One Twenty

Om en gammal bil

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg for jag till Nifsta gård och bilträffen där. Varje torsdag mellan 16-20 ungefär. Igår var det nog rekord på flera sätt. Rekordfint väder för i år och rekordmånga bilar på utställningsåkern. Min Cheva är för ung och oansenlig så jag ställde mig på "vanlig-bils-parkeringen". Kollegan Peter var där med hustru och sin Ford Mercury -47:a. Det fanns inte en suck att få en bild på den inklämd bland andra och svärmande betraktare. Men jag ska fotografera den stand-alone vid något tillfälle i sommar så den fick vänta.

Jag hade Rolleiflexen med mig med HP5+ i buken och två i reserv. Det tog trekvart, sen var filmen slut. Jag fotade med reservkameran, Olympus Pen F med nyladdad film. Det fina med den kameran är att filmen aldrig tar slut. Nu har jag tänkt att använda den till lite annat så jag tog bara nio bilder med den. Efter en timme och en kvart åkte jag hem för att framkalla. Idag skannade jag bilderna och var väl så där halvnöjd. Bilarna stod så tätt att det var svårt att hitta bra vinklar. Och om man hittade nåt läge så blev det till att vänta in en lucka i folkvimlet. En bil gick det särskilt bra med så den får ni se. Packard Coupé 1941.

Fartsymbol

Jag gillar bulliga bilar. Det var så de såg ut när jag var barn. Europeiska bilar var lite efter amerikanerna med kantigare former. Amerikanerna var bulliga före 50-talet.

Ja, nu har jag i alla fall värmt upp lite. Jag kunde konstatera att Alf Johanssons råd om att köra HP5+ på 640 ISO och sedan framkalla nominellt nog är väl så bra. Samtliga bilder blev något överexponerade. Nästa gång gör jag så.

Eders Hängivne

PS
Ingen frågade om det går att få tag på film!

Bilkamera

Om filmval

Jag har just fått hem 20 svartvita 120-rullar från Macodirect i Tyskland. Det är en förberedelse för säsongens fotografering av klassiska bilar. Jag brukar använda min Rolleiflex årsmodell -54 när jag fotograferar veteranerna i en annan bransch. Ägarna till bilarna har full förståelse för kameravalet och den är en samtalsöppnare lika väl som bilarna. Nu har jag laddat den med Ilford HP5+. Jag har ju sagt tidigare att det blir ett Ilfordår i år. Jag varvar den med Delta 400 och någon gång emellanåt slinker det nog in en Fuji Acros 100 om jag är på det humöret.

Ford coupé 1934 med V8       Norrtälje 2010

T-Ford          Djurgården 2011

Auto Union 1000S coupé 1962       Torggatan, Åmål 2012

Bugatti 1926     Djurgården 2013  Här använde jag pistolgrepp och sportsökaren

Buick Roadmaster Sedan 1948        Nivsta gård 2014

Chevrolet Pickup               Norrtälje 2014

SMV husvagn           Norrtälje 2014

Eders Hängivne

PS
Nikon F6 får nog hänga med också. Laddad med någon Ilford-rulle.

Rolleiflexen i vinteride

Sista rullen för i år blev en FP4+

Rolleiflexen har varit , och är, en av de trevligaste apparater jag fotat med genom åren. Slutaren gav upp för ett par år sedan men fick vård av Kalle  i Täby och fungerar finfint sedan dess. Nu lär den fungera en generation till.

Jag har ett evigt pågående projekt (som jag i hemlighet hoppas göra en bok av) med temat Temporär arkitektur. För ett par veckor sedan flyttade en sån där temporär arkitektur in alldeles i närheten av där jag bor. En mindre stad av containrar. Jag har redan tagit många färgbilder av den ur olika vinklar men den här gången tänkte jag köra den svartvita rullen som suttit ett tag i Rolleiflexen för att sedan låta den vila över vintern. Jag väntade bara på det rätta vädret. Idag hände det men försvann lika fort som det kom.Och jag upptäckte att en del containrar redan hade försvunnit. Jag tog mina bilder ändå. Framkallade och skannade nyss.

