10 lektioner Gatufoto

Om att lära sig genren

I min ambition att bli bättre på gatufoto studerar jag ivrigt allt jag kommer över på nätet. Det är ömsom vin och ömsom vatten. En hel del är bra. Men det finns en hel del dåligt också. En av de bättre utläggningarna om gatufoto finns nedan som lektioner på 2point8. Allt är på engelska så om du inte behärskar det någorlunda är det inget för dig.

Lektion 1: Att komma över tröskeln

Lektion 2: Slappna av

Lektion 3: Att kunna sin utrustning

Lektion 4: Återbesök

Lektion 5: Ärlighet

Lektion 6: Maskering

Lektion 7: Studera förebilder

Lektion 8: Öva

Lektion 9: Håll på

Lektion 10: Dela med dig

Går närmare nästa gång

Bröstskott

Mellanformataren med ZM

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Nyårslöftet 2010 - summering av en succé

Nyårslöftet blev lite tuffare 2010 än året innan men likväl inte så svårt som jag trodde. Låt vara att jag av lathet uppfyllde ett par av punkterna väldigt sent, mitt i december.

Punkt 1 som jag trodde skulle bli svår att klara blev faktiskt det. 2009 tog jag ca dubbelt så många bilder på film som digitalt. Den här gången vann det digitala knappt. Det var nyttigt att tvinga sig till att använda en digital kamera då och då. Jag ska nog fortsätta att hålla ett öga på förhållandet mellan digitala bilder och bilder på film. Men det blir inget löfte =)

Några av de digitala bilderna under året 

En av det analoga bilderna

Punkt 2 blev lättare än jag trodde. Över sommaren samlade jag på mig  några rullar färg och framkallade alla på samma dag. Lätt som en plätt med den fina maskinen jag kommit över.

 Punkt 3 blev den svåraste den här gången, trots att jag från början visste hur jag skulle göra. Men nu sitter det i alla fall en rulle Tri-X i min Rolleiflex Baby.

Punkt 4 gick av bara farten. Jag måste ju helt enkelt prova en rulle i varje kamera jag skaffade eller fick under året. Det här var den lättaste punkten.

Punkt 5 var lite svårare. Att ta bilder på sig själv är inte bekvämt. Vare sig i utförande eller resultat. Men det är en bra övning som det nog ska bli mer av om fantasin rinner till. De jag hittills presterat var mer som en uppvärmning. Tråkig men nödvändig.

Nu blir det inga fler fotografiska nyårslöften. Det är för lätt. Nu får det bli som det blir. Men ett tänkbart scenario för 2011 är

o   att det blir mycket mer gatufoto och snapshots, ty jag gillar ögonblicksbilderna mer än de arrangerade
o   att det blir mycket mer bilder med människor i
o   att det fortfarande kommer att betraktas som en olyckshändelse om jag tar en naturbild
o   att det blir mycket mera vardagsbilder och dit räknas bilder på jobbet
o   att jag kommer att vänta på en digital mätsökarkamera i fullformat som har en överkomlig prislapp

Mellanformataren

Tri-X i en 127-filmskamera. Kan de' va' nåt?

Om mörkrets gärningar, eder och besvärjelser i mörkrummet.

Lika bra att erkänna på en gång. Jag har inte varit så flitig med bloggen på ett tag. Det är mycket nu! Inte bara för att man fastnat utomlands i dåligt väder. Jag har avgett ett nyårslöfte som krävt en hel del fantasi. Inte bara av den konstnärliga sorten utan också den tekniska. Men är man ingenjör så är man. Problem ska lösas. Det är därför man valt det yrket. Alla ingenjörer har dessutom en egenhet. Gör det lätt för dig. Nu ska jag berätta om ett problem och hur jag löste det.

Problemställningen

Hur får man in en Tri-X i en Rolleiflex Baby?
Förutsättning 1: En Rolleiflex Baby kräver film i 127-format
Förutsättning 2: Tri-X finns inte på 127-rulle

(Det är nu ingenjören lockas till storverk samtidigt som han är så lat som möjligt.)

