Den digitala döden

Om en digitalkameras dödliga sjukdom

Min första digitalkamera var en Canon Powershot A80. Jag fick den på min 50-årsdag 2004. Den fick en trög start med mig men så småningom började jag använda den flitigt. 4 Mpix är väl inte så mycket att skryta med idag men det blev bra bilder från den och visst kunde jag skriva ut A4-bilder utan några konstiga överraskningar.

Här är den. Kameran hängde med överallt på alla resor inom och utom landet och dokumenterade vårt liv. Min fru tyckte det var onödigt att ta med den till Kanada 2007 eftersom hon skulle köpa en systemkamera där. Jag trotsade henne. De enda bilder som är värda att se från den resan är de jag tog med denna kamera.

Så här brukade bilderna bli

 Studenten i Åmål

 Södra Kattholmen i Tösse skärgård

 Danska västkusten

 Kanada 2007

Även om jag inte hade en aning om att jag ställt om kameran till svartvitt så fortsatte den att leverera.

 Kanada 2007

Men nu är glansperioden över. Displayen visar inget njutbart men jag tänkte att jag inte behöver displayen. Jag kör som jag kör med film och tittar på bilderna när jag framkallat dem. Men det var inte displayen det var fel på. Det sitter nog djupare. Liknar kanske en digital cancer.

Nåja. Allt är fåfänglighet. Särskilt i den elektroniska världen. Jag gläder mig åt de gamla mekaniska som faktiskt fungerar efter 50-60-70 år.

En tanke slår mig. Kanske är det anledningen till att kameratillverkarna så frenetiskt tar fram nya modell stup i månaden. Helt enkelt för att vi aldrig ska upptäcka hur kort livslängd de faktiskt har. De lockar ju oss att byta till en ny modell oftare än vi behöver.

Eders Hängivne

PS
Ska också kolla en annan liten digitalkamera jag har och som jag inte använt på länge. Jag hoppas den digitala döden inte har nått den.

Mobiltelefon eller kamera?

Om en kamera med "oändliga" möjligheter

För flera år sedan fick jag min mammas Canon Dial 35. En riktig kultkamera på sin tid. Kompakt point-and-shot. Tjejkamera. Inte för att den var lätt att fota med men den är ju så himla söt. En perfekt accessoar i handväskan bland läppstift och puderdosa. Den enda stora nackdelen är att den behöver ett sånt där batteri som man inte kan köpa längre*. Men det går att skjuta manuellt med den också. Så nu har jag laddat den med en hemrullad HP5+.

Det bästa med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.
Det sämsta med den här kameran är att filmen aldrig tar slut.

Det dröjer alltså innan man får se resultatet av sitt knäppande men man har roligt ganska länge.

*1,35V kvicksilverbatteri. Och ja, jag vet att det finns substitut men eftersom jag kan fotografera ändå så gör jag det. Kan själv.

Eders hängivne

PS
Trots att den ser ut som en gammal telefon med fingerskiva går det inte att ringa med den. Den utvecklades på den tiden då ingen hade kommit på den befängda tanken att kombinera telefon och kamera.

Min kamerakrönika - Epilog

Nutid och därefter...

Nu när kamerakrönikan är slut kan man undra vad nästa steg ska bli. Helt säkert kommer det att bli flera kameror i mitt liv. Nörderiet med gamla kameror tar inte slut redan vid 57 års ålder. Inte heller slutar tillverkarna att utveckla fina kameror. För mig återstår några gamla godingar att erövra såsom ur-Contaflexen (TLR för 135-film), Contax IIa eller IIIa, den bästa M-Leican, en Leica 1A med sin hockeyklubba och varför inte en Corfield Periflex 1 i svinläder (udda SLR med periskopspegel). Storformat ligger nära till hands också. Jag har en 4"x5" på långlån av en kollega som jag fotar med då och då. Kanske skaffar jag en egen eller så renoverar jag min 8"x10" fältkamera med objektiv från 1896. Det slutliga nörderiet och toppen på min yrkeskarriär vore att skapa en egen kamera så som jag vill ha den. Så det är väl tur att jag har långt kvar till pension. I våras missade jag  möjliheten att få vara med och  konstruera ett nytt kamerahus för Hasselblad. Det hade varit något! Men jag hade ingen lust att börja veckopendla igen.

Här kommer nu en bildkavalkad på kamerorna i mitt liv.

        1964  Nettar 515/16          1967 Agfa Isolette             1974 Praktica IVB             1979 Konica C35

     1982 Chinon CE-5             1985 Chinon CP-5            1990 Chinon Genesis II     1999 Olympus µZOOM115

     
2004 Canon Powershot A80  2007 Nikon D80      2008 Nikon Coolpix S710   2009 Bronica S2A

2009 Rolleiflex 3,5B       2009 Leica M3                  2010 Zeiss Ikon ZM           2010 Leica IIIf

       
2011 Finepix X100           2011 Nikon S                        2011 Olympus OM-2n        ???? Tachihara?

7 tyskar, 12 japaner och Bellman (jag). Och Bellman vinner förstås...

Mellanformataren

PS
Har just satt i batterier i en svart Olympus OM40 Program med synlig mässing. Men den vill inte riktigt...
 

