DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Om rynkor i porträtt

I högerkanten på Facebook läste jag följande.

”Sensationell rynkmetod”

”Nya biotekniska upptäckter revolutionerar kosmetiska produkter. Ger Synlig effekt efter bara 15 dagar”.

Allting går fortare nuförtiden. Mig har det tagit 55 år! Och inte är de särskilt djupa heller. Men jag använder ju den naturliga metoden för den kostar mindre =)



Bilden tagen med Rolleiflex utan att använda självutlösaren. Det ni! (Koncentrationsrynkorna blir djupare då)

Mellanformataren

Uppbrott från barndomen

1967 var ett omvälvningarnas år. Nu flyttar vi från Kyrkogatan 23 till ett eget stort hus på Åsgatan 17 som mina föräldrar köpt av en rar gammal tant, Lydia. Det hör väl till saken att farfar var byggnadssnickare och i den egenskapen ville förstås pappa att han besiktigade objektet. Farfar Gösta blev ivrig när pappa ringde och sa att de skulle på visning. Han gick i hast till garaget för att köra ut bilen medan farmor gjorde sig iordning för färden. Så ivrig var han att när farmor kom ut på trappan med kappan och handväskan på så var det enda hon såg att farfar och bilen försvann runt kröken vid Skogsstigen. Det här har det skrattats åt i årtionden, om hur farfar glömde farmor. Nå, farfar godkände huset och vi flyttade in den 30 juni, ca en månad innan jag blev tonåring. 

På hösten kom nästa steg i livet då jag inträdde i den treåriga Realskolan på anrika Norrtullskolan med den skräckinjagande Ove Moberg som rektor.

En av våra nya grannar var tryckeriägaren Melker Bohlin som också var en av grundarna till Åmåls fotoklubb. Han blev den direkta orsaken till att pappas fotointresse tog fart genom att pappa köpte sin Rolleicord av honom och senare inbjöds att bli medlem i fotoklubben, vilket han blev året efter.

Mer omvälvande var nog högertrafikomläggningen som inträffade detta år med en del komplikationer och svårigheter att hålla sig till höger. Det här var på många sätt en gyllene tid då allt var spännande och inget ont kunde hända. Detta år började jag också i SMU:s juniorer och fann där en gemenskap och tro som varat ända tills nu och fortfarande pågår.

Arrangerade bilder finns det gott om i mitt album och pappa tog regelbundet bilder på hela familjen och dess medlemmar. Här är bilden som jag klippt ut månadens profilbild från. Den är påpassligt från oktober 1967, alltså 42 år sedan och jag är tretton år.

Bilden tagen med pappas nyförvärvade Rolleicord IV

Månskensfilosofen

På kvällarna när jag lagt mig i överslafen och inte var riktigt färdig med dagen gluttade jag ofta på den mörkblåa rullgardinen och tittade på månen över Kungsberget, mitt berg och vän. I de stunderna filosoferade jag om livet och hur det är med saker och ting. Jag kom t ex fram till att när en människa sagt en miljon ord så var livet slut och man dog. Kanske är det därför som jag är ganska tystlåten? Tystlåten var jag då rakt inte i tonåren. Då var jag lika högljudd och skränig som mina kompisar. Jag hade glömt bort mina funderingar och skrek mig hes för resten av livet. Det är 1966 och det här året gjorde mina föräldrar den första ansatsen till att flytta. Vi tittade på en lägenhet på andra våningen hos en bonde i Tösse som hade ett stort hus med ladugård. Jag skulle få ett eget rum med plats för bilbanan. Det hör till saken att jag vid denna tid ville bli bonde så det här verkade som ett paradis för mig, tolvåring. Nu blev det inte så. Vi hade för lång uppsägningstid och bonden ville väl inte vänta. Flytten blev istället nästa år (läs månad här på FS). Månadens profilbild är från sista sommaren på Kyrkogatan. Min lyckliga barndomstid i Åmåls gamla kvarter är snart till ända.

Bilden tagen med Zeiss Ikon Nettar 515/16 på min bror Michaels födelsedag i juli. Michael är han som är finklädd.

Foto: Pappa

På dop med babyn

Igår döptes mitt första barnbarn i Björkviks kyrka utanför Katrineholm. Det är moderns födelseförsamling. Jag har varit i många kyrkor i mitt liv men den här är definitivt en av de vackraste. Nyrenoverad var den också, dagen till ära. Jag har ju själv en baptistisk dopsyn så barndop är utöver det vanliga för mig. Fint var det i alla fall. Högtidligt men mycket avspänt och trevligt. Det var förresten som en reklamshow för Nikon. Sällan har jag sett så många Nikon DSLR:er i farten. Jag hade min också men dagens tema bjöd mig att ta med min Rolleiflex Baby laddad med Portra 160NC. Det kändes onekligen lite coolt att sida vid sida med Nikon ta bilder med en kamera från 1958. De bilderna får ni nu vänta på. Crimson måste ta hand om rullarna först. Men lite bilder bjuder jag på i alla fall. Bilder ska det vara i en fotoblogg.

Björkviks kyrka

Siri Elisabet lyssnade uppmärksamt på prästen

Låt barnen komma till mig. Pappa fick själv hälla upp vattnet.

Själva dopakten ligger på film. Inget konstigt med den. Precis som vanligt i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn. Siri verkade njuta av vattnets svalka.

Nydöpt kristinna vilar ut på en grässluttning och poserar så gott det går för...

...coola fotografer fanns det gott om. Det hängde en Nikon på nästan varje besökare.