24 mm helmanuellt

Om ett gammalt objektivs välsignelser på en digitalkamera

Varje sommar åker vi runt på loppisar både  för nöjet och för att fynda om det går. Min fru fyndar oftare än jag men den gången jag ska skriva om nu var det min tur. Det var på bakluckeloppiset en söndag på Rosenhill som jag träffade på en amerikan som sålde lite Nikongrejer. Året är 2010 eftersom det här inlägget också blir historien om månadens profilbild.

Bakluckeloppis på Rosenhill. Den där Opeln var inte till salu.

Amerikanen. Han är gift med en svenska och bor i Sverige och var på tillfälligt besök hos bekanta i Hässelby. Han passade på att sälja lite Nikongrejer.

Eftersom jag sällan gör några inköp på loppisar hade jag inte några pengar med mig men vi löste det ändå. Jag hämtade objektivet senare hos hans bekanta.

Det objektiv jag köpte av honom var ett 2,8/24 mm för 200:-. Med det på min D80 med brännviddsförlängning på 1,5 ggr fick jag alltså ett 36 mm. Det var det jag var ute efter.

En av de första bilderna jag tog med objektivet blir nu månadens profilbild. Jag testade objektivet och det blev bra med en gång.

Profilbilden är beskuren till kvadratiskt format.

Lite senare satte jag på 24:an när vi gjorde en utflykt till Ulriksdals slott. Där pågick en trädgårdsutställning där olika trädgårdsdesigners hade gjort var sitt förslag på uteplats. Här kommer några bilder från den utställningen. Alla bilder är tagna med den gamla helmanuella 24:an.

Mellanformataren

PS
Numera kör jag 24:an på mina fullformatare istället. 

Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.

Mina bokfynd - 7

Krigsfotografen, Robert Capa

Inte så sällan är fotografier med en bra story till bättre än bara bilder. Den här boken är ett sådant exempel. Robert Capa berättar själv historien bakom sina bilder på ett väldigt medryckande och levande  sätt även om man nog måste förstå att sanningen kanske är mindre än storyn. Man förstår att Capa är en makalös personlighet och berättare. Han dog samma år som jag föddes och han fotograferade medan han dog, till sista andetaget. Under sitt liv gav han mänskligheten bilder av krig som mycket väl åskådliggör denna hemska sysselsättning nationerna ibland utövar. Jag är egentligen en pacifist men krig och deras orsaker och historia har alltid fascinerat mig. Capa ger oss en ögonvittnesskildring av hög dignitet. Bildtrycket är bra dessutom. Mycket läsvärd bok där bilderna kompletterar och ger autenticitet till storyn även om den står ut bra alldeles av sig själv.

Boken har givits ut ganska nyligen i nyutgåva på Albert Bonniers förlag och kan säkert hittas både på nätet och välsorterade bokhandlare.

Robert Capa själv fotograferad i Paris två år före sin död.

En fascinerande sida av krig är det kamratskap det åstadkommer.

Mellanformataren

Småstadsidyllen är utrotningshotad

En epidemi har drabbat min hemstad

Jag var hemma i Åmål i helgen för att fira pappas födelsedag. Min vana trogen åkte jag runt lite i stan för att "kolla läget". Jag märkte inte så mycket först. Jag hittade ett sprillans nybyggt garage som var riktigt snyggt. En dörr saknades på det gamla uthuset som jag alltid åker förbi för att notera dess tillstånd. Många rullatorer och färre barnvagnar var det under den stund jag kollade. Men det kan ju förklaras med att jag gjorde min runda under arbetstid. På Facebooks Åmålssida kunde jag dock läsa förskräckande nyheter. Butiksdöden har slagit till. Det här måste kollas så jag åkte en runda på söndag förmiddag för att kontrollera och fann att det var sant. Här kommer en kavalkad av den senaste epidemins framfart. Förödelsen i centrum är påtaglig.

Torggatan

Två till på Torggatan

Kungsgatan

Torggatan

Torggatan

Kyrkogatan

Kyrkogatan. När jag var grabb låg det en fiskaffär här. Det kändes långt innan man kom i närheten.

Kyrkogatan

Kyrkogatan. Det här var Nya Wermlandstidningens Dalslandskontor.

Norra Långgatan

Torvaldsgatan

Karlstadvägen

I stadens utkant är det likadant

Konkursutförsäljningen pågår men det var inte många där.

En herre som såg vad jag höll på med kom fram och vi pratade en stund. Han trodde sig veta att det nu är 17 butiker som slagit igen.

Nå det finns ljuspunkter. Restaurangerna har förökat sig. Det finns rätt många nu men har någon råd att äta där? Arbetslösa har ju inte så mycket pengar att roa sig för.

Den senaste, tror jag. Långt utanför stan vid E45. Men maten var förträfflig.

Och Fotoaffären finns fortfarande kvar. Alltid något, sa han som fotade i Åmål...

Mellanformataren

Åmål - Stockholm enkel resa med bopålar och allt

Om att upptäcka en ny hemstad

Efter fem års veckopendlande till Stockholm för att arbeta tröttnade jag till sist och valde att flytta hit. En annan orsak var att min fru fått en livshotande sjukdom och jag ville helt enkelt träffa henne varje dag medan hon fick behandling. Storstadsbarn som hon är hade hon inga problem med att flytta till en småstad som Stockholm. Hennes hemstad har lika många invånare som hela Sverige.

Den här ingressen till mars månads profibild kommer att handla om hur vi bekantade oss med vår nya hemstad Stockholm och stadsdelen Vällingby där vi slog ner bopålarna 2008. Det blir en bildkavalkad från vårt första år med sporadiska kommentarer om våra fynd och andra händelser.

Det här flyttade vi ifrån. Fryxellsgatan 81, Åmål. Granne med Rösparksskogen. Blåbär på tomten.

Det här flyttade vi till. Grimsta, Vällingby, Stockholm. Granne med Grimstafältet

Vi bor nästgårds med med Sveriges majestäter.

Vi hittade Bergianska trädgården.

Och den italienska terassen.

En begravningsplats för rikemän

Vi hittade en omtalad förhandlingsplats men hittade inte andan.

Gott om runor. Den här i Bromsten. I Dalsland kallar vi det här hällristningar.

Vårt närmaste centrum. Vällingby.

Jordgubbar smakar precis lika bra i Stockholm.

Vi fann att det är gott om slott i närheten av Stockholm. Både små och stora.

Vi promenerade i Drottningholmsparken.

Mitt emellan Åmål och Moskva i tid räknat. Arlanda bara en halvtimme bort.

Jag blev medlem i Midsommargårdens Fotoklubb.

Tyvärr blir det vinter i Stockholm också.

Jag återvände till att fotografera på film med en likadan kamera som jag började min fotografiska karriär med.

Och så här såg jag ut efter nästan ett år i Stockholm. Jag trivs fortfarande utmärkt här.
Som ni förstår blir detta mars månads profilbild. 

Mellanformataren