Kusiner

Ännu en månad har gått till historien och det är dags att växa ett år till. Min kusin Marianne fyller år i februari så därför hämtar jag denna månads profilbild från hennes födelsedagskalas 1959. Alla kusiner var samlade så vad gör farsgubben. Tar ett kusinkort förstås. Det var alltid lika tråkigt men så här i efterhand är det ju kul. Vad jag troligtvis inte visste då var att jag skulle bli storebror i april då Stefan skulle komma till världen och så småningom orsaka en ordlös pakt mellan sina storebröder. Men den är glömd idag. Inget allvarligt var det heller. Vi gillade vår lillebror väldigt mycket. Utom när han fick extra godis. Här är bilden jag croppat månadens profilbild ur.

Första paret från vänster: Britt-Marie Meldert, klinikchef KI, Agneta Meldert, affärsinnehavare, Thomas Norén (jag), ingenjör och soloföretagare och Michael Norén, förskolelärare, Marianne Engström, sjuksköterska med sin docka. Det fanns ett par till kusiner och varför de inte är med i bilden vet jag inte men den ena var ganska färsk och yngre än ett år. Som ni märker heter jag Norén på den här tiden. Mammas flicknamn tog jag först 1978.

Bungyjump utan rep

Det här skulle kunna vara ytterligare ett Då och Nu-inlägg men eftersom jag inte har några bilder från Då utan endast minnen omvandlade till text får det bli ett ovanligt inlägg. Nu-bilden får du här direkt. Som både författare och fotograf har jag förtroende för läsarens/betraktarens egen föreställningsförmåga så för att ge din fantasi de rätta förutsättningarna kommer nu en bild som beskriver miljön i vilket det här dramat utspelar sig.

Marinan alldeles till höger utanför bild. Den stora planen rakt fram är skådeplatsen.

Åmåls hamnkontor låg här mellan marinan och restaurang Hamncompagniet och blev senare Vänerns Seglationstsyrelses kontor. Min morfar jobbade f ö  och bl a som hamnfogde i Åmåls hamn. Fast han hade kontoret hemma. Över skrivbordet hängde en tavla med en fullriggare med alla segel satta på havets bölja. Den tavlan hänger nu i mitt arbetsrum. Hans kontorsstol står också på mitt kontor. Med kameraväskan tryggt redo ovanpå.  Men nu tappade jag tråden.

Föreställ dig nu att det ligger en enorm sandhög där till vänster om marinan. Så enorm att lastbilar backade upp på den för att tömma mer sand till högen. Uppfarten blev naturligtvis mycket packad och sanden var hård ända upp till branten på andra sidan där frontlastare slukade skopvis med sand för diverse bruk. De lämnade efter sig en brant slänt som var oemoståndlig för alla grabbar i grannskapet. Vi hoppade utför branten för att få våra adrenalinkickar som dagens bungyjumpare gör. Men utan rep. Vi hade en inbyggd fjädring som raskt tog oss uppför sandhögen igen för nästa hopp. Om vi hoppade för långt bet vi oss i tungan. Det gjorde ont men stoppade oss inte.

En gång skulle jag och ett par klasskompisar, Bobo och Gunnar ”Snoken”, skrämma min lillebror d.ä., Michael. Planen gick ut på att jag skulle gömma mig bakom sandhögen  och Bobo och Gunnar skulle springa och berätta för Michael att jag hade hoppat i sandhögen och blivit begravd under sanden. Michael var redan då en förståndig grabb, det har suttit i ända tills nu och jag oroar mig för att han aldrig ska tappa förståndet nån enda gång, så han gick direkt till mamma och berättade om händelsen. Då blev det fart på mor och jag såg redan på håll att det var fara å färde. Ett åskmoln färdades över mammas huvud i samma hastighet som hon. Det var ingen nåd att få, bara att lomma hem med en ilsken mor vid sin sida medan mina klasskamrater flinande lommade åt sitt håll. Fast lite skärrade var de också.

Klassens pojkar på skolresa 1964. Bobo och Gunnar längs ner till höger.

När marinan byggdes flyttade kommunen sandhögen till sitt förråd i utkanten av stan. Dessutom bakom stängsel och grindar. Slut på det roliga. Det är synd om dagens barn som aldrig får göra något farligt på egen hand.