Förslag till lösning

Utnyttja en Tri-X på 120-rulle och skär den så att den blir lika smal som en 127-rulle.

Recept

1 st valfri mellanformatskamera för 120-film. Gärna en Zeiss Ikon Nettar, Agfa Isolette eller Franka Solida I med bildformat 6x6 cm
1 st knivblad av den brytbara typen
1 st kretskortslaminat ca 57x57 mm
1 st bit aluminium ca 5x5x20 mm
0,02 tub Plastic Padding
1 st 120-rulle Tri-X (kyl- eller frysförvarad och med ett develop-before-datum som ännu inte har inträffat)
1 st bra dag när du känner dig avkopplad och harmonisk
1 st tålamod av gudomlig natur
1 st mörkrum

Tillvägagångssätt

1) Välj kamera

 
Jag valde en Zeiss Ikon Nettar 517/16

2) Tillverka fixturen med kniv

Limma på aluminiumbiten på ena sidan av laminatets spår

Bryt loss ett par blad från den brytbara kniven och limma mot aluminiumbiten och låt den sticka upp ca 2 mm över laminatets yta.

Kan nån begripa varför jag köpte ett macro? Inget skärpedjup och tungt som bly!

(Det här är ingen instruktion för dummies. Jag förutsätter att läsaren kan tänka själv och inte har tummen mitt i handen)

3) Placera skärapparaten i kameran med eggen riktad mot startrullen

4) Sätt i Tri-X-rullen på startsidan (här till höger) och dra startänden över till mottagarspolen som sätts i på andra sidan.

5) Mata på startänden av filmen tills den fastnar och placera sedan ett finger på knivens topp medan du drar fram film. Då bryter kniven igenom papperet och processen kan börja.

6) Stäng bakluckan (innan svärmor sätter sig där). Lås.

7) Dra fram film utan att försöka exponera ända tills den tar slut.

8) Gå in i mörkrummet. Andas djupt och släck lyset.

Av hänsyn till känsliga läsare återges här fortsättningsvis endast de praktiska momenten. De verbala uttrycken har sannolikt ingen menlig inverkan på processen (men möjligen på resultatet).

9) Öppna kameran i mörkret och ta ur den skurna 120-filmen.

10) Linda av den 16 mm breda remsan som blir över och släng densamma i sophinken.

11) Frisera pappersslutet (i mörkret) så att du kan stoppa in änden i slitsen på en 127-spole

12) Linda upp filmen baklänges på 127-spolen. Tillse att filmänden, när den kommer,  går tätt in med papperet så att den inte bubblar sig vid fortsatt upprullning.

13) Om filmen, mot förmodan, skulle ha bullat upp sig är det bara att sätta på kaffet och inmundiga bullen till detsamma. Vill du inte ha bullen så får du lossa på tejpen och och låta fästa den igen medan du rullar in filmänden i spolen. Då fastnar filmen igen helt automagiskt.

14) Frisera papperets börjanände så att det går att trä in i slitsen på en 127-spole.

15) Duscha, ty nu lär du vara svett.

16) Sätt i Tri-X:en i din 127-filmskamera

Slutresultat

Laddad och klar

Mellanformataren

PS
Jag har avsiktligt undanhållit en del självklarheter. Tips och trix som den framsynte förberett sig på för att slippa tända lyset när filmen har byxorna nere. Vidare behöver jag väl knappast tipsa om lämpliga kraftuttryck att använda under mörkrumsarbetet. Jag har fullt förtroende för varje fotografs egen vokabulär i detta avseende.

PPS
Nu drar jag mig nöjt tillbaka, tar en dusch och går till sängs. I övermorgon är det Julafton. Ja, du märkte kanske att jag tog mig friheten att ändra på  ordningen och duschade sist. Konstnärlig frihet kallas det. En ingenjör behöver inte göra allt rätt. Bara resultatet blir rätt.

