6x6 i svart/vitt och färg

Morgonen grydde och det var tidningsfri dag. Den vanliga frukosten intogs men till en annan läsning. Paris mon amour. Det var som att få dessert till frukosten! Mycket njutbara bilder. Efter frukosten var det vapenvård utan laddning. Valet föll till slut på en nyinhandlad Nettar 517/16 som redan var laddad med Tri-X och som ska göra karriär som 127-filmsskärapparat när den har fullgjort nyårslöftet. 517/16 är en snikvariant med 6,3/75 mm objektiv och snabbaste tid 1/200. Jag laddade den nog en regnig dag och idag var det stark sol. Det var bara att gilla läget och ställa in bländare 22 och 1/200 sekund. Sunny 16 gällde hela dagen. Det var bara att hålla koll på avståndet med den medfödda mätsökaren. Den andra kameran blev Bronican som haft film i magasinet sedan förra sommaren. En Tri-X 320 på 220-rulle och mer än halva rullen kvar. Tog med en Portra 400NC också då frugan, som nyss kommit hem från en utlandsresa ville åka till Bergianska. Där är det inte så lyckat med Tri-X, milt sagt. Nu löste jag svårigheten genom att fotografera arkitektur och lite folk med Tri-Xen innan jag bytte till Portra och gick lös på de färgrannare motiven. Nå, den rullen gick fort den också =) Men jag hade också med mig ett magasin i reserv laddat med Delta 100 i format 6x4,5 som jag tog några bilder med. Inte för 6x6-dagen utan för att få slut på rullen. Även den har suttit i sedan i fjol. Så när som på Portran var det gulfilter och motljusskydd som gällde idag. Och skugga. Trots det blir det nog en del rödstick på undertecknad framåt kvällen. Eller ännu värre, den färg jag ogillar mest av allt, skärt. Gud sig förbarme!

Nettaren

Hett ekipage. Maxad Nettar med gulfilter, motljusskydd och Voigtländer VC meter II

Profilbild

Laddad och redo

Intrumentation checked - OK

Rätt kamera - OK

Bronican

Bronican var ju laddad den också. Redan förra året! Den maxades också på sitt eget vis. 220-film, gulfilter och ett rejält motljusskydd.

Dessutom blev den försedd med en förtäckt promenadkäpp!

Hemma och hämtar andan och äter färsk torsk till middag. Tar ur filmerna och ställer in dem i mörkrummet. Det vankas framkallningsdofter ikväll.

Det rycker lite i avtryckarfingret fortfarande så vem vet,  kanske det blir en extra tur i kvällningen med en dark horse i en osannolik konfiguration. Håll utkik!

Mellanformataren

Laddat för filmfest

Olle Janson har ju redan sagt det. På söndag är det 127-filmens dag (12/7) och jag har laddat upp med efke R100, Macocolor 200 och Fujichrome Velvia 100. Svart/vit, negativ färg och dia. Rolleiflex Baby och Contessa Nettel Piccolette ska åka på fotoutflykt. Ännu så länge är destinationen/erna höljt i dunkel. Stundens ingivelse kommer nog att styra men ett förhandstips är Stockholm city. Så om du är i city på söndag och får syn på en dåre med en pytteliten Rolleiflex eller en ynkligt liten bälgkamera så är det önskvärt att du hälsar på honom. För att du ska känna igen honom kommer här ett signalement. Om du kan identifiera kamerorna så är det han.

 

Piccolette

 

Rolleiflex Baby

PS

Jag misstänker starkt att det är en likasinnad på utflykt i Enköping med VPK:er, Foth Derby och kanske en Baby. Håll utkik. Båda är lika sällsynta som 127-film.

Matt och lomhörd

Helgen bjöd på härlig musik och svåra fotograferingsomständigheter. Provade allt möjligt men fastnade till slut för att köra mycket ISO utan blixt. Tele var givet med de avstånd som bjöds. Jag ville egentligen ta närbilder men det fick duga med att sitta på första bänk med telet och förflytta sig mellan musikstyckena. Jag blev både nöjd och onöjd med helgen. Musiken var förstås lika härlig som vanligt men inga bilder blev riktigt bra. Det dröjer nog innan jag fixat till några tillräckligt för uppladdning men här i bloggen är jag inte lika nogräknad. Vill bara dela med mig lite av det vackra blänket och putande kinder.

Mor och son spelar duett. Wenern Brass (mitt gamla band)

Andäktig och kunnig publik i alla åldrar. Alla spelar i egna band.

Mycket trycksvärta signalerar svårigheter.

Eufonisten är bandets smäktande tenor med otroligt vacker ton. Kvinnor smälter.

Mr Bram Gay. Den här killen plågade mig en hel vecka på en sommarmusikskola i Jönköping 1974. En underbart härlig kille. På den tiden var han dirigent för kungliga operan i London. Här dirigerar han Solna Brass.

Ljuddämpare. Dom här är mer än lovligt komiska.

