Rolleiflex och de praktiska tillbehören 8

Så har då turen kommit till film- och bildformat för Rolleiflexarna. Fastän säljarna på Franke & Heidecke bredde på om de många olika formaten kameran kunde ge så finns det egentligen bara tre (undantag finns) på rullfilm, 4x4 cm på 127-film, 6x6 cm på 120-film (620-film på den första, Rolleiflex Original) och 24x36 mm på 135-film. De två första formaten var ju kamerans inbyggda format, 4x4 cm i Babyn och 6x6 cm i de stora Rolleiflexarna och Rolleicordarna. De båda senare kunde byggas om för 135-film med tillbehöret Rolleikin. Dessutom kunde en del 6x6-modeller (Rolleicord V  och Rolleiflex T, t ex) köra 220-film (24 bilder per rulle). Som kuriosa kan nämnas att det fanns en Rieβenrollei (jätterollei) i början på 30-talet med filmformat 9x9 cm avsedd som studiokamera!

Varför köra småbild i en mellanformatare? Det vore ju som att byta en fullformatsensor mot en kompaktkamerasensor i en digitalkamera! Två anledningar kan jag tänka mig:

1) Man kan ta fler bilder innan det är dags att byta film.
2) Man får fler bilder per spenderad krona.

Rolleikin finns i olika varianter som passar olika modeller. Kameran måste byggas om/kompletteras. Ny filmhållare för 135-filmskassetter förstås, liksom en ny mottagarspole, räkneverk för 36 bilder och masker för filmen, schaktsökaren och sportsökaren. Puh! När man gjort allt det där tvivlar jag på att man är benägen att återställa för att köra mellanformat igen även om det inte verkar så svårt.

Rolleikin 1 passar Standard Rolleiflex och Rolleiflex Automat till modell 2 och Rolleicord.

Rolleikin 2 passar för Rolleiflex Automat fr o m model 3,5C och 2,8-modellerna.

En mängd masker fanns också för att få andra format men vad var egentligen nyttan med att t ex ha en mask för 6x4,5 cm? Man kan ju beskära en 6x6. Man kan visserligen få sexton bilder (Rolleiflex T och Magic) men måste helt plötsligt tänka på hur man vänder kameran! Man kan t o m köra 4x4 i en 6x6-kamera. Huvva!

Nå, att fotografera kvadratiskt format är en skarp utmaning men man ska inte dra sig för att beskära om det höjer intrycket av bilden. Det kvadratiska formatet är universellt och man behöver inte tänka på hur man ska vrida kameran. Det är bara att köra på.

Och så var det bladfilmstillbehöret. Här kan man verkligen undra vad det är fråga om! Ett steg tillbaka från rullfilmen till (nästan) glasplåtar. Nå, det hade nog sin användning men den är fortfarande lite gåtfull för mig. Jag har ofta sneglat på det tillbehöret och varit på vippen att köpa det. Det behövs ett särskilt bakstycke och därför måste modellen vara utrustad med ett löstagbart sådant. Bakstycket har plats för kassetter som laddas med film och det finns en särskild kassett för en mattskiva så att man kan ställa skärpan. Och glöm för all del inte det svarta skynket! Det fick man dock fixa själv. Jag har aldrig sett något svart tygstycke med Franke & Heideckes logga på. Det här tillbehöret känns som retro i kvadrat! Det är ju inte heller lika lättvindigt att framkalla bladfilm om man är van vid en dosa med spiral.

Jag ska också nu avslöja det mycket speciella tillbehör som jag hittade på en antikrunda på Kungsholmen i januari. Det är ett speciellt bakstycke framtaget för polisen. Många tjänstesaker hade de men att Rolleiflex var deras tjänstekamera har tidigare gått mig förbi. Bakstycket användes för att fotografera kriminella element av arten homo sapiens. Bakstycket har en slid för bladfilm som kan ställas i tre positioner och man kan därmed ta tre bilder på ett blad, ett från vardera sidan och ett framifrån. Jag har naturligtvis testat men skändligen misslyckats. Det fattas någon kunskap om användningen ty filmplanet ligger någon cm bakom det ordinarie filmplanet så att ställa skärpan på det vanliga sättet är inte att tänka på. Jag tänkte inte på det! Jag återkommer med exempel när jag lyckats.









Specialformat var det också. Jag tillverkade sex blad från en 120-rulle Tri-X i fullständigt mörker och laddade kassetterna.

Oj, det här blev långt men det kan inte hjälpas. Variationsrikedomen grasserade fritt hos Rolleiwerke. Och ändå kommer de inte i närheten av Zeiss Ikons modellflora, med varianter. Det är snudd på jobbigt att vara retrokameraentusiast. Prylsjukan är ett ständigt hot!

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg

Maxad rysk reskamrat

Så är det dags igen att åka och jobba. Den här gången tar jag med en maxutrustad ryss. FED 1 från 1940 med 1:3,5/50 mm, gulfilter, Voigtländer VC meter II och Tri-X. Som motvikt tar jag med två digitalkameror. Jag har redan börjat släpa efter med det digitala i nyårslöftet. Hur svårt kan det vara att fotografera digitalt?

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 7

Detta avsnitt ska handla om Rolleiflash, TLR:ernas genialiska blixtaggregat.

Den enda information jag hittat om Rolleiflash indikerar att det funnits tre modeller varav jag bara har information och bilder för Rolleiflash 2 och Rolleiflash M, den senare bara en variant av 2:an med blixtskofäste.

Lamphållaren kan ta tre olika lampsocklar m h a adaptrar och risken att stå utan lampor blir därmed mindre. Förutsatt att man har blixtlampor med någon av de tre socklar som passar. På den tiden var det inga problem att få tag på blixtlampor men idag är det ett detektivarbete. Jag brukar fråga varje ny fotohandlare jag kommer till om de har några blixtlampor. Om de har det köper jag på mig några askar.

Rolleiflash monteras, helt genialiskt, på sökarobjektivets bajonett och finns naturligtvis för alla fyra bajonetter. Den går att ställa inom ett, föralldel begränsat, område men kan också vinklas nästan varvet runt genom att lossa på en låsmutter vid fästet och ställa den önskade vinkeln.

Batteri behövs förstås och här duger det inte med en massa 1,5-Voltare. Ett på 22,5 V ska det vara och det går fortfarande att köpa hos välsorterade batterihandlare (sök på nätet med ”everready 22,5v”). Kabeln sitter på en vinda inne i huvudet och kan enkelt dras ut och anslutas i blixtsynkkontakten. När man är klar spolar man tillbaka den. Som en kabelvinda.



Några passande lampor. Den stora till vänster ser hotfullt stor ut.

Glöm inte att ställa kameran på lampblixt. Annars blir det felexponerat. Blixtlampor brinner visserligen längre än en elektronblixt men de har en startsträcka som är ganska lång. Kamerans slutare är öppen ganska länge innan blixtlampan tänder om den är inställd på elektronblixt, X.

Förlängningskablar fanns att köpa då men nuförtiden ser jag inga på sajterna. Man kan också koppla ihop flera Rolleiflash på liknande sätt som man gör nuförtiden. Dock inte trådlöst om man inte går utanför originaltillbehören och letar.

Rolleiflash M var en specialmodell med ett fäste för Rolleiflex Magic-modellerna då dessa hade den vanliga tillbehörsskon på vänster sida.



Rolleiflash med bajonett resp. blixtsko (endast Rollei Magic)


Jag noterade också att Walter Heering på fullt allvar behandlade blixtpulver i ett avsnitt i sin Rolleibuch 1952! Men det tycker jag är överkurs för den här artikelserien =)


Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg.

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 6

Extrainsatt avsnitt rörande objektiven!

Jag hittade nyss ett kul tillbehör som jag aldrig förr har sett. En bländare Rolleiphot för sökarobjektivet! Meningen är att man ska kunna kolla skärpedjupet genom att ställa in samma bländare som på objektivet. Passade förstås i den gulliga filterväskan och kunde vara lättillgänglig på kameraremmen. Galet och nördigt? Javisst! Det är kameratillverkarnas gyllene tidsålder. Konstruktörerna leker fram användbara grejer =)



Rolleiphot

Mellanformataren


Varudeklaration: Nördinlägg

Rolleiflex och de praktiska tillbehören 5

I det här avsnittet tänkte jag hålla mig till ett av de , till objektivet, angränsande området: Sökaren.

Kan man verkligen göra tillbehör till den redan med finesser fullsmäckade sökaren? Genom sin sinnrika konstruktion är den ju väldigt användbar i många olika situationer. Man kan fotografera runt hörn eller använda den som periskop. Med sina fällbara plåtar och speglar kan man lätt bygga om den för sport- eller gatufoto. Den inbyggda förstoringslinsen är praktisk vid noggrann skärpeinställning. Nå, det var inte säljsnack det här skulle handla om.

Prismasökaren, Rollei-Penta-Prisma,  är kanske det vanligaste tillbehör man tänker på då den låter oss titta rakt fram mot motivet (och samtidigt med andra ögat se vad som händer i omgivningen) som en SLR. Det där är väl schaktsökarens största minus att man inte har så bra koll på bildens omgivning. I anslutning till detta tillbehör måste jag nämna pistolgreppet som gör fotograferandet med prismat monterat mycket bekvämare.

Penta-Prismat passar alla Rollei-modeller med utbytbar schaktsökare (äldre modeller kan inte byggas om) och det levererades med utbytesluppar med dioptrierna 0, ±1, ±2 och ±3 så att man inte behöver använda glasögon.

Det fanns också ett specialokular Penta B för båda ögonen och som kunde användas tillsammans med glasögon.


Vit skjorta och slips är dock inte längre obligatoriskt.



Mitt eget sport/gatufotoekipage. Jag föredrar den inbyggda sportsökaren.

Ett annat intressant tillbehör är Påsticksschaktet. Alla som fotograferat med en schaktsökarkamera vet att ströljus kan störa vad man ser på mattskivan och göra skärpeinställningen svårare. De fantastiskt fantasifulla ingenjörerna hos Franke & Heidecke hade bot för detta också! Fast om det nu var praktiskt i fotoögonblicket var det kanske inte så praktiskt att dra med sig även om det var hopfällbart. Men på den här tiden hade ju männen ytterrockar med stora fickor så det gick nog bra ändå. Värre är det nog att släpa med sig idag. Även om man har en rymlig fotoväska (vilken jag helst lämnar hemma om jag inte har bil). Påsticksschaktet hade också inbyggda förstoringsglasögon för exakt skärpeinställning.

Andra praktiska tillbehör till sökaren är de som kan hjälpa till med skärpeinställningen. Jag känner till två: Mätkilsskiva och Rolleimeter.

Mätkilsskivan får väl anses som den mest praktiska och som också är så vanlig i äldre spegelrefelxkameror att den inte behöver någon närmare presentation. Mattskivan byttes ut mot Mätkilsskivan (om den var utbytbar) och sedan fokuserade man genom att se till att snittbilden såg riktig ut.



Mätkilsskivans funktion

Rolleimetern var dock ett helt annorlunda och dyrare verktyg för fokusering. Rolleimeter förvandlade kameran till en mätsökare där man ska få två bilder att sammanfalla för att få skärpa på det önskade stället. I detta fall måste man använda sportsökaren då Rolleimetern monteras framför öppningen. En arm som är direktkopplad till objektivfronten manövrerar mätsökarspegeln.


  
Det är en ganska lång procedur för att kalibrera den vid första monteringen men behöver inte göras om varje gång.

Mellanformataren

Varudeklaration: Nördinlägg