskningar tillgodosedda då och då.

För dagen tänkte jag ta med en nyförvärvad kamera av årgång 1954 för att köra första rullen i den. Det är en Rolleiflex 3,5B Automat där bländare och slutartider är ihopkopplade genom EV-inställning. När man väl har valt EV så är det bara att ratta in den tid man vill ha för motivet och bländaren följer efter helt automatiskt. Luras nu inte att tro att det är fråga om någon automatik. Det är fortfarande fråga om manuell inställning efter att ha konsulterat en exponeringsmätare eller memorerat fram ett värde från Sunny 16. Här är skönheten från 1954.

Rolleiflex 3,5B Automat (1954) med ljusgult filter och motljusskydd. Tmax 400 innanför västen.

Det fanns förstås inte mycket till blomster att fotografera därborta. Alla rabatter låg tomt jordbruna och lapade i sig solskenet för att värma kommande frön och plantor. Lika bra det. Jag hade inte tagit en bild på några växter i alla fall. Men människorna blev likafullt en besvikelse. Det flesta fikade eller åt lunch på uteserveringen och vad man än tycker om att fota folk så inte är det särskilt kul att fota dem i det ätande tillståndet. Jag lyckades få till en bra bild på en snubbe som läste Dagens Industri (!) i solskenet utanför ett av växthusen. Arma stackare som inte kan koppla av en solig och varm vårlördag. Den bilden sparar jag dock till STREET-bloggen. Istället tänkte jag visa bilder av Rosendal som nog ingen ser eller tänker på. Så håll i hatten nu.

Deppig pingvin 

Tack, jag står

Backstage Rosendals restaurang

Restaurangen kör konsekvent med ekologiska råvaror. Och maten är mycket god!

Pyramidalt vinterbonat

Till sist ett par bilder med 50-tals amatörfotostuk

Mellanformataren

PS
Man har det inte roligare än man gör sig. Kameran är i mint condition och jag fick frågan om den fungerar och om det går att få tag på film! Okunnighetens tempel är funnet! Det ligger i Stockholm =)