Den ultimata kameran

Om Edseleffekten i kameravärlden

Bakgrund

För längesedan såg jag en TV-dokumentär om bilen Edsel. Den skulle bli den ultimata bilen. En bil som skulle ha allt som en bilförare någonsin kunde önska sig. Man anlitade en poet för att hitta på ett vackert namn till den. Till sist ratade man dock poetens namnförslag och gav bilen namn efter Henry Fords avlidne son Edsel. Det går ju bara inte att kalla den slutgiltiga bilen för  "Intelligent Whale", "Utopian Turtletop", "Pastelogram" eller "Mongoose Civique." Det förstår ju både du och jag. Och det gjorde Fords ledning också.

Utvecklingen gick fort och redan efter 8 månader lanserades bilen med buller och bång på "E-day"den 5  september 1957  i en "Edsel show" med Bing Crosby som  programledare och kända gäster som Frank Sinatra, Bob Hope och Louis Armstrong bland andra. Programmet fick det årets högsta tittarsiffror. Bilen såldes i tre år men lades sedan ner (den höll på att ruinera Ford). Senare har den fått en framstående placering på listan över de 50 värsta bilarna i alla tider. Hittills borde man kanske tillägga ty jag är viss om att vi inte har sett alla  liknande försök ännu.

Edsel Pacer 1958. Bild från Wikipedia

Historien upprepar sig

Inom kameraindustrin pågår nu en implicit tävling om att konstruera den ultimata kameran. Den som har allt. Så mycket att ingenting mer behövs. Den nya tekniken medger att kreativa hjärnor stoppar in så många fler funktioner än tidigare utan att skalet förstoras nämnvärt. Det finns dock fortfarande saker som fattas; telefon, öltapp och mikrovågsugn för att nämna några. Ett inbyggt stativ vore fint också, herrar konstruktörer! Och ett fack för snabbkaffe för de som inte, som filmfotograferna plägar använda, äger några filmburkar att ta med sig diverse tillbehör i.

Allt det här kräver förstås sin tribut i form av manual. Det är kanske dags också att skapa ett interface till användarnas hjärnor som fungerar. Typ, tänk på hur du vill ha bilden så rasslar det till i inställningarna och sen är det klart att trycka av. Det går ju inte att vänta på att människan utvecklas i den riktningen. Det lär ju ta några miljoner år med evolutionisternas tidshorisont. Och när vi väl är där behövs det nog inga kameror längre, ty då lever vi redan i all evighet och har ett fotografiskt minne att titta i när vi har lust.

Under tiden upptäcker allt fler att den ultimata kameran har tre saker att hålla reda på. Bländare, slutartid och fokusering. Och så ett minnesmedia av något slag att spara bilderna på. Varför är det så svårt att förstå att det räcker?

Bländare, slutartid och fokusering

Men hoppsan! Den ultimata kameran har redan existerat i mer än ett sekel!

 Mellanformataren

Favoriter just nu

Om inspirerande förebilder

Vivian Maier - begåvad (men anonym) gatufotograf från Chicago. Historien om upptäckten av hennes bilder återges i Independent. Har postumt fått en egen blogg. Och hon använde kamerornas kamera - Rolleiflex =)

Pierre Gonnord - för hans starka porträtt.

Mike Disfarmer - för hans egenartade och starka karaktärsporträtt.

Elliott Erwitt - lysande och roliga gatufotografier/snapshots

Edward S. Curtis - fantastiska dokumentärbilder av amerikas indianer

Edouard Boubat - fotografins stora poet

Samtliga bilder "lånade" på nätet

Varför använda en gammal kamera?

