Lika bra att säga det med en gång: jag förstår mig inte på dessa avvikelser från naturens ordning. Men jag accepterar att de finns. Och jag har inga problem med att vara vän med vem som helst i denna minoritet så länge jag är fredad och respekterad för min egen ”naturliga” läggning. Nu blir jag inte vän med vem som helst av hbt:arna i alla fall, eller med vem som helst annan för den delen. Vänskap uppstår och grundas på annat än vad hbt står för. Vänner älskar man på ett annat sätt. På en annan nivå.

Nu är Pride-festivalen slut och vi kan få fred från den överdrivna nyhetsrapporteringen som får mig att känna mig som om JAG tillhörde en minoritet. Det är tur för Stockholm och Europa att vi inte arrangerar heterofestivaler. Det skulle bara inte gå. Eller också gör det det. Vi har en lågmäld fest varje dag.

En minoritet tillhörde jag dock ett par år när mina barn fortfarande bodde hemma. Två av dem och frun åt vegetarisk mat. Den lille och jag åt vanlig mat. Det kändes lite konstigt att tala om för andra att jag är köttätare. Som om jag vore en invandrad kannibal. Men för det mesta möttes jag av stor tolerans och medkännande.

Bloggens bild idag går motvilligt i Prides färger men också med ett stänk av vegetarisk mat. Man måste ju lägga upp den på något...