Återuppstånden från de döda - två gånger

Om Olympus 35RD

För ganska många år sedan fick jag mammas Olympus 35RD. En trevlig kompaktkamera med mycket bra objektiv, 1:1,7/f40 mm. Jag satte då genast i ett nytt batteri och laddade med en Tri-X 400 och började plåta bilder. Här är några exempel.

Men så mitt i en rulle började slutaren krångla. Den började långsamt öppna sig medan jag tryckte på avtrycket. Ibland öppnade den fort  med stängde långsamt. Jag vill att mina kameror ska fungera och den här var en mycket trevlig bekantskap så jag lämnade in den till Werner på LP Foto. Det kostade några hundra men det är småpengar för en fungerande kamera. Den höll ett tag, längre än reparationsgarantin, men sen gav slutaren upp igen. Den hamnade på hyllan. Jag hade ingen lust att reparera den igen. Sen föll den i glömska.

Häromveckan pratade jag med en kompis som har en 35RC samt en 35SP (även jag har en 35SP). Han hade reparerat sin 35SP vars bländarlameller fastnat och då fick jag idén att fråga honom om han kunde titta på min 35RD då mina ögon inte räcker till för sådana finmekaniska operationer. Jovisst det kunde han göra. Vi skulle träffas senare i veckan för bildsamtal med några andra vänner så jag skulle ta med den då. Kvällen innan letade jag rätt på den ur förvaringen i garderoben. Jag provade den igen och det såg likadant ut som när den gick sönder. Men efter flera avtryck uppförde den sig, till min förvåning, som den ska så jag meddelade min vän detta men jag tog i alla fall med kameran till bildsamtalet. Väl där provade jag igen. Samma slöa slutare. Men efter bara ett par gånger fungerade den igen. Den måtte ha blivit skrämd av tanken på att utsättas för en reparation. Jag tog med den hem och nu har den ett fräscht batteri och är laddad med en hemrullad Ilford HP5+. Jag får väl se hur det går men jag hoppas innerligt att den håller hela rullen.

Eders Hängivne 
Analogfotografen

PS
Det händer spännande saker i mitt mörkrum alldeles snart. Väntar på en ny pappersframkallare som jag hoppas mycket på. Mer därom i en senare blogg.

Ett Ilford-år

Paradigmskifte i Vällingby

Efter åratal med Tmax 400 och Xtol gör jag nu ett skifte från Kodak till Ilford. Jag har för all del ett par, tre rullar kvar av Tmaxen men de försvinner nog fort när väl ljuset återvänder. Likaså har jag några liter kvar av Xtol men de försvinner i takt med att jag framkallar mina filmer.

Kodak Tmax 400 + Xtol 1+1

Sedan jag gjorde min stora utvärdering av 400 ISO-filmer har Kodaks blivit dyrare och Ilfords billigare, typ 3 kr/rulle skiljer dem åt. Då blir incitamentet för byte ganska klart. Ilfords Delta 400 var ju en av de filmer som nästan nådde upp till Tmaxens kvaliteter i min mycket subjektiva bedömning. Jag ska också överge Ilfords FP4+ för Delta 100 som jag har noll erfarenhet av men hört och sett mycket gott om. Jag har en hel del Acros 100 som borde betas av eftersom de passerat rekommenderat exponera-före-datum men det oroar mig inte särskilt.

Ilford Delta 400 + Xtol 1+1

När det gäller framkallare så är det en annan bevekelsegrund som får mig att byta. Jag vill slippa blanda pulver. 5 liter förrådslösning Xtol tar också sin plats att förvara. Nu byter jag till flytande och blandar eftersom jag behöver. Det tar mindre plats än en 5-liters flexdunk som jag använder nu. Och det betyder en hel del i mitt mörkrum på 2,5 kvadratmeter. Pappas första mörkrum på Kyrkogatan var ännu mindre, typ 1 kvadratmeter. Jag fattar inte hur han fixade det. Min nya framkallare heter Ilford Ilfotec DD-X och ska, enligt Ilford själva, vara den bästa framkallaren för Ilfords filmer. Vi får väl se. Jag hoppas att det är så att Delta 400 blir snäppet bättre med Ilfotec än med Xtol. Jag tänker ju gärna så att tillverkarna har optimerat sina filmer för de egna framkallarna (eller tvärtom) även om de också tar fram ftramkallningstider för andra framkallare.

Så, 2018 kommer att gå i Ilfords tecken

Delta 100
Delta 400
Ilfotec DD-X
Multigrade RC warmtone för kopiorna

Framkallaren för papper är inte skriven i sten ännu. Jag letar fortfarande efter den bästa i mitt tycke. Men jag har så mycket av andra att jag måste förbruka det jag har först.

