The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

2012 i backspegeln

Om planer och utfall

I början av 2012 hade jag intentioner för det nya året. Inga nyårslöften som tidigare år, bara några mål att arbeta mot. På min profilsida har de stått att läsa under året och har varit;

Porträtt i miljö
Gatufotografi
Träd
Teknik och jobb
Dokumentär
Kommentarer till samtiden

Fotoböcker
Utställningar
Mörkrum

Portätt i miljö
Det har varit lite trögt med det här, kanske mest för att det blivit väldigt lite gatufotografi under året. På Midsommargårdens höstutställning ställde jag ut sex porträtt tagna i olika miljöer. Nu hänger den utställningen kompletterad med några fler bilder i en korridor på jobbet. Ett fåtal av visitkorten som också hänger där har försvunnit och till dags dato resulterat i ett porträttjobb. Märk väl att alla bilder jag ställt ut har varit tagna på film och kopierade i mörkrum och det är just det som jag deklarerar att jag vill göra. Via kontakter på Facebook har jag fått ännu ett porträttjobb av det större slaget men det infaller inte förrän i januari. Det har varit trögt i starten kan man säga men det artar sig.

2012-05-01

Gatufotografi
Det är sorgligt men sant. 2011 var jag ofta inne i city och fotade. 2012 bara ett fåtal gånger och jag är ledsen att det inte blev mer.

Juli 2012

Träd
Det började med en magisk morgon i början av mars på en äppelodling på Munsö. Frosten dekorerade varje grässtrå med sina diamanter. Solen höll på att stiga och dimman var på väg att lätta. Lite senare blev det ett par ekar som stod där i ensamt majestät en bit ifrån varandra. Det är något speciellt som händer när man får för sig att fokusera på något, man ser plötsligt motiven. Vart vi än åkte såg jag fina träd vars adress jag noterade i minnet och återvände till senare för att ta bilder. Bilden nedan vann klubbens tematävling på temat träd i höstas.

2012-06-17

Teknik och jobb
Jag är fortfarande kvar på uppdraget med fotoförbud så det blev naturligt nog få bilder. Jag hittade dock ett och annat. Här en teknikbild från ett loppis i Skå på Färingsö. Vad sägs om lite klassisk svensk teknik?

Hagström och Husqvarna. 2012-08-05

Dokumentär
Det händer en del hemma i min hemstad. Rivning och nybyggnation m a o. Det blev en del fotograferat de gånger jag varit hemma i syfte att dokumentera miljöer som försvinner eller förändras. Här är en bild på den numera rivna vagnexpeditionen vid Åmåls station tagen bara ett par månader innan den revs.

2012-05-25. Nu är det jämnat med marken.

Kommentarer till samtiden
Jag försöker lägga märke till samtidens egenheter och fånga dem på bild. Det är svårt men några bilder blev det.

Bönestund vid mobilaltaret. Juni 2012

Fotoböcker
Det blev bara en. Men jag har minst fem till på gång. Det tar bara en väldig tid att fixa bilder till dessa. De ska dessutom innehålla text så de kommer att ta ett tag att bli färdiga. Men det är riktigt kul med böcker. Här är den enda jag gjorde i år.

Januari 2012

Utställningar
Tidigare år har jag bara deltagit i en utställning. Klubbens höstutställning på Midsommargården. I år har det blivit fem.

2012 Åmåls Fotofest
2012 Gnestaplanket
2012 Stadsbiblioteket, Åmål (repris på Gnestplanket)
2012 Midsommargårdens höstutställning (MGFK)
2012 Miljöporträtt, SAAB Järfälla

Jag har också dekorerat min arbetsplats med några bilder som jag byter ut varje månad. De både betittas och pratas om och det är kul.

Mörkrum
Mörkrummet har varit flitigt använt i år. Tyvärr kan jag inte göra större kopior än 24x30 cm hemma och jag har börjat leta efter andra mörkrum för att tillfredsställa mina mörka begär och dessutom kunna göra större kopior. Det är något visst med varmtonade fiberpapperskopior.

Nu ser jag fram emot 2013 och håller som bäst på med att fundera på lämpliga projekt. Som tidigare kommer de att synas till vänster i min profil. Sannolikt kommer jag att fokusera på färre projekt medan många motivområden ligger konstant i bakgrunden. Jag slutar inte gatufotografera t ex men gör inget specifikt projekt av det. Det bara finns där, liksom. Lika naturligt som att andas.