Här på huvudgatan i containerstaden syns det redan att en del "hus" försvunnit.

Det här var ett parhus

Eders hängivne

Modern kompaktkamera från 50-talet

Om Vitessa N

Jag är ju förtjust i kameror från 50-talet då man inte fick så mycket hjälp med att ta bilder utan själv måste förstå de tekniska sambanden mellan slutare, bländare och filmkänslighet. Det var vid den här tiden som det började dyka upp exponeringsmätare som var inbyggda i kamerorna. Men de var just bara det, inbyggda. En handhållen exponeringsmätare var betydligt mer användbar. Men utvecklingen tog sina första steg mot enklare fotografering. På 60-talet blev det riktigt enkelt för gemene man att fotografera med alla "Electric Eye" Point-and-shot-kameror. Då försvann det roliga för de som kunde lite mer. Några decennier senare hade analoga kameror nästan allt som vi är vana vid idag. Förutom varierbar ISO för varje bild.

Jag har en, för 50-talet, ganska avancerad kompakt från Voigtländer. En Vitessa N som introducerades 1954. Lite senare kom Vitessa L som hade en inbyggd exponeringsmätare. Ännu lite senare kom Vitessa T med objektivet fast monterat utanpå ladugårdsdörrarna istället för dolt bakom dem. Vitessa N och L hade en pyttekort bälg bakom objektivet som Vitessa T inte längre behövde. Kameran fanns i olika utföranden med olika ljusstarka objektiv. Min har den ljussvagaste Color-Skopar 3,5/50. Jag skulle tro att det är av Tessartyp. De bilder jag hittills tagit har haft mycket bra skärpa så jag räknar med att det blir lika bra när jag nu kör en färgrulle i den. Det återstår att se hur den hanterar färg.

Den långa pinnen drar fram film och spänner slutaren. Den korta tar bilden. Med lite övning kan man ta en bild/sekund. Vad det nu ska vara bra för? Då tar det ju bara dryga halvminuten att ta slut på en rulle =)

Eders Hängivne

PS
Det här är stafettkamera 13 och har en rulle Kodak Color Plus 200 bakom linserna.

Dubbelfel

Om det vore som att spela tennis

Min gamla Leica IIIf blev stafettkamera 11 och jag stoppade i en rulle Neopan 400 som jag lyckats komma över på ebay till hyfsat pris. Jag tog med den till Åmål i helgen i akt och mening att skjuta upp rullen med bilder från hemstaden. Jag brukar ta några rundor och dokumentera läget i hemstaden. Jag tyckte mig ha fått till en bra blandning Åmålsbilder men ännu en gång hade filmmatningen felat mig trots kontroll och filmen hade stått stilla på första rutan hela tiden. När jag passerat 40 på räkneverket blev jag förstås misstänksam och försökte än en gång att spola tillbaka filmen. Det gick inte. Jag gick in i mörkret och kontrollerade. Filmen hade slirat på perforeringen, inget ovanligt på en gäng-Leica.

Det andra felet var lite värre. Jag tyckte den lät konstigt på långa tider, en slags dubbelsvisch. På 100-delen och snabbare lät det som vanligt lika läckert tyst som är Leicas signatur. Jag tog av objektivet för kontroll och konstaterade katastrofen. Ridån var trasig. Den var nyss genomgången när jag köpte den och sååå många rullar har jag inte kört. Det blir ett besök hos kameradoktorn så småningom.

Den tyske patienten

Stafettkamera 11 kommer i stället att bli Olympus 35SP. Jag har två fungerande och en reservdelskamera. Jag kör nog igenom båda för att se om de är ok och sedan säljer jag den ena. Jag klipper av den skadade änden på Neopan 400 och använder den i den ena.

Eders hängivne

PS
Det var vernissage på Konsthallen i Åmål idag. Tre fotografer presenterade bilder från Andalusien. Mäktigt fina bilder. Är du i närheten de närmaste dagarna är det väl värt ett besök.