Mina bokfynd - 8

Hallarna i Paris, Sven Aurén. Fotografier av Tore Johnson

Jag fick först låna boken av fotovännen Anders Berlin. Sen hittade jag den på Tradera och köpte den. Det är en sån där bok som man kan läsa flera gånger och ändå ha behållning av den. Såvitt jag vet kan man bara få tag på den på bokantikvariat eller Bokbörsen. Den är tryckt 1967 och berättelsen har ingen aktualitet idag så nytryck är osannolikt.

Det här är ännu en bok där berättelsen står i centrum. Den är lättläst och medryckande. Jag är lättlurad. Jag gillade boken och fick snart en känsla av att jag måste åka dit och fotografera härligheten. Det dröjde en bit in i boken innan jag insåg att de månghundraåriga Hallarna i Paris inte finns längre. De har blivit ett stort köpcentrum utanför staden. Snopet.

Boken inleds med en karta över Hallarna och var de olika varorna finns.

Hallarnas verksamhet börjar på natten. Arbetarna samlas och väntar på de första tecknen på varornas ankomst. Lastbilsmullret. Alla lyssnar spänt efter det första avlägsna dova ljudet.

Tore Johnsons bilder ackompanjerar väl berättelsen även om jag inte tycker att Tores bilder håller riktigt samma klass som annars. Tore Johnson är född och uppvuxen i Paris och kan säkert konsten att smälta in som fotograf i det här sammanhanget. Bilderna är av dokumentär karaktär. Trycket är inte så bra som man kunde önska men de rimmar ändå bra med atmosfären i berättelsen. Han har förmågan att se under ytan med sina bilder.

Sven Aurén är en begåvad berättare och som utbildad journalist väl förfaren med berättande reportage. Han var korrespondent för Svenska Dagbladet under en period i Paris och vid skrivandet av denna bok bodde han en period i närheten av Hallarna.

Kraftkarlarna är ett högt respekterat skrå i Hallarna. Det är de som hjälper till vid de tunga lyft, drag eller skjut som kan behövas lite varstans. Inträdesprovet är att, utan verktyg, bryta av hörnen på en tjock kopparplåt. Därefter bär de stolt tecknet på sitt yrke.

Vad kommer att hända med alla matställen när Hallarna flyttar?

Jag har aldrig varit i Paris men efter den här boken hade jag en obeskrivlig lust att åka dit. Men inte för att åka till de nya Hallarna i Rungis och La Vilette. Utan just för att besöka kvarteren där de gamla Hallarna låg.

Mellanformataren

PS
Det finns några exemplar på bokbörsen.

Mina bokfynd - 7

Krigsfotografen, Robert Capa

Inte så sällan är fotografier med en bra story till bättre än bara bilder. Den här boken är ett sådant exempel. Robert Capa berättar själv historien bakom sina bilder på ett väldigt medryckande och levande  sätt även om man nog måste förstå att sanningen kanske är mindre än storyn. Man förstår att Capa är en makalös personlighet och berättare. Han dog samma år som jag föddes och han fotograferade medan han dog, till sista andetaget. Under sitt liv gav han mänskligheten bilder av krig som mycket väl åskådliggör denna hemska sysselsättning nationerna ibland utövar. Jag är egentligen en pacifist men krig och deras orsaker och historia har alltid fascinerat mig. Capa ger oss en ögonvittnesskildring av hög dignitet. Bildtrycket är bra dessutom. Mycket läsvärd