Årgångsrullar

Om framkallning av exponerad och lagrad film

Jag har haft några 127-rullar i kylskåpet ett okänt antal år. Lagrade som vin, typ. En färg och tre svartvita. Förra helgen tog jag itu med de svartvita med sina bortglömda bilder. Julafton i förskott liksom. Den ena var märkt X och jag misstänker att det är en film som satt i en kamera jag köpte på auktion. Då bör det ha varit en Kodak Vestpocket från 1910-talet eller en Contessa Nettel Piccolette från 1920-talet. Rulle nummer två var omärkt. Rulle tre var märkt med RX så jag är ganska säker att den är tagen med Rolleiflex Baby.

Hur ska jag framkalla dessa rullar? Som vanligt eller som stående framkallning? Efter lite sökande på Film Dev All Recipes bestämde jag mig för stående framkallning för de två första rullarna. Om det funkade bra kunde jag göra likadant med Rolleiflexrullen. Om det sket sig kunde jag köra som vanligt med den senare. Jag har ingen Rodinal hemma, bara Xtol. Därav sökningen på All recipes. Jag fastnade för att använda Xtol 1+4 i en timme. Sagt och gjort. Så här blev det.

Här fick jag året på den första rullen. Analogfotograferna Stockholm hade möte i klubblokalen i den nedlagda Konsumbutiken på Mejselgatan i Hägersten. Klubbens första år, 2013. 

Det visade sig efter framkallningen att alla rullar var tagna med en Rolleiflex Baby. En av de två jag hade då. Frammatningen krånglade i den ena (yngsta)  och det tog mig två rullar att konstatera det. Kameran såldes till en klubbkompis som ville reparera den. Och där fick jag också en vink om dateringen. Sannolikt sent 2013. Här kommer bilder från den andra (äldsta) Babyn. Säkerligen av senare datum. Typ 2014.

Mitt fotoarbetsbord vid denna tid. Nu i höst har hela arbetsrummet fått en ordentlig makeover och det är ordning och reda (även om allt är kompakt organiserat).

Ja, det går att använda blixt till Babyn också. Jag borde säga att man alltid borde göra det inomhus.

Som synes inga höjdarbilder. Men det var ju testrullar alla tre. Rullen i den äldsta Rolleiflexen var den första i den kameran. Den fungerade utmärkt och gör det fortfarande. 

Efke R100 är ingen film jag skulle välja idag. Har aldrig gillat resultaten från den.

Som jag nyss skrivit har jag ytterligare 20 rullar att använda under det kommande året. Det är en kul liten kamera.

Eders Hängivne

När negativet verkar tomt och innehållslöst

Om en överraskning

Det är lika bra att erkänna. Trots mer än 50 års fotograferande misslyckas jag ibland. Kanske mest för att jag envisas med att fotografera i befintligt ljus.

Jag skannar alla mina negativ istället för att göra kontaktkartor. På det viset kan jag sedan studera negativen bättre och se vilka som duger att kopiera i mörkrummet. Men om negativen är mycket tunna så hittar inte ens skannern något med de vanliga inställningarna utan jag måste skanna ett område på remsan för att få ut något användbart. Den här gången var det så. Jag kunde se att negativet innehöll något p g a några gråa fläckar men det fanns inga kanter att avgränsa mot. Så här blev bilden efter skanning.

Och så här ser negativet ut.

 När negativet är så här tunt blir  exponeringstiden i mörkrummet mycket kort. Då är det bäst att använda ett långsamt papper (läs lågt ISO). Man kan ju använda ett gråfilter också om man kan få fast det på förstoringsapparaten.

Här nedan är en råkopia av bilden på papper. Det går att göra mer, t ex att pjatta över ansiktet för att ljusa upp det lite mer. Det är mycket svårt att få det bra. Det blir gärna för mycket. I den färdiga bilden nedan har jag inte konstrat något alls. Man kan betrakta det som en råkopia för fortsatt arbete. Exponeringen är ok men finliret fattas. Egentligen är den bara gjord för den här bloggposten. Titta inte på den dåliga kvalitén. Det man ska se här är att det, trots att negativet ser nästan tomt ut, ändå går att få teckning i allt det mörka.

Ilford MG RC warmtone pearl 8x10". Max kontrast som min Meopta klarar i 16 sek och f11. Framkallad i Wariobrom WA. Bildstorlek 18x18 cm. Allt antecknat i min mörkrumsbok så att jag kan upprepa om jag skulle behöva någon gång utan att köra hela inkörningsprocessen från början.

Eders Hängivne

PS
Den porträtterade gitarristen heter Torbjörn Carlsson och har sin egen inspelningsstudio, Memoria Music, i centrala Åmål. Vi är jämnåriga skolkamrater men Torbjörn gick i parallellklassen. Vi har spenderat en del tid tillsammans under skolåren. Torbjörn har gjort åtskilliga produktioner och konserter tillsammans med Björn J:son Lind. Själv kallar han sig för ljudkonstnär.

20 rullar i frysen

Om en gammal goding från 1958 som behöver motion

Godingen har legat oanvänd i Rolleiväskan en längre tid men verkar fortfarande pigg på avtrycket så jag har bestämt mig för att ge den ett ordentligt träningspass. Jag har 20 rullar av format 127 i frysen och alla är bortom bäst-före-datum. Tio stycken Bluefire Murano 160 (negativ färg) och tio stycken Efke 100 (svartvitt). Jag har värmt upp med lite torrkörning och fann att det nog är jag som är ringrostigare än kameran. Jag har ju använt många andra sedan jag använde den här senast. Här är klenoden från 1958.

Rolleiflex Baby från 1958

Jag har dessutom en mängd tillbehör som jag tänkte använda för att skaffa en djupare erfarenhet av hur de fungerar i praktiken. Närbildslinser, softfilter och färgade filter har jag i oanade mängder men tidigare har jag bara använt ett fåtal.

Till sist visar jag några bilder tagna med den här modellen. Jag vet ganska väl vad jag kan förvänta mig av kommande bilder, alltså.

Eders hängivne

PS
Bilder från de ännu oexponerade rullarna kommer förstås att visas i kommande blogginlägg under det närmaste året. Stay tuned.

Ett omöjligt negativ

Om när det är läge att ge upp

Jag har inte många negativ som är omöjliga att kopiera men tyvärr är det ofta just de som är en intressant bild. Här kommer historien om ett sådant negativ. Först bilden.

Soluppgång på Örnäs camping i Åmål där nästan alla har strandtomt.

Bilden är tagen med Nikon F6 och filmen är Acros 100 som jag pressade till 1600 ISO, dvs 4 steg! Jag kan ha använt ett färgat filter också men är osäker (rött antagligen). Jag framkallade som vanligt i Xtol förrådslösning när jag pressat en film. När jag försökte kopiera detta uppdagade jag en mängd vita prickar. Sannolikt är det kornen som klumpat ihop sig lite slumpartat. Det fanns inte ett dammkorn på negativet (om det inte fastnat medan det torkade) och även om det gjort det så brukar det inte bli en så förfärande mängd. Jag har oftast stort tålamod men det här var helt enkelt för mycket att retuscha . Det gick lite smidigare i Photoshop. Och retusch för hand på en papperskopia är jag långt ifrån en mästare på.

Jag fick i alla fall bilden publicerad på National Geographic bland läsarnas bilder på temat Semester.

Eders Hängivne