Betraktelser från Montreal -8

Om en promenad i gamla stan, lite historia och gatugycklare

Kraftig vind och hot om regn höll oss inte hemma. Extra kläder byltades på och sen iväg.

Turistfälla. Vi blev omkörda av flera stycken.

Privat gård. Jag tog bilden genom järngrinden.

Mycket "Hötorgskonst" men i slutet av den här gatan såldes det fotografier, både bra och dåliga. De bra var svartvita dokumentärbilder från olika platser i Montreal. De dåliga var svartvita som handkolorerats (sannolikt i Photoshop). Det där med "handkolorerade" svartvita bilder verkar vara på modet här.

Medan vi satt och fikade kom ett par killar och roade en liten publik en stund.

Publiken

Fyra i soffan.

Här har vi Montreals stadshus. En mäktig byggnad några tiotals år äldre än Stockholms.

Jean Drapeau, Montreals kraftfulla borgmästare under två perioder. Det var han som satte igång bygget av tunnelbanan och var drivkraften bakom Olympiaden 1976 m fl bedrifter. Det var i parken som bär hans namn vi gick vilse härom dagen. Men han var helt oskyldig till vår vilsenhet. Han dog ju 1999.

Guvernörens hus

Ulv i fårakläder. Detta basilikaliknande tak var toppen på en Galleria, eller Mamons tempel om man så vill. Vi gjorde en repa där men handlade inget.

En tjusig portgång

Efter några timmar drog vi oss mot tunnelbanan för att åka hem. Idag hittade jag för övrigt tunnelbanans kraftförsörjning. Innanför gummihjulens "vägbana" går en vanlig räls där tåget hämtar sina 750 Volt att driva det med.

Mellanformataren

PS
Imorgon hade vi planerat att åka till Quebec men skjuter på det en dag p g a det dåliga vädret där. På tisdag och onsdag lär det bli mycket bättre, 15  grader och sol istället för regn och knappt över nollan. Jag börjar misstänka att vädret är bättre hemma. Och vi som trodde det skulle vara tvärtom.

Äntligen!

Om en dröm som blev sann

Ja, det behövs väl i det här fallet bara pengar och tålamod. För ett tag sedan vann jag en auktion på en Contax IIa med en hel del tidsenliga tillbehör. Just en IIa har jag gått och suktat efter ett bra tag men inte hittat någon till ett vettigt pris. Samlarna nyper dem direkt till onödigt höga priser. Men här annonserade säljaren objektivet som defekt eftersom han inte kunde säga motsatsen (!). Det höll säkert samlarna borta, tror jag. Kameran trodde han dock var helt ok då slutaren fungerade (?!). Jag är ju särskilt förtjust i 50-talskameror och denna är sannolikt tillverkad 1951 efter att ha rådfrågat historikern och Zeiss-experten Peter Hennig om saken.  Och milde tid! Det LUKTADE 50-tal när jag öppnade kartongen.

Contax IIa med Sonnar 2/50

Ok, det var lite fungus (svamp) på linserna men första rullen får visa om det har någon betydelse. Annars blir det till att jaga upp ett objektiv från samma tid i bättre tillstånd. 

Barnsligt förtjust som jag är i att ta bilder med mesta möjliga manualitet, på sin höjd med hjälp av en separat handhållen manuell exponeringsmätare, ska jag nu ge mig i kast med att pröva denna legendariska fotoapparat. Den symboliserar det Zeiss som reste sig ur ruinerna efter andra världskriget. Ryssarna tog Contax-programmet med fabrik och allt som krigsbyte och Zeissingenjörerna som blev kvar i väst fick konstruera en likadan ur minnet. Naturligtvis gjorde de den lite bättre än Contax II när de ändå höll på. Ryssarna döpte sedermera om sin till Kiev.

Förutom de tidstypiska tillbehören kanske jag också skulle investera i en Borsalinohatt och trenchcoat som personliga assessoarer att fullständiga bilden av en 50-tals amatörfotograf. Det är ju synd att jag aldrig köpte den där bull-Mercedesen modell -54 när möjligheten fanns på 80-talet. Men då hade allt tid förmodligen gått åt till en helt annan hobby...

Mellanformataren

PS
Det sitter förstås redan en rulle i kameran.

GÅRDAGENS NYHETER

När flyttade exponeringsmätaren in i kamerahuset egentligen?

Tidiga exponeringsmätare var handhållna och användes utanför kameran. När väl mätningen var gjord ställde man in kameran efter den avlästa informationen. En sådan procedur var förstås önskvärd att integrera i kameran och göra helt automatisk. Fotografen skulle helst välja bländare eller tid själv och sedan få det andra automatiskt.

1936 blev Zeiss Ikon Contax III den första kameran med en integrerad och kopplad exponeringsmätare med selencell. Den var dock inte helautomatisk utan krävde fortfarande en avläsning. Kopplingen innebar att rattandet på slutartidsratten fick selenmätaren att flytta sin visare och fotografen skulle se till att visaren pekade på ett svart märke för att exponeringen skulle bli rätt. Lite krångligare än så var det allt och med lite ljus fick man använda huvudräkning.  Långt kvar till automatiken,alltså, men en bit på väg. Exponeringsmätare och kamera hade i alla fall vuxit ihop.

Den första fullt automatiska exponeringsmätande kameran var Super Kodak Six-20 som kom 1938. Den var dock så dyr, 225$, att den inte blev någon succé.

1960 var den tyska kameran Mec 16 SB först med att placera sensorn bakom objektivet för precisare mätning. TTL-mätningen (Through The Lens) var född. Först 1962 blev Topcon RE Super den första SLR:en med TTL-mätning.

I början på 60-talet när de elektroniska komponenterna blivit tillräckligt billiga började inbyggda automatiska exponeringsmätare bli vanliga, som t ex i point-and shoot-kompakter som Olympus PEN EE (Electric Eye). Electric Eye blev en riktig fluga som alla kameror skulle ha.

Sen har det bara rullat på och förfinats allteftersom tekniken gjort nya landvinningar och idag är det väl ingen som ens reflekterar över exponeringens vedermödor i fotografins historia.

Jag gillar dock att mäta med min gamla Ikophot när jag är ute med mina 50-talskameror. Det känns autentiskt på nåt vis.

Paret trivs och fungerar fortfarande utmärkt  tillsammans.

Mellanformataren

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.

Mina bokfynd - 7

Krigsfotografen, Robert Capa

Inte så sällan är fotografier med en bra story till bättre än bara bilder. Den här boken är ett sådant exempel. Robert Capa berättar själv historien bakom sina bilder på ett väldigt medryckande och levande  sätt även om man nog måste förstå att sanningen kanske är mindre än storyn. Man förstår att Capa är en makalös personlighet och berättare. Han dog samma år som jag föddes och han fotograferade medan han dog, till sista andetaget. Under sitt liv gav han mänskligheten bilder av krig som mycket väl åskådliggör denna hemska sysselsättning nationerna ibland utövar. Jag är egentligen en pacifist men krig och deras orsaker och historia har alltid fascinerat mig. Capa ger oss en ögonvittnesskildring av hög dignitet. Bildtrycket är bra dessutom. Mycket läsvärd bok där bilderna kompletterar och ger autenticitet till storyn även om den står ut bra alldeles av sig själv.

Boken har givits ut ganska nyligen i nyutgåva på Albert Bonniers förlag och kan säkert hittas både på nätet och välsorterade bokhandlare.

Robert Capa själv fotograferad i Paris två år före sin död.

En fascinerande sida av krig är det kamratskap det åstadkommer.

Mellanformataren