Eders Hängivne

PS
Jag fotograferar till största delen småbild men kommer naturligtvis att köra de nya filmerna även i mellan- och storformat. Jag vill ju hålla igång de kamerorna också.

Det var längesen

Om svartvitt i värstingen

Jag minns inte senast jag körde svartvitt i Nikon F6. Det är nog mer än ett år sedan. Men nu händer det! Jag har laddat den med en rulle Bergger Pancro 400 som jag ämnar pressa till 1600 ISO. Jag brukar ju pressa filmer på vinterhalvåret. Det blir ett tillägg till min stora utvärdering av 400 ISO-filmer jag gjort tidigare. Den här har ju tillkommit sedan dess.

Eders Hängivne

20 rullar i frysen

Om en gammal goding från 1958 som behöver motion

Godingen har legat oanvänd i Rolleiväskan en längre tid men verkar fortfarande pigg på avtrycket så jag har bestämt mig för att ge den ett ordentligt träningspass. Jag har 20 rullar av format 127 i frysen och alla är bortom bäst-före-datum. Tio stycken Bluefire Murano 160 (negativ färg) och tio stycken Efke 100 (svartvitt). Jag har värmt upp med lite torrkörning och fann att det nog är jag som är ringrostigare än kameran. Jag har ju använt många andra sedan jag använde den här senast. Här är klenoden från 1958.

Rolleiflex Baby från 1958

Jag har dessutom en mängd tillbehör som jag tänkte använda för att skaffa en djupare erfarenhet av hur de fungerar i praktiken. Närbildslinser, softfilter och färgade filter har jag i oanade mängder men tidigare har jag bara använt ett fåtal.

Till sist visar jag några bilder tagna med den här modellen. Jag vet ganska väl vad jag kan förvänta mig av kommande bilder, alltså.

Eders hängivne

PS
Bilder från de ännu oexponerade rullarna kommer förstås att visas i kommande blogginlägg under det närmaste året. Stay tuned.

Tack, George Eastman!

Det är lite lättare att fotografera med rullfilm

Innan rullfilmen kom fotograferade både proffs och amatörer med glasplåtar. Man använde ofta s k fallplåtskameror där den tagna plåten föll fram och la sig i ett magasin i kameran. När alla plåtar var tagna gick man till fotoaffären och och fick glasplåtarna uttagna och en ny packe insatt. Eller också skickades hela kameran in till Kodak för framkallning och kontaktkopiering och den kom snart tillbaka med en ny laddning glasplåtar. Proffsen gjorde förstås allting själva. Men för amatören var det bekvämt att lämna in allt och slippa göra jobbet.

Glasplåtar från Ilford. Känsligheten Weston 25 motsvarar ungefär ISO 32

Banktjänstemannen med de svarta fingrarna, George Eastman, utvecklade också glasplåtar hemma i sin moders kök under sena kvällar och nätter. Förmodligen var han svart under ögonen också av sömnbrist.

En bonde i Dakota, Peter Houston, uppfann den första handhållna rullfilmskameran i början av 1880-talet och hade patentet men startade aldrig tillverkning av den. Hans yngre bror David uppfann många delar till kameran, bl a rullfilmshållaren, och hade slutligen många patent. George Eastman köpte deras patent och licenstillverkade kameror för rullfilm. Det var George Eastman och konkurrenten Hannibal Goodwin som uppfann rullfilmen på var sitt håll. Goodwin sökte patent på sin 1887, George Eastman på sin 1888. Det här blev det verkliga genombrottet för amatörfotografin. Rullfilm i en enkel boxkamera. Och en lysande affär för George Eastmans Kodak. Adjö till glasplåtarna. Goodwin stämde senare Eastman för patentintrång och fick en ersättning på 5000$ av Eastman. Goodwin skulle just starta tillverkning av rullfilm när han omkom i en trafikolycka. Eastman blev ensam kvar på scenen.

Olika varianter av rullfilmshållare. Uppfinnaren David Houstons första rullfilmshållare var dessutom försedd kuggar och avsedd för perforerad film. Något som slog igenom senare när Thomas Edison behövde det till en av hans uppfinningar, filmkameran. Det var då 35 mm-filmen föddes som sedermera Leica använde till deras nya småbildskamera. I själva verket var den filmen den direkta orsaken till att Leicas småbildskameror såg dagens ljus. Uppfinningar inspirerar till andra uppfinningar.

Amatörfotografins fader. En hårdhudad affärsman.

Rullfilmen blev ett genombrott för amatörfotografin av samma magnitud som digitalfotografin blev ett drygt sekel senare.

Eder Hängivne

PS
Biografin om George Eastman har jag börjat på ett par gånger men jag tröttnar fort på det akademiska språket och nödvändigheten av att slå i ordboken flera gånger på varje sida. Men den är mycket intressant.