Min kamerakrönika - del 9

Canon Powershot A80

Den digitala eran träder in i mitt liv med denna lilla trevliga kamera. Ärligt talat var jag lite tveksam till denna tingest i början och det tog ett tag innan jag tog den till mig på allvar. Jag fick den när jag fyllde femtio 2004 och den fick hänga med som alla andra kameror gjort tills jag blev sugen på en större och duktigare 2007. Efter en tids tillvänjning använde jag den ganska flitigt men den blev snabbt för liten. Långsam i starten, slutartidsfördröjningen och fokuseringen var det största abret. Därvidlag var den likadan som den förra (Olympusen).

Två företräden har den dock. Den tar vanliga AA-batterier och den har sökare. Den senare får jag lov att använda flitigare nu då displayen har fått någon sjukdom och visar allt i violett om den alls visar något. För det mesta visar den bara ränder åt det blå-röda hållet.

Nu blir det enklare att hålla reda på vilken kamera en bild är tagen med. Det inbakade EXIF-datat är när allt kommer omkring det viktigaste digitaltekniken har erbjudit i mitt tycke. Det är ingen diskussion längre om när en bild är tagen. Så här kommer en odyssé i bilder från 2004 och framåt.

 
Södra Kattholmen, Tösse skärgård, Vänern. 2004

Vi vragade och byggde oss en båt. Blåvand, Danmark. 2004

Gammal kvarn någonstans i Danmark. 2004

Kopplingsvajerhaveri ute på Rømø , Danmark. Jag använder naturligtvis kameran i alla skeden av livet. Även de mindre trevliga. Det här hade jag nog glömt utan en bild. 2004

Grundstötning och här får vi draghjälp av den sten vi satt på. Min gast var inte så uppmärksam. 2004

Dotter Anna på Floghall utanför Säffle. 2004

Konsultnätverket Berotec på konferens på Rånö i Stockholms skärgård. 2004

Trötta matroser på en tur från Åmål till sommarstugan vid Sundhult. Vi rundade Värmlandsnäs, övernattade på Aspholmen och kom fram dagen efter. 2005

Nyrenoverat badrum dokumenterat 2006

Nataliya blir svensk medborgare 2006

Kvällsol vid Björkön i Tösse skärgård, Vänern. 2006

Nätverket åkte på konferens till Tallinn. 2007

2007 åkte vi till Kanada och hälsade på fruns dotter och bror i Montreal. Det var på denna resa frun köpte sin Nikon D200 och hon menade att det var onödigt att ta med Powershoten. Jag packade ner den ändå som tur var. Annars hade vi inte fått med oss så mycket vardagliga bilder därifrån.

Kanonkillar. Slaget vid Chrysler's farm utspelas varje år i Upper Canadian Village

Lantligt stilleben. Upper Canadian Village

Skvallerkärringar står staty i Montreal.

Botanisk trädgård i Montreal

St Jameskatedralen i Montreal. En av de vackraste betongbyggnader jag sett.

Vattenfallen vid St Ursule en bra bit utanför Montreal. Ett av de bästa misstagen jag gjort. Utan att ha koll blev den här bilden tagen i svartvitt. Det var ett ögonblicks verk att ställa om kameran omärkligt. Det var inte första gången det hände.

Montreal från Mont Real, berget som gett staden dess namn.

Bästa vännen. Den har varit med på alla mina resor de senaste tjugo åren. Så även till Montreal.

Kameran hängde med till jobbet. Här är min konstruktion dokumenterad på bild. Novator 2008

Studenten i Åmål 2009

Världarnas krig i Åmål 2009

Skilda världar. På tåget mellan Stockholm och Åmål 2009

Tänkaren och Tittaren, Waldemarsudde. 2009. Jag testade att ha denna kamera som Dogma-kamera. Det var inget kul.

Midsommarlunch 2009

 Den väldiga tallen på italienska terassen i Bergianska trädgården. 2011. Konverterad i SEP

Det viktiga är inte vilken kamera man har  utan att man tar bilder i livets alla skeden. Det blir till en skatt för framtiden.

Mellanformataren

PS
Efter augusti 2007 blev det väldigt lite bilder tagna med den här kameran och det beror på nästa kamera i krönikan.

Canon Dial 35

På 60-talet var det tydligen högsta mode att låta en kamera se ut som en telefon. Något som mobiltelefontillverkarna kanske omedvetet plockade upp långt senare, fast tvärtom. Många kameramodeller hade ett ”elektriskt öga” för ljusmätning och exponeringskontroll som såg ut som en nummerskiva runt objektivet. Canon Dial 35 blev en kultkamera med tiden och är fortfarande eftertraktad för samlare och fotografer. Den är rolig att fotografera med. Jag har nyss avslutat en rulle. Det har tagit större delen av året att ta alla 72 bilder som får plats på minneskortet. Tyvärr misstänker jag att batteriet har gett upp under tiden. Eftersom originalbatteriet inte går att få tag på längre (kvicksilver) så blev det adapter + zink/luft-batteri. Säljaren menade att det ska hålla ett år men mitt har nog gett upp mycket tidigare. Det var bara 0,2V kvar i det när jag tömde kameran på film. Batteriet går inte att byta utifrån utan man måste öppna kameran. Nu går det nog att köra manuellt om man bara vet om att batteriet är slut. Men hur vet man det? Jag tror jag anade hur det låg till när visaren i sökaren inte reagerade när jag tryckte på utlösaren. Den ska normalt visa vilken bländare man får med den inställda tiden. Nå, jag får väl se hur länge batteriet höll när jag får tillbaka filmen. Mera film ska den defintivt få men då ska jag ha bättre koll på batteriet.

Bilden tagen med Canon Powershot A80, 400 ISO

Jag är digital ibland =)