Då och nu 4 - Uthuset

Det är vemodigt att gamla miljöer försvinner men så är ju människans förbannelse att vilja göra allt bättre och finare än det har varit förut. Så det är tur att någon fotograferar och bevarar minnen åt eftervärldens nostalgiker och forskare =) Den här gången ska det handla om uthuset på Kyrkogatan 23. Det stora röda långa med sitt mystiska innehåll  i förråd, tvättstuga och vedbodar. Det hade varit kul att ha lite inomhusbilder från det men det vet jag inte om det ens finns. Lukterna minns jag än men det kan jag inte förmedla här. Gertrud och Gösta Berg bodde i uthuset innan de flyttade in i stora huset och när de flyttade hyrde pappa deras gamla kök som hobbyrum och förråd. Det hade fönster mot gatan. Våran vedbod hade inget fönster och låg i andra änden av uthuset. Vi hade som alla i huset vedspis och kakelugnar. Fotogenkamin hade vi också och till mitt rum köpte pappa det lyxigaste som fanns på den tiden. En elradiator på 600W. Men det var ju uthuset det skulle handla om. Dags för lite bilder.

1961
Om du tittar noga bakom dessa glada hamnsjåare så ser du uthuset i all sin faluröda glans. De många fönstren till vänster i bild släppte in ljus i tvättstugan och en korridor i "lägenheten".

1945
Vår hyresvärds familj framför entrén till uthusets "lägenhet" och tvättstuga.

1966
Uthuset i vinterdräkt (för alla vinterälskare) den snörika vintern 65/66. Här syns också trädgårdsförrådet längst bak på tomten. Soptunnorna stod bakom det så vägen dit var alltid skottad.

1966
Mera snö. Utsikt från soptunnorna ner mot Norra Långgatan. Vår vedbod låg närmast hörnet på uthuset med dörren rakt mot fotografen (pappa).

I uthuset gjorde jag min första erfarenhet av aerodynamikens mysterier. Jag snickrade ett flygplan av en smal brädbit och en vinge av masonit. Det kunde inte flyga, bara störta. Aerodynamik förblev ett mysterium till dess jag började på teknis.

2008
Så här ser det ut idag Om uthuset hade varit kvar hade det legat i bildens högerkant. Visst är de nya husen fina. Men charmen från ett gammalt rödmålat uthus kommer aldrig tillbaka. Att sitta med ryggen mot uthusväggen en solig dag och tälja på en träbit medan träet i väggen knakar när ett moln drar förbi kommer aldrig tillbaka annat än i minnet.

2008
Om uthuset hade varit kvar så hade jag stått bakom det och bara fotogtraferat en rödmålad vägg och grannens garage. Där trädet nu står, ungefär, låg uthuset.

Båtliv

Ofta när vi var hos farmor och farfar om somrarna åkte vi en tur med farfars båt. Den låg förtöjd bakom ett par stora trärör bakom pappersfabriken i Slottsbron. En lagom promenad från Skogsstigen där de bodde. Sen barnaåren har båtar fascinerat mig och 1978 eller 1979 fick jag farfars båt av pappa som hade haft den sedan farfars död. Jag hade den visserligen inte så många år. Den var inte i bra skick så vi sålde den utan motor till en intresserad gubbe som byggde om den till oigenkännlighet. Den var ursprungligen byggd i Säffle och kallades helt enkelt för Säfflebåt. Här är bilden jag hämtat månadens profilbild från.

Från vänster, Michael, farmor, jag, mamma Carin. Pappa tog kortet med sin Zeiss Ikon Nettar medan han styrde båten. Det var därför jag såg så ängslig ut. Pappa visar inte gott sjömanskap utan gör något helt annat. Ingen uppsikt!

Inga flytvästar har vi heller ty det här är det glada 50-talet när allting är möjligt och ingenting kan gå fel.

Liten tävlingsframgång

The Everyman Photo Contest är en årlig internationell fototävling som med sin tillbakalutade stil helt passar mitt kynne. Inga stora priser eller berömmelse väntar segraren. Blott nöjet att få deltaga. Tävlingen försiggår i sex klasser: People/Portrait, Black/White, Macro/Abstract, Landscapes/Nature, Travel/Architecture och From the attic. Man får bara bidra med två bidrag om man inte har en bild för specialkategorin From the attic. Då får man bidra med tre bilder.

Bilderna får inte vara manipulerade annat än vad som kan betraktas som vanligt mörkrumsarbete. Den är bara öppen för amatörer.

Bilderna nedan var mina bidrag. 

 

Fall i kategorin Landscapes/Nature. Visad på kategorins resultatsida.