Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Nytt år, ny månad och ny profilbild

En del år är sorgligt fattiga på bilder av mig själv. Kanske beror det på att jag oftast var BAKOM kameran. Månadens profilbild är det  inget märkvärdigt med förutom att den existerar. Min syster tar studenten och vi skulle naturligtvis övervara utsläppet på skolgården. Så här är jag med sonen som ska få sin första erfarenhet av studenten. Han fick hänga med varje gång tills han själv tog studenten.

Senare samma dag fick han också sin första erfarenhet av bilkörning med hjälp av farbor Michael och hans SAAB 99.

Studenten firas alltjämt i Åmål trots att den var nära att försvinna ett drygt decennium tidigare än just detta år, 1982.

Mellanformataren

Det sägs att det säger klick. Men jag hörde det inte...

"Tre ting äro mig för underbara, ja, fyra finnas, som jag icke kan spåra; örnens väg under himmelen, ormens väg över klippan, skeppets väg mitt i havet och en mans väg hos en ung kvinna"

Salomo

Man kan undra hur det är med  det där sista. Hur kan man gå nästan sida vid sida i tio år för att plötsligt se varandra? 1977 var det år då jag såg Eva. Vi hade umgåtts i samma krets av vänner och deltagit i samma grupper. Sjungit i ungdomskör och spelat i musikkår. Varit på samma läger flera gånger. Det är väl som Salomo sa; något som man inte kan spåra, ett underbart skeende som bara händer. Kärleken är inte blind. Det är först när kärleken kommer in i livet som man ser, har jag märkt =) Här är en bild på Eva det året jag såg henne på en paddeltur i Dalsland över Midsommar. Den första av flera...

Fotad av mig med en Practika IV och sannolikt Ektachrome 200

Månadens profilbild är som jag såg ut då hon såg mig. Nyss utsläppt från Arlanda Fire Brigade.

Foto: Pappa Leiler. Antagligen Rolleicorden eller en Olympus OM-nånting och Tri-X

Oväntat pris korsade min väg

Det märkliga är att jag fått den av en människa som jag, föralldel omedvetet, lurat att köpa en gammal lådkamera! Det får mig att undra om det här är en hämnd eller i varje fall en reprimand trots att jag noterat hur förtjust hon blev i både kamera och resultat. Nej, jag väljer att tro att det är av tacksamhet för mellanformatsfröet. Ivriga försök att få henne att ta nästa steg med t ex en Zeiss Ikon Nettar har dock misslyckats så glädjen blev kortvarig på båda sidor. Det är ett hårt liv att vara mellanformatsmissionär. Nå, fröet är sått och det kommer nog upp så småningom bland det digitala ogräset. Hoppet har inte övergivit mig!

Jag har lite problem med hur jag ska ställa mig till den denna kedjebrevsutmärkelse. I min ungdom fick jag otaliga kedjebrev som nogsamt kopierades (för hand!) och skickades till intet ont anande kusiner och klasskamrater. Jag kan fortfarande känna tvånget och skrivkrampen och belöningen var noll och ingenting. Aldrig fick jag det utlovade! Nå, här utlovas ingenting och det började med en belöning. Men minnet sitter hårt i handen och i sinnet så jag följer det beslut som jag fattade för decennier sedan. Aldrig mera kedjebrev! Detta kan i sig betraktas som en belöning för alla de fotografiska vänner som klarar sig undan =) Och de är många! Luta er tillbaka i skrivbordsstolen och känn hur blodtrycket och pulsen lägger sig tillrätta. Du slapp! Den här gången. Tills någon annan får tag i dig =)

Med denna bild i nationalformatet (6x6) tillägnas vännen Anna Forsman ett varmt tack för utmärkelsen med en stark förhoppning att hennes mellanformatssjäl ska finna nog med näring för att blomma ut i den rätta storleken! (Hon har f ö den allra finaste profilbilden på FS)

En favoritblomma ur en kamera från 1931

Jag kan väl ändå kosta på mig att berätta sju officiella hemligheter om mig själv.

1.  Vuxit upp i frikyrklighet och är fortfarande kvar

2.  Barn till fotograferande föräldrar

3.  Mellanformatare i anden, kroppen och själen.

4.  Pappa 3x, Farfar 2x, Gift 2x

5.  Vill göra själv! Musik, bilder, allt jag intresserar mig för får all min energi.

6.  Hopplöst intresserad (och förlorad) i fotografins historia, både teknik och bilder

7.  Vill dö med Rolleiflexen i handen

Nationalformataren och amatörfilosofen

PS
Den digitala eran går mot sitt slut och filmen kommer tillbaka. Är du redo?!

Norge - mitt andra hemland

Närheten till Norge har alltid präglat mitt liv. Ja, utom nu då jag bor i Stockholm. Jag har inga blodsband i Norge men många är de tillfällen då vi åkte dit för att handla billigt eller semestra. Socker, margarin, mjöl och Norwegiaost mm var begärligt och billigt i min barn- och ungdom. När jag fyllde 14 blev jag mer värdefull att åka med. Mängden mamma och pappa fick ta med in i Sverige blev då större. Men det var på semestrarna min kärlek till Norge präglades. Nu är prisläget i Norge helt omvänt och norrmännen kommer till Sverige för att handla. En del flyttar hit också och jag har många norska vänner som har bosatt sig i Åmål och Dalsland.

1975 drog tre grabbar och två tjejer dit på semester. Vi grabbar hade fiske i sikte men tjejerna hade något annat i kikaren. Snart uppstod konflikt om syftet med resan och det blev till att lösa konflikter istället för att fiska. Det gick dock bra att komma överens så småningom då alla fick lite av sina egna önskemål tillgodosedda.

Resesällskapet i Oslo.

Flugfiske första kvällen.

Mr Bean var där

Det mest dramatiska under resan inträffade under en downhill-körning på en serpentinväg. Min kompis hade inte riktigt kläm på det där med att köra ner på samma växel som man kör upp utan bromsade hela tiden. Till slut tog inte bromsarna i en hårnålskurva i en tunnel. Vi lyckades dock få stopp på ekipaget utan skador och kunde snart konstatera att bromsarna lyste lika vita som bilen.

Bilen som bar oss.

Vi färjade ofta i fjordarna och då blev det många tillfällen att fotografera lokalbefolkning och turister.

Sista dagen på vägen hem fikade vi i en uttorkad bäckfåra. Det är där juni månads profilbild är tagen.

Heja Norge! Ja, vi elsker dette landet!