Om fotografering och tillfredsställelse

För den händelse du inte känner mig:  Jag gillar att fotografera med gamla kameror. De kräver lite mer av mig. Och jag gillar inte tanken på att kameran ska tänka åt mig. Det är jag som ska tänka. Och planera för det oväntade. Jag vill ha alla grepp och inställningar i mina fingrar och jag avskyr manualer. Så ju mindre rattar desto bättre. Jag är ju en man och alla kvinnor tror sig veta att en man bara kan hålla en sak i huvudet åt gången. De får gärna tro det för min del. Livet blir bekvämast så.  För mig räcker det att veta var avtryckaren sitter. När det är dags att ta en bild.

Zeiss Ikon Super Ikonta 531/2. Avtryckaren sitter uppe till vänster.

Gamla kameror ger mig en skön känsla av kontroll. Och tillfredsställelsen av att behärska dem. Att inte bli behärskad  av dem.  Optiken är ofta tillräckligt bra för att ge tillräckligt bra bilder. I bakhuvudet vet jag att många av de stora fotograferna använde likadana kameror som jag använder. Och de tog en del odödliga bilder. Så det måste gå att göra det med likadana modeller som de använde. Ta bra bilder, menar jag. Fotografernas storhet satt nog för all del inte i kameran. De hade ju bra ögon också. Alla fotografer har ögon. Alla fotografer kan titta. Men ändå är det inte alla som ser motiven. De odödliga. De som en betraktare kommer att minnas om tjugo-trettio år. Utanpå allt måste man kunna bestämma sig. För att trycka på knappen och ta bilden. Här går det inte att vela som kvinnor ofta gör. Här har männen det bättre beställt. Jägaren i dem vet när det rätta ögonblicket har kommit och slår till i rätt ögonblick genom en nedärvd reflex. Killer-instinkt säger en del.

Rolleiflex 3,5B Automat. Avtryckaren sitter framme till höger.

En del objektiv har en egen karaktär och ger bilder med en speciell känsla i . Det är mitt jobb att använda det på ett fördelaktigt sätt. Det förstår jag redan efter att ha sett bilderna från första rullen. Bilden måste inte vara skarp. Men den måste ha något. Det. Jag har sett otaliga oskarpa bilder som har Det. Och det är fascinerande att förstå att man kan gilla en bild som är oskarp. Ändå tycks huvudfåran inom världens fotograferande kommunitet vara fokuserade på skärpa! Och värdera bilder efter om de är skarpa eller inte! Ack.  Jag vill också ha skärpa. Ibland. Men ibland vill jag ha ett skarpt innehåll eller budskap. Eller känsla.

FED 1 med karaktärsobjektivet FED 3,5/50 mm. Avtryckaren sitter uppe till höger.

 Kommer någon att minnas att han/hon sett den här bilden om tjugo-trettio år?

Nettar 515/2

Kanske några. Kanske lunchen i parken.

 Kommer hon att komma ihåg fotografen eller Coken?

Rolleiflex 3,5B Automat

Kanske om hon får se bilden. "Gubben med den konstiga kameran".

Kommer någon att få en känsla av gamla tider efter en blick på denna bild?

Fed 1 med karaktärsobjektivet

Kanske

 Jag kommer ihåg många fotografier. Några tagna av stora fotografer. Några av okända. Många tagna med gamla kameror. Den här bilden glömmer jag aldrig.

Den är tagen av min mamma 1950 med en Ensign Ful-Vue. Den enklaste av enkla kameror. Bilden gav upphov till ett av mitt livs trevligaste resor då jag träffade tre av personerna i bilden livs levande. Femtio år efter att bilden tagits. Och den är inte ens skarp!

Ensign Ful-Vue

En del tycker att digitaltekniken är överlägsen . Jag tycker det känns skönare att vara överlägsen kameran.

Filosofie mellanformatare

 PS
Galoppen som ska fattas är att skärpa är ett dåligt mått på en bilds värde. Prova något annat =)

PPS
Glöm för all del inte att jag kåserar. Varje åsikt som uttrycks i inlägget stämmer i huvudsak med författarens. En perfekt bild är aldrig perfekt.