Soprankornetten. Tillsammans med tuborna det mest krävande instrumentet i ett brass band. Det är min åsikt och jag anser mig kunnig eftersom jag tafsat på alla instrument i ett brassband utom slagverk i olika perioder av mitt musikerliv. Det här instrumentet kräver starka läppar. Det enda som överglänser i svårighet är nog piccolatrumpeten men såna förekommer inte i ett brassband om inte musikstycket är speciellt komponerat med det. Alla bandens soprankornettister är riktiga värstingar på höga toner.

Galakonserten med Black Dyke var något alldeles särskilt. Att försöka beskriva den ger jag mig inte på. Om du får möjlighet någon gång i livet att lyssna på dom så... Jag säger bara. Ta tillfället. Carpe Diem. Antingen blir du förälskad i klangerna eller så vill du aldrig mer höra dom =) Om du har förmånen att kunna resa till England då och då har du chans att höra brassmusik i snart sagt varenda håla.

Matt och lomhörd går jag nu och knyter mig. Godnatt.

Musikalisk högtidsstund - utan YouTube =)

Imorgon direkt efter jobbet drar jag till Värnamo för årets musikhändelse. Svenska Barssbandsfestivalen. Vi som spelar i Brassband är så nördiga att vi tävlar om vem som är bäst på bästa fotbollsmanér. Hela tävlingen är indelad i divisioner med Elitserien överst. Mitt band spelar i division 2. Eller lirar snarare. Vi tar inte tävlandet så blodigt utan åker mest dit för att lyssna på den musik vi älskar. Och världens bästa brassband, Black Dyke Mills Band. Från England förstås. Brassbandets födelseland. Där tävlar man varje helg hela året i sin ”liga”. Jag hörde dom (och kände det i hela kroppen) för tio år sedan i Jönköping och har t o m suttit med vid en av deras övningar (med publik). Någon undrade om inte familjelivet tar mycket stryk av det myckna tävlandet. Frågan möttes med oförstånd. Hela familjen spelar i olika band och åker runt och tävlar dom också! Här en bild från pressmaterialet på deras hemsida.

Kameran åker med förstås men jag är tveksam till att jag får fotografera något enda brassband ”in action”. Det är nog störande med blixtar. Det vore himla kul med lite närbilder på musikanter som blåser sköna toner. Men nåt ska det väl bli =)

Knäppgök! tycker nog många men har man levt med den musiken ända sen tonåren är det en del av livet som gjort det rikt på upplevelser och gemenskap. Jag började på tuba när jag var femton. En sån där som man klär på sig. Jag cyklade till övningarna med den på mig och någon tjoade att jag hade ett rejält signalhorn =)

Igenkommer om det blir nåt bra kort. Jag sitter i mitten och spelar horn. Thomas mitt i smeten skulle man kunna säga för att travestera en annan kär bloggare här på FS.

Ljusfest - mitt ljushuvud

Det är ingen bra strategi att inte ta med stativet när man ska nattfotografera. Det är ännu sämre om det är 40 mil bort för att hämta det. Jag tog med pappa ut för att fotografera Åmåls Ljusfest i lördagskväll. Han hade stativet med förstås och de av hans klubbkompisar vi mötte bar på stativ. Seriösa fotografer har stativ vid nattfotografering. Oseriösa som jag får leka Dogma utan. Tog stöd på flaggstänger, trafikskyltstolpar och allehanda andra stolpar och räcken hela kvällen igenom. Jag använde den fasta 50mm-normalen och körde mest på f/1,4 och ISO 400. Kunde gott ha skruvat upp mer men jag tänkte inte på allt i stundens hetta. Krispigt kallt var det också. Inte så att jag frös men det bet lite i skinnet.

Vi började på Fesketorget där Wenern Brass hade promenadkonsert. Jag har spelat och tävlat med dom när jag jobbade hemma. Jag älskar soundet av brassband så vi stod där en stund. Kanske mest för att de hade bra ljus och det blev hyggliga bilder.

Några meter därifrån hade några en egen ljusfest i båten.

Åmåls i särklass mest fotograferade bro. Jag spädde på med fler bilder.

Renoveringen av åbrinkerna och tillägget av fornackar har gett ån ett nytt vackert utseende. Alla olyckskorpar till trots.

Laserreklam för sommarens Bluesfest. Om du gillar blues så är Åmål stället hela världen kommer till. Bluesen låter i vartenda gathörn. Massor med bågar, gamla amerikanare och annat som hör till. På stadshotellets ljusa bakvägg visades film. Dock inte Fucking Åmål denna gång.

Precis i avtrycket tappade mina fötter balansen. Marschallerna blev till älvors ljusdans.

Autofokusen hade svårt att fokusera i mörkret. Det ryckte käckt i ringen på objektivet.

Jag gjorde dessutom en tråkig upptäckt. Nattfotograferingsprogrammet på min D80 gör bilderna mycket gulare än när jag körde ”vanligt” (inget program menar jag).

Åmål är inte stort så efter en dryg timme hade vi sett allt och drog hem till mamma Carin i stugvärmen.

Om någon kan förklara alla gröna prickar som finns här och där i bilderna så vore jag tacksam att få veta vad det är. Såg även ljusfenomen på himlen i ett par bilder. Pärlband av vita stjärnor och det är inte reflexer i objektivet. De hade helt fel riktning.