Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti

När livsandarna vaknar

Titeln har jag lånat från en dikt av Gustav Fröding. Här kommer den i sin helhet och på originalspråket.

Ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti!
Da stecker sä ur jola,
å guschelôv för sola,
ho ä så gla å bli!

I talla smacker ickern,
för talltôppmat dä licker´n
å kongler smaker´n bra.
I vika sprätter abbern
å gädda går å habber´n
å sier: "Tack ska´n ha!"

Å gôbban står i dôra
å sier: "Se gumôra
å tack för sist, fru Sol!"
Å kärngan går å môrker
å planter skôt i bôrker
å kackler ôm "i fjol".

Å bia kommer flygnass
å mörer kommer smygnass,
dä lôfter gôtt tå hägg.
Å kråkan kommer kraxnass
å svalan kommer flaxnass
å ännra lägger ägg.

Å göken gal i björka
å jäntan går te körka
å gôsan går på domp.
Å sjôl går ja i fjälla
å sjonger alltimälla
en litten stôlli stomp.

Å stompen ä ôm jänter
å are instrumänter
i löckas salmodi.
Å stompen ä ôm sola
å gläja här på jola,
ja vårn, ja,
ja vårn, ja,
tjong fadeladeli,
dä ä e fina ti.

Dikten om våren läste ofta min väns mamma, missionär Stina Henningsson, på olika församlingsaftnar i missionskyrkan om vårarna. Och nu när det är dags för en ny profilbild blir det med en vårutflykt.

Vi var ofta ute på vårarna med barn och matsäck, gick i skogen och sökte ett ställe att fika på. Hittade kanske lite kvarglömd snö eller isflak som ännu inte släppt taget. Ibland åkte vi till någon av sommarstugorna vi hade blodsband till och njöt av värmen i solväggen med en kopp kaffe och macka. Här blir det en utflykt i naturen väster om Åmål.

Och så bjussar jag på en riktig Rosenlundare

Till sist då - profilbilden

Ja vår'n, ja! Ja vår'n ja! Dä ä e fina ti! 

Mellanformataren

Reclaim photography - gerillautställningen 1 oktober

Fotografer, fotografier och snö i september

Lördag första oktober åkte jag in till city för att spana in en del events som skulle försiggå på platttan. I DN fick jag intrycket att det skulle bli en enorm halfpipe snowboardshow med trapporna som "väggar". Det blev knappt en tummetott. Snöälskarna fick ialla fall en fin och varm dag men hade svårigheter med att hålla sig med snö.

Det gick stort inte bättre med Recalim photography. Visst kom de, men tyvärr i små skaror. Lyckligtvis hände det en del annat av intresse på plattan också. Det gick åt en rulle i Zeissen till slut i alla fall.

Jag konstaterade också att det är svårt att ta en bild i city utan att fotografera en fotograf som håller på att fotografera.

Fotograferande fotograf

Snön kom tidigt i år

Missionärer

Reklamjippo

Mr Carlzon in legio

Mrs Jochumsen

De som inte hade nåt med sig kunde i alla fall ställa ut sina skor.

Nästa gerillautställning blir nog den 29 oktober. Kanske... man vet inte så noga med gerillafotografer

Mellanformataren

Where the Jagga people go

Om Katternas återkomst

Vid Brostugan på Kärsö på Drottningholmssidan av Nockebybron samlas bilentusiaster nästan varje kväll. Igår var det Jaguarernas kväll. Många E-types, en del moderna katter och Morse var där med sin.

Jag var också där med min Mutar och fick naturligtvis ett trevligt samtal på halsen med en Jagga-ägare som verkade skämmas över att gå omkring med en digitalkamera. Han ursäktade sig med att han minsann körde analogt också. Rangefinders och Bladare mest.

Tessaren är normalt väldigt skarp och ger fin kontrast men Mutaren verkar som mjukgörare vad gäller kontrasten. Men med lite tuffare kurvtagning än vanligt gick det att få lite fason bilderna ändå.

Alla bilder tagna med Rolleiflex och Mutar

Mellanformataren

Kalaserier och födelsedagar

Både min dåvarande fru och jag har stora familjer och självklart blir det då många kalas varje år. Så många att vi tidigt kom överens om att bara fira vart femte år och varje år bara inom den närmaste familjen. Men det blev ändå en massa kalas varje år. 1989 hämtar jag månadens profilbild från ett sånt kalas i Bräcka, Långserud, Värmland. Det är svårt att minnas vilket av dem ty det var ganska många gånger vi var där. Men den här gången tror jag bestämt att det var min svärmors äldsta syster Ruth som fyllde riktigt gammalt. Hon bodde på bondgården som dåmera ägdes och drevs av hennes dotter med man. De uppfödde tjurar och det kunde vara ganska spännande ibland. Jag ska här inte berätta om någon incident mer än att vi alltid kom hem med gödseldoft i finkläderna från dessa kalas. Besök i lagårn var obligatoriskt =)

Annars var årets största händelse när trean kom till världen. Viktor Emanuel Meldert tog genvägen ut ur mammas mage och för en gångs skull fick jag ensamrätt på barnet nån timme eller så medan läkarna sydde ihop modern. Det var en upplevelse som jag inte glömmer och jag förstår lätt hur det nära bandet mellan mor och barn uppstår. Så var det med mig och Viktor. Det känns lite sorgligt att en pappa går miste om  den första hudnära stunden med barnet vid normala födslar.

Vi hade gissat och väntat oss en flicka och hade namnet klart. Nu blev det akuta familjeöverläggningar och Philip som sitter med mig i en hammock på profilbilden menade bestämt att han skulle heta Linda Karlsson (!?) Det blev turligt nog inte så. Jag hade Johnny Cash's låt i färskt minne "the man who named me Sue" så Linda avstyrdes vänligt men bestämt. Och en framtida förbannelse från sonen Linda avvärjdes i sin linda =) Om nåt år eller så blir han sjuksköterska!

Mellanformataren