Spurten på 400 ISO

Om att bli tacklad från sidan

Alltså, jag hade ju tänkt att avsluta 400 ISO-filmtestet under sommaren. Men så fick jag en tackling från sidan av Göran och landade i färgburken. För två år sedan var det Nils som gjorde samma sak. Lätt distraherad har jag skjutit åtskilliga rullar Vista 400 och lite chrome. Det har förstås tagit tid från projektet men nu är jag tillbaka. Jag gör nu omtag på Rollei Retro 400S eftersom de framkallningstider som fanns i min app var totalt fel (felanmält) och de rullar jag tog i våras blev kraftigt underframkallade.  Sedan återstår fyra rullar på 1600 ISO och det passar ju bra nu när mörkret kryper närmare. Snart final alltså.

Till sist en bild som inte är inblandad i projektet men som blev lite speciell.

Örnäs camping i Åmål. Strandtomt för de flesta. Här är det tidig morgon. Nikon F6, 50mm, Acros 100 pressad till 1600.

Försök med färg - igen

Om att inte ge sig

Förr tyckte jag färg var enkelt och svartvitt riktigt svårt. Men så började jag fotografera svartvitt på allvar och så småningom kändes det som den naturligaste saken i världen. Och då kändes det plötsligt svårt med färg! Jag har, i omgångar, försökt komma igång med färg på allvar igen men inte riktigt hittat hem med en film jag gillar. Eller, javisst finns det ett par filmer jag gillar men de har blivit onödigt dyra så jag letar alternativ. Just nu kör jag igenom en 10-pack Agfa Vista 400 och kommer nog att prova någon annan efter den. Jag är inte helt nöjd och det vill jag vara. Här kommer några bildexempel.

Alla bilder tagna med Nikon F6, Nikkor AF-S 24-85 mm och Agfa Vista 400.

Eders Hängivne

PS
Alla bilder tagna i Mariefred på Ångans Dag. Min fotoklubb anordnade en utflykt dit den 5 juni.

Kamerastafetten 9

En klassiker som håller måttet

Min kamerastafett har blott ett mål; att hålla igång de gamla klenoderna och utgöra en slags koll på deras hälsa. En del av dem sitter det alltid film i så stafetten inriktar sig på de som jag inte använder så ofta.

Stafettkamera 9 var min fina Contax IIa från ca 1952 köpt på ebay och på den satte jag en Jupiter 3 från 1957 köpt på det första kameraloppiset av Bengt Björkbom. Ni vet, en sån där kopia av den mytomspunna Sonnaren, f1,5/50. Nog snackat. Här kommer några bilder från den rullen, en Acros 100 exponerad på 400 ISO från en lunchpromenad på jobbet.

Marabouparken är ett populärt ställe att äta lunch på.

Eders hängivne

PS
Nästa stafettkamera blir min ryska Zorki 3  från 1954 med ett likaledes ryskt objektiv, Industar 69, f2,8/28. Objektivet lär vara för halvformatskameror så här lär det bli ordentligt med vinjettering om det stämmer. Det sitter en kort hemrullad HP5+ i den och det är faktiskt den första rullen som går i den kameran sedan jag köpte den. Rapport om ett tag.

Det kostar på att hålla igång en massa kameror

Om att koncentrera sig

Jag har haft ganska många kameror med film i igång samtidigt. Det är både bra och dåligt. Bra är det att alltid kunna välja en som passar för tillfället. Mindre bra är det att komma ihåg hur man gjorde med just den kameran. Inte för att de jag använder är särskilt komplicerade, de har ofta basfunktionalitetet. Det man behöver och inget mer. Men att hålla igång ett femtontal kameror samtidigt känns för mycket och varje film sitter i för länge. Det är ingen risk för två jular på samma rulle i mitt fall men att somliga rullar sitter i sex till nio månader är inget ovanligt. Jag har bestämt mig för att koncentrera mig på fyra kameror som har film hela tiden. Två småbild, en mellanformat och en storformat. Så här kommer det att bli:

Småformat: Zeiss ZM (mätsökare) med svartvit film. Nikon F6 (spegelreflex) med färgfilm.

Mellanformat: Rolleiflexen med svartvit film.

Storformat: Toyo 45CF med svartvit film och en del positiv färgfilm.

För att, trots allt, hålla mina gamla klenoder vid god vigör ska jag fortsätta kamerastafetten. Bara en i taget, alltså.
Projektet med utvärdering av 400 ISO-filmer ska avslutas den närmaste tiden så den binder upp OM-2N ett litet tag till. Men sen så...

Och så en bild. Alltid en bild.

Toyo 45 CF med 210 mm. Väl lagrad och utgången Fuji Astia 100.

Eders hängivne

PS
Nu går jag strax på föreläsning med Sanna Sjöswärd på Åmåls Fotofest 

En riktig fototidning

Om att gräset är grönare nån annanstans

Det kvittar nästan vilken "fototidning" man tittar i idag så domineras innehållet av tekniknörderi, nyheter och tester av alla de slag och med tanke på tillverkarnas frenesi att skapa nya grejer hela tiden så måste naturligtvis fackpressen hänga med i svängarna och recensera allt så gott det går. Allt för att underhålla det ständiga behovet av bättre grejer, vare sig det behövs eller inte. Det är inget fel i det. Dessa tidningar behövs, särskilt för dem som ska köpa för första gången eller byta utrustning för att tekniken har utvecklats så mycket att ett byte är önskvärt. Själv har jag kommit till den punkten att jag inte anser mig behöva mer. Eftersom jag, för det mesta, fotograferar analogt och väldigt lite nya produkter ser dagens ljus på den sidan koncentrerar jag mig på bilderna. Sedan ett par år tillbaka har jag därför avslutat de få tidningar jag prenumererat på och i nuläget har jag bara en kvar som nog kommer att möta samma öde när förnyelsen efterfrågas nästa gång.

Sedan flera år är jag mer intresserad av bildernas innehåll än vilken utrustning som använts. Jag har också börjat köpa bilder av några fotovänner vars fotografiska produktion håller hög kvalitet. Man får passa på innan de blir kända (och dyra), tänker jag. Det enda jag känt behov av nu är att inhämta inspiration från tidningar som har bilder som sitt främsta attribut. Det finns inte så många kvar i världen. De flesta har gått i graven, som t ex Life. Den här gången har jag valt National Geographics som jag har haft kontakt med på olika sätt genom hela mitt liv.

Den är inte kliniskt ren från fotoreklam men det huvudsakliga innehållet är allt annat än fotografiskt tekniknörderi. Djupgående reportage med mycket bilder som jag har saknat tidigare. Den rymmer mitt intresse för världens folk och länder, andra kulturer och historia. Just det här numret hade inte ens någon kamerareklam. Lite naturfotografi fanns förstås med. Men det får jag tåla.

Eders hängivne

PS
Man kan se många fina bilder i dagspressen också. DN:s fotografer håller hög klass.