ZM + Biogon T* f2/35 mm

Så har då de första rullarna passerat ett heltgjutet Zeiss-ekipage, mätsökarkameran Zeiss Ikon ZM och Carl Zeiss ZM Biogon 2/35 mm. Allt made in Japan by Cosina. Förra gången hade jag ju en Ultron från Voigtländer på i väntan på Biogonen. Hur var det här då? Lika roligt som vanligt. När detta skrivs har jag kört tre rullar Tri-X, en Portra 400 NC och två rullar Bluefire Police. De sista har jag redan bloggat om så de får inte var med i detta inlägg.

Första rullen - Fotografiska

Premiärrullen började med en bild på Poolkompisen Olle Janson men jag lovade att inte använda den =) Istället blir det några bilder från fotografiska.

Fika vid panoramafönster. Beskuren.

Caféet

Konferenslokal 

Andra rullen - Finspång och Norrköping

Jag fick vänta på ett nyckelbyte. Stor bländare

Orangeriet vid Finspångs slott, baksidan. Medium bländare 

Linje 3 mot Klockartorpet. Norrköping

Tredje rullen - Peking - Stavsjö - Munsö

Berlin i Peking motionerar en retro-digital 

En kopp kaffe i Stavsjö. Jag brukar stanna där för att tanka bilen och kroppen på väg hem. Stor bländare.

Skarptecknande i starkt ljus. Små detaljer syns även i det starkt vita.

Fjärde rullen - Björkvik - Slussen - Ellens

 
Barnbarn no 2. Stor bländare

Affes hörna. Bilversionen. Ganska stor bländaröppning.

Profiler på Ellens. Stor bländaröppning och fokus på Staffan t v. Affe lite längre bort och svagt softad. Men när han bloggar är han skarp!

Nu har jag inte haft någon vetenskaplig ambition bakom  fotograferandet för att redovisa ett objektivt test. Det här är i allra högsta grad ett subjektivt sådant. Jag har tagit bilder som vanligt och blandat den här redovisningen med både stora och små bländaröppningar så att ni i någon mån kan se vad objektivet förmår. Det ser bättre ut på min skärm i full skala kan jag försäkra.

Summering ZM + Biogon 35 mm

ZM fungerar finfint med Biogonen också men det var ju väntat. De få saker man behöver tänka på när det gäller kameran sitter redan i ryggmärgen och sökaren är underbart ljusstark. Jag har funnit ut att jag kan köra den utan glasögon. Att jag sen glömmer att ta av dem är en ny reflex jag måste lära in =) En annan grej jag skaffat sedan rundorna med Ultronen är ett kamerafodral i handsytt läder från Leicatime. De är normalt dyra som skräcken men jag vann ett för ZM på Tradera för en spottstyver. En liten "bula" på framsidan utgör ett bekvämt grepp. Väskan är inte fastskruvad i stativgängan som brukligt på äldre varianter utan hänger i kameraremmen. Det är ett ögonblicks verk att ta av den för rullbyte. Om man nu skulle ha bråttom, vill säga.

Objektivet tecknar skarpt (min bedömning) och funkar bra för min typ av fotografering. Vid små bländaröppningar är det märkvärdigt skarpt så man skär sig i ögona! Missar inga detaljer i starkt ljus heller även om starkt ljus och starka kontraster inte är något att stå efter rent fotografiskt. En sak som INTE är bra på objektivet är objektivskyddet. Kass konstruktion som kanske passar kvinnliga fingrar.  Svårt att sätta dit, särskilt med motljusskyddet på och jag har tappat det oprovocerat några gånger. Nu använder jag det bara som skydd vid transport och eljest inte. Kameran är ju inte redo för fotografering med skyddet på. Det är pilligt att få av också. Motljusskyddet är fenomenalt bra och fästes med bajonett. Tung och stabil konstruktion som nog kan ta lite smällar innan objektivet gör det.

Nöjd med köpet drar jag mig nu tillbaka från recensionerna och fortsätter med mitt Dogmafotograferande, då och då avbrutet med en Portra 160 NC.