Nyårslöftet 2010 - summering av en succé

Nyårslöftet blev lite tuffare 2010 än året innan men likväl inte så svårt som jag trodde. Låt vara att jag av lathet uppfyllde ett par av punkterna väldigt sent, mitt i december.

Punkt 1 som jag trodde skulle bli svår att klara blev faktiskt det. 2009 tog jag ca dubbelt så många bilder på film som digitalt. Den här gången vann det digitala knappt. Det var nyttigt att tvinga sig till att använda en digital kamera då och då. Jag ska nog fortsätta att hålla ett öga på förhållandet mellan digitala bilder och bilder på film. Men det blir inget löfte =)

Några av de digitala bilderna under året 

En av det analoga bilderna

Punkt 2 blev lättare än jag trodde. Över sommaren samlade jag på mig  några rullar färg och framkallade alla på samma dag. Lätt som en plätt med den fina maskinen jag kommit över.

 Punkt 3 blev den svåraste den här gången, trots att jag från början visste hur jag skulle göra. Men nu sitter det i alla fall en rulle Tri-X i min Rolleiflex Baby.

Punkt 4 gick av bara farten. Jag måste ju helt enkelt prova en rulle i varje kamera jag skaffade eller fick under året. Det här var den lättaste punkten.

Punkt 5 var lite svårare. Att ta bilder på sig själv är inte bekvämt. Vare sig i utförande eller resultat. Men det är en bra övning som det nog ska bli mer av om fantasin rinner till. De jag hittills presterat var mer som en uppvärmning. Tråkig men nödvändig.

Nu blir det inga fler fotografiska nyårslöften. Det är för lätt. Nu får det bli som det blir. Men ett tänkbart scenario för 2011 är

o   att det blir mycket mer gatufoto och snapshots, ty jag gillar ögonblicksbilderna mer än de arrangerade
o   att det blir mycket mer bilder med människor i
o   att det fortfarande kommer att betraktas som en olyckshändelse om jag tar en naturbild
o   att det blir mycket mera vardagsbilder och dit räknas bilder på jobbet
o   att jag kommer att vänta på en digital mätsökarkamera i fullformat som har en överkomlig prislapp

Mellanformataren

När motivet är osynligt

Om gemenskap

Jag har just lärt mig något nytt. Det behövdes en kurs och drygt 56 år för att få upp ögonen för de osynliga motiven. Tänka sig! Frågan är om du ser något annat osynligt i mina bilder.

Delar av den fotografiska familjen träffas på Ellens

Mickel med hårdvara. En fascinerande sidogren.

Claes och Berndt pratar om Kristers och Torbjörns fotoböcker

Snart er'e Lucia. Eller så hjälper Micke mig med ljussättningen. Jag kommer inte ihåg...

Berlin från Peking var i Stockholm

Och Bernt fick känna på hans utrustning, Bessa och X1. En trave fotoböcker hade han med sig också.

Olle kelar med sin Leica IIIc som efter drygt ett år och fyra verkstadsbesök äntligen har hittat hem. Eller så försöker han höra slutaren...

Affe kommer med sin svarta M6, för dagen skrudad med en kromad Summicron. Smakfull outfit på en rackarns trevlig och kunnig fotograf.

Får han bara en latte och en fotobok så er'e bara och försöka hänga me'. Här studerar han Kristers nya bok Foto/Grafiskt. Staffan hänger på...

En del håller sig lite vid sidan av. Men de' e' ok.

En del tar uppåt väggarna bra bilder

Uffes patinerade gamla svarta M3 får lystna blickar av finsmakarna. Och hans bilderbok går varvet runt. Här är alla genuint intresserade av varandras erfarenhet och smak. Och Uffes smak för kameror är det inget fel på.

Midvinternattens köld är hård. Stjärnorna gnistra och glimma.

Vi drar oss hemåt till var vår vrå.

Mötas och skiljas är livets gång
Skiljas och mötas är hoppets sång

D80, 18-200 mm, max ISO, no flash, auto allt