På besök i Paradiset

Men så långt jag kunde komma från naturen

Paradis är väl en definitionsfråga och högst personligt. När man som jag är intresserad av gamla bilar så är det heller ingen bilskrot i Värmland jag åker till. Paradiset denna sommar befann sig i Rättvik. Jag var där de första dagarna av Classic Car Week och njöt i fulla drag av utsikten.

Alla färgbilder från Rättvik är tagna med en Olympus OM-2N. Jag hade satt mig i sinnet att göra slut på en del gammal film i frysen och detta fick en lite oväntad effekt. De gamla filmerna gav en gammaldags "look" åt bilderna som jag tycker passar och adderar lite tidsanda. Nå, inte alla rullar var gamla. Jag provade ett par tyska Rossman 400 för första gången. Alla rullar är framkallade hemma i mitt lilla mörkrum.

Jag öppnar brett här med en Cadillac Sixty Fleetwood från 1958.

Var namnet Fleetwood kommer ifrån vet jag inte men det kan ha något att göra med badbryggan i aktern.

Här är föraren, men han var inte ägaren

Han hade en skylt i bakrutan som sa "Jag var i Åmål men det var stängt". Eftersom jag är född i Åmål var det ju en bra samtalsöppnare med ägaren. Det är inte ägaren på bilden, bara en medåkare.

Eders Hängivne

PS
Det kommer mera från Rättvik...

Bro över mörka vatten

I Korsningen mellan järnvägen och Österdalälven

Ursäkta mig Claes Wåhlin att jag inkräktar på dina områden broar och järnvägar. Jag kunde bara inte motstå att fotografera den här fina fackverksbron. Jag är ju ingenjör och gillar historiska tekniska ting. Den här är förstås inte så mäktig som mycket annat man kan se i världen men den råkade ligga där jag uppehöll mig. I Insjön.

Bilderna fångade med Rolleiflexen och filmen FP4+

Eders hängivne

PS
Jag tog några bilder på bron i Leksand också. Samma järnväg, samma älv. Men de bilderna är kvar i kameran. 

Hardtop

Om en ljusgul Pontiac Catalina -50

Borgvik är en liten idyllisk sagoby strax väster om Grums i Värmland. Borgvik är mest känt för sin hytta där man bl a tillverkade nitar till Eiffeltornet i Paris. Vi var där för att äta middag på restaurangen där vi åt vår bröllopsmiddag några år tidigare. Vi gifte oss förresten i Borgviks kyrka, ett stenkast därifrån. När vi kom dit visade det sig att det var en veteranbilsträff samma dag. Vi såg många gamla bilar på ett gärde i närheten av kyrkan och vid restaurangen stod denna vackra bil.

Pontiac Catalina från 1950, ljusgul.

Catalinan var en ny design med hardtoptak och utan dörrstolpar. Den ersatte de tidigare modellerna med indianska namn.

Kromen glänste grannt i vårsolen

Bilen importerades till Sverige i maj 2007.

Eders hängivne

Nostalgisk start på 2015

Om profilbilden för januari 2015

Jag fortsätter med en ny profilbild varje månad. Jag har ju hållit på i flera år nu så varför sluta? Eftersom jag tidigare bara använde en bild från ett helt år varje månad så finns det en massa bilder som jag aldrig använde. Några dyker nog upp under 2015. Jag börjar med en från 1957-12-20. Brorsan (d.ä av de yngre) och jag var hos fotografen. Det fanns tre att välja på i Åmål vid den tiden men den här gången gick vi till Fotocentralen på Torggatan. Fotocentralen drevs av en kvinnlig fotograf, Rut Gärdin. En äldre dam som bara bodde ett kvarter bort när vi senare flyttade västerut i staden. Långt senare  (när hon hade gått ur tiden) var det på vippen att jag köpte hennes hus. Det blev inte så.

Som alla Fotografer/ateljéer hade Fotocentralen sina bilder utställda i skyltfönstret. Jag kunde titta på dem varje gång jag gick förbi och det blev ganska ofta. Och de var alltid lika bra. Klassiskt porträttfotografi. Hon kunde sin sak.

Ur den här bilden har jag croppat januaris profilbild.

Eders nostalgiskt hängivne

Runristningar

Om orsaker till att resa stenar

Jag var i Stenhamra igår för att leta reda på stenbrottet  som nämndes i en kommentar på Ylvas blogginlägg om Oaxen. Jag hittade det efter "mycket möda och stort besvär". Google maps i mobilen hittade visserligen stenbrottet men inte vägen dit. Jag fick använda en Stockholmskarta som jag köpte när vi flyttade hit.

Det finns gott om runstenar runt Stockholm och de är vanligen resta för att minnas en händelse eller person. Det här är ett lite modernare grepp.

Att pinka utan att hålla i snoppen är tydligen en bedrift. PS reste stenen.

Längre in i brottet hittade jag denna bautasten.

Vem som reste den eller vad som orsakade noteringen är höljt i dunkel. Vackert färglagd i rött, blått och svart är den i alla fall. Jag undrar om Kalle Runristare på Adelsö känner till den här? Han verkade kunna en hel del om runstenar sist vi träffades...

Eders hängivne

PS
Stenbrottet var en intressant plats. Fick lite Ansel Adamsvibbar där när jag såg bergväggen.

PPS
Ja, alltså. Jag använde Rolleiflexen och en rulle Acros 100.