Den bästa kameraväskan

De flesta har väl konstaterat att en kameraväska aldrig kan bli för stor. Under många år hade jag en som rymde mina båda Chinonhus, två objektiv, blixt, filterhållare och ett antal filter plus ett par rullar film. Nu rymmer samma väska en Leica M3, en FED 1, fem objektiv, två exponeringsmätare, filter och motljusskydd och flera rullar 135-film på samma utrymme. Mätsökare tar ju lite mindre plats =)

När jag skaffade en digitalkamera för ett par år sedan köpte jag en sån där axelremsväska som på mindre än ett år fylldes till brädden med objektiv och tillbehör såsom blixt, batteripack, filter, motljusskydd och gud vet allt vad som ryms i den. Det är en Gordisk knut att lösa varje gång man ska ha något =)

Så började jag intressera mig för gamla kameror och köpte därför en värstingväska från 70-talet bara till mina mellanformatare. Den blev också snart full med prylar. Och allt fick inte plats...

En Nikon EM som jag köpte på Tradera levererades i en liknande kameraväska som jag hade från början. Nu är de alltså fyra!

Och ändå står mer än halva kamerasamlingen kvar i bokhyllan!

Det hör till saken att jag avskyr att bära på väskor. I början av min karriär reste jag mycket mer än jag gör nu och lärde mig snart att resa med lätt packning (för att man inte skulle behöva vänta på bagaget på flygplatserna).

Så vad ska jag med en massa kameraväskor till?

Och hur gör jag när jag ska ut och fotografera?


 

Jag tar en kamerarem och går!

Den bästa kameraväskan är den som stannar hemma!

Man behöver ju bara EN kamera, ETT objektiv och EN film.

DaKiNoLa

På menlösa barns dag i december 1969 föddes en spexargrupp bestående av fyra kompisar som ändå spenderade den mesta tiden tillsammans och tyckte att det kunde vara kul att göra något roligt för andra istället för att bara roa sig själva inom gänget. Pådrivande kraft i gruppen var min gode vän från konfirmationen, Rune, guldsmedsson, som numera är teologie doktor och undervisar blivande Herrens tjänare i kyrkohistoria. Den andra var Lars-Erik, prästson, jag själv, arbetarson och Peter, lärarson. Och alla hade vi en spelevink bakom örat och fantiserade ihop de mest tokiga spektakler och gjorde t o m långfilmer med kända romanfigurer i huvudrollerna. Vi använde också kåserier från Kar De Mumma och Cello och förvandlade dessa till sketcher med någorlunda överensstämmelse med originalen. Rune som var den mest samvetsömme och eftertänksammaste av oss (men långtifrån den lugnaste) skrev till båda berömdheterna och sökte tillstånd att använda deras verk för våra syften (långt i efterskott om sanningen ska sägas) vilket vi naturligtvis fick. Det har Rune bevarade bevis för. Vi kallade gruppen efter de två första initialerna på våra efternamn, DaKiNoLa. Mer än så säger jag inte om de andra. No står för Norén och det var jag, ty på den tiden hade jag ännu inte bytt efternamn. Mer om hur det kom sig får ni veta till hösten...

1970 fyllde vi så ett år och vi skulle fira detta genom att bjuda in andra kompisar till ett 1-årskalas. Ett år hade gått och vi hade spexat musten ur många som skrattat sig kissnödiga och tappat andan vid olika samlingar där den minsta publiken kanske var ett tiotal och den största kanske etthundrafemtio. Så vi bad min pappa, som nu var ordentligt hemmastadd med sin Rolleicord IV att ta både inbjudningskort och tackkort. Studion var inrättad i vårt vardagsrum och Rolleicorden satt fast på ett stativ som det brukar vara hos fotografen. Pappa får ibland ett klurigt uttryck i ansiktet och när vi skulle ta tackkortet sa han ”Det här blir jättebra, kom och titta”, varvid Rune och Peter som stod ytterst gick mot kameran men stannade upp halvvägs då pappa inte kunde hålla sig för skratt. Det behöver inte vara 1 april för att han ska luras. Nå, sessionen gick bra och det blev bilder. Och ur tackkortet har jag hämtat månadens profilbild men här i bloggen får ni se hela härligheten.

Inbjudningskortet

Tackkortet

Varje likhet med nu levande personer är helt uppriktig och avsiktlig. Om någon händelsevis har hört talas om denna grupp kan jag bara tillägga med samma ord som i reklamen för ett berömt varumärke: "Everything you hear about them is true". Och allt tilldrog sig på filmens gyllene tidsålder.

Nyårslöftet - en framgång

Alldeles nyss tog jag den sista rutan i den sista kvarvarande kameran som omfattades av nyårslöftet. De här är nog det första nyårslöftet jag någonsin hållit i hela mitt liv =)

Det handlade om att jag skulle köra minst en rulle film i alla mina kameror för film som jag ägde vid förra årsskiftet och dessutom alla (fungerande) som jag fått eller köpt fram till den sista november i år.

Här är en av de första bilderna och en av de senaste. Den sista rullen ligger i ett brev till Crimson.




Taget med Zenza Bronica S2A




Taget med Canon Dial 35

Råcksta Träsk

Området kring Råcksta Träsk och neråt Kanaanbadet vid Mälaren är ett populärt strövområde i Vällingby där många flanörer tar sig en nypa luft på helgdagarna. Här är några bilder från förra helgen.




Vy över Träsket




Flanör




Andmataren







Alla bilder tagna med Leica M3, Elmarit 90mm/f2,8 och Tri-X

Bergsgatan 3 - lördagsstängt

Min klubbkompis Bengt Gustafsson ringde på fredag och tipsade mig om att det fanns en del tillbehör till Rolleiflexar hos Sergel Fotos affär på Bergsgatan 3. Nu var jag rätt trött efter hemresan från Finspång där jag jobbar under veckorna så jag tänkte ta det idag, lördag. Men det var stängt. Och inte bara stängt, det såg verkligen igenbommat ut. Som om affären hade upphört för eviga tider. Nu vet jag ryktesvägen att de bara har öppet måndag till fredag så jag får ge mig till tåls en vecka till och hoppas att det finns nåt kvar =)

Bilden tagen med min Super Ikonta 532/16 på Tri-X