Mellanformataren

Ressällskap

Kvinnor åker ingenstans utan handväska. Jag åker ingenstans utan en kamera

I morgon bitti, tidigare än jag är van vid, åker jag till Barcelona för en konferens . Nu är det  slutliga kameravalet och vilka filmer av olika sort som ska med avslutat.  Kameraproviant för fem dagar med 30°C i skuggan. Det går väl åt ett par rullar, garderar med flera.

Det här packade jag ner nyss i handbagaget:

Fujifilm X100 får stå för merparten av färgfotografierna. Extra batterier, minneskort och laddare är med.

Dogmakameran Zeiss Ikon ZM med Elmarit 2,8/90 mm och Sonnar 1,5/50 mm. Reservbatteri är med och flera rullar av sommarfilmen  125 PX, ett par Tmax400 och en 5-pack Portra160  i reserv. (Om minneskorten skulle bli fulla.)

Dessutom har jag tagit med en hemlig kamera som är så kompakt att den bara slank ner. Den behöver ändå motioneras lite så den får följa med. De bilderna hamnar kanske i Retrokamerapoolen.

Jag tar ingen dator med mig så det kommer att bli en massiv avtankning av minneskort och framkallningsdosan kommer att gå varm när jag är tillbaka. Det dröjer nog innan ni får se något m a o.

Nu är det snart dags att uppsöka bingen. Uppstigning 03.00. God natt.

Mellanformataren

BW400CN

Om en intressant svartvit färgfilm

Jag hade länge sneglat på den där svartvita filmen som framkallas i C-41-processen. Så till sist slog jag till och köpte en rulle för att prova. Sedan låg den i frysen i nästan ett år. Jag kom mig inte för att sätta den i en kamera. Nu på sensommaren blev det av och den hamnade i min svarta OM-2N som för tillfället hade en Zuiko 2/85:a där fram. Här kommer en blandad kompott av händelser under den tid filmen satt i kameran.

Först Kolmården

Barnbarnen umgås med svinen

Herre på täppan

Den ofrivillige naturfotografen lyckades fånga en björn i bilden. Den finns där nånstans...

Sedan Planket

 Det är ju ingen större mening med att ta bilder på bilder så jag tog på nåt annat...

Planket är ju mer än bilder

Man kunde köpa mat också.

Och sist en tidig morgon i Vällingby

Avsiktligt underexponerad så mästra mig inte.

Ja, vad ska man säga om det här då? Jag tror jag gillar den.

Mellanformataren

PS
Jag ska nog prova att kopiera några bilder som vanligt i mörkrummet i alla fall...

Portra 160NC

Om en diskret favoritfilm

Det går i vågor det där med att fotografera i färg för min del. Det blir förstå bara färg när jag kör digitalt men de bilderna använder jag oftast som råmaterial för att göra svartvita bilder med Silver Efex Pro. Men när jag kör färg i en gammal kamera för film sätter jag numera i min absoluta favorit, Kodak Portra 160NC. NC står för Natural Colour. Det är en film som inte mättar färger så där oerhört som varit på modet en tid, utan diskret talar om vilka färger det handlar om. Det gillar jag. Jag har provat VC-varianten (Vivid Colour) några gånger och är inte så imponerad av den. Jag har förstås provat en mängd andra filmer, inklusive Portra 400, och ingen kan mäta sig med 160 NC i mitt tycke. Varför det är så kan jag inte förklara. Andra har sina egna favoriter och det får de ha. Skriv mig bara inte på näsan om någon annan film. För mig gäller denna enda. Nu kommer en bildkavalkad från Stockholms Kulturfestival.

Musikcirkeln RODAFONIO

 En del åskådare tittade misstänksamt på spektaklet.

En del var inte alls intresserade.

Pensionärerna från Barcelona var det jag egentligen åkte in för men det var en stor besvikelse. Lika långtråkigt som ett ålderdomshem och verkligen inte roligt. Rodafonio var behållningen den här gången.

Och som alltid med, i mitt tycke, korrekt återgivna färger levererade av Portra 160NC.

Samtliga bilder tagna med Olympus OM-2N, ZUIKO 85/2,0 och Portra 160NC.

Mellanformataren