Vackra byggnadsverk är som godis. Jag kan suga på dem länge och ögat fröjdas åt alla vackra bilder man kan ta med lite ansträngning. Fula finns det också men de inspirerar bara till att på sin höjd dokumentera eländet. k:fem i Vällingby är en sån byggnad. Jag har tagit kort på det fullständigt meningslösa utstickande taket på södra sidan. Det sitter så högt att det varken skyddar för sol eller regn. Och är fult som stryk. Arkitekten borde ha blivit något annat.

k:fem

Jag undrar ibland varför jag inte satsade på att bli arkitekt. Redan i unga år hade jag ett estetiskt sinne och kunde rita vackra bilder. Fantasi för att bygga fantastiska arkitektoniska skapelser i Lego också. Det vittnar bilderna nedan om. Möjligen kan jag ha kommit på andra tankar därför att Legot tog slut mitt i ett vidunderligt projekt. Felbeömning av resursbehovet skulle man säga idag. Jag trodde bara att det gick att köpa mer. Nu var mina föräldrars budget inte sån att den hade ett obegränsat konto för Legoinköp så där försvann nog lusten för arkitektur. Idéerna var större än resurserna. Meccano hade jag också. Fick en sats no 4 på min 8-årsdag. De gröna och röda plåtbitarna fogades samman till allehanda konstruktioner. Det finns tyärr inga bilder från Meccanotiden. Pappas konto för filminköp och kemikalier hade väl körts i botten. Meccanot segrade till slut. Inte för att Meccanot hade större resurser men det utvecklades med åldern till en sämre begagnad moped och senare en sämre begagnad bil som båda behövde obegränsat med omvårdnad för att fungera. Jag fastnade där. I mekaniken.

På sin höjd drömmer jag idag om att skapa vackra byggnader men fotograferar hellre de som redan finns...

Här några bilder på unge Melderts förmåga och övningsobjekt.

På fri hand efter förlaga i mina föräldrars fågelbok. 1964.

Det var inga små stugor som byggdes. Mekanisten i mitten. 1961

Nu bor jag granne med kungen i hans fin-fina villa.

Drottningholm i all sin prakt 2008.