Fotografens öga

En analys av fotografiet enligt John Szarkowski

John Szarkowski (1925-2007) var chef för den fotografiska avdelningen på The Museum of Modern Art i New York. I sin bok The Photographers Eye (1966) analyserar han vad fotografier ser ut som och varför de ser ut som de gör. Det handlar om fotografisk stil och fotografisk  tradition som dagens fotografer tar med sig i sina bilder. Han analyserade fram fem grundstenar i ett fotografis tillblivelse.

1. Motivet (the thing itself)
2. Detaljen (the detail)
3. Ramen (the frame)
4. Tid (time)
5. Position (vantage point)

 1.  Motivet (The Thing Itself)

Mer övertygande än någon annan typ av bild framkallar fotografiet en påtaglig verklighetsnärvaro. Sin mest fundamentala användning har fotografiet fått som ett substitut för motivet självt - en enklare, mer permanent, klart synlig version av rena fakta.

Vår tro på ett fotografis sanning vilar på att vi litar på objektivets opartiskhet, att det tecknar motivet som det är, varken bättre eller sämre. Denna tro må vara naiv eller illusorisk ( för fastän objektivet tecknar motivet, är det fotografen som definierar det), men den består. Fotografens syn övertygar oss så till den grad att fotografens medverkan göms.

Rödvin och ärtsoppa (2010)

2. Detaljen (The Detail)

När han (fotografen) väl hade lämnat studion var det omöjligt för honom att kopiera målarens  schemata. Han kunde inte regissera ett fältslag som Uccello eller Velásquez, eller föra samman element som hade varit åtskilda i tid och rum. Inte heller kunde han arrangera om delar av sin bild för att konstruera en bild som passade honom bättre.

Från verkligheten framför honom kunde han bara välja de delar som var relevanta och överensstämmande, och det skulle fylla hans bild. Om han inte kunde visa slaget, förklara dess avsikt och strategi, eller skilja ut dess hjältar från dess skurkar, kunde han visa det som var för vanligt för att måla: den ödsliga vägen med spridda kanonkulor, lagren av lera på ammunitionsvagnens hjul, de anonyma ansiktena, den ensamma nedbrutna figuren vid väggen.

Intuitivt sökte, och fann han, den signifikanta detaljen. Hans arbete, inkapabel att berätta (med ord), vände sig till symboliken.

Riggdetalj på Götheborg (2008)

3. Ramen (The Frame)

Att ta något ur sitt sammanhang är kärnan i fotografens hantverk. Hans centrala problem är detta enda: Vad ska jag inkludera, vad ska jag avstå? Beslutets linje mellan innanför och utanför är fotografiets ram. När tecknaren startar i mitten av sitt ark, startar fotografen med ramen.

Fotografens ram definierar innehåll. Det isolerar oönskade placeringar (intill varandra). Genom att omsluta två objekt skapar den en relation. Fotografiets ram delar upp bekanta former och visar  mindre bekanta fragment. Den skapar den form som omger motiven.

Fotografen redigerar betydelsen och mönstren av världen genom sin imaginära ram. Ramen är början på hans bilds geometri. Den är som vallarna på ett biljardbord.

Sordiner (2008)

4. Tid (Time)

Fotografier har ett speciellt förhållande till tid för de beskriver endast nuet.

Exponeringar var långa i den tidiga fotografin. Om motivet rörde sig blev det mångfaldigat i en rums-tid-dimension. Kanske var det sådana händelser som startade det fotografiska studiet av rörelsemönster och senare, den virtuella formen av kontinuerlig rörelse i tiden.

Fotografer fann ett outtömligt ämne i att isolera enstaka ögonblick av tid. De fotograferade hästen mitt i steget, människans flyktiga ansiktsuttryck, kroppens och händernas gester, när slagträet träffar bollen och mjölkdroppen som skvätter  i ett mjölkfat.

Mer subtil var upptäckten av ett segment av tiden som Cartier-Bresson kallade det avgörande ögonblicket (the decisive moment): avgörande, inte av yttre omständigheter (när slagträet träffar bollen) utan därför att i det ögonblicket av förändrad form och mönster kändes ha uppnått balans, klarhet och ordning - därför att sinnebilden blev, för ett ögonblick, en bild.

Björns trädgård (2009) 

5. Position (Vantage point)

Om fotografen inte kunde flytta på sitt motiv kunde han flytta sin kamera. För att se motivet klart - ofta för att ens se det alls - måste han överge sin normala position och ta sin bild från ovan, eller nerifrån, eller för nära, eller långtifrån, eller från baksidan, vända på ordningen av sakernas betydelse eller med hälften av sitt motiv skymt.

Genom sina fotografier lärde han sig att världen tedde sig rikare och mindre enkel än han kunde gissa.

Han upptäckte att hans bilder kunde avslöja, inte bara skärpan men också sakers otydlighet och att dessa mystiska och svårtydda bilder också kunde, på sitt eget sätt, verka önskade och meningsfulla.

Centennial tower, Erie (2000)

Fem saker att ha i minnet på dina fotografiska exkursioner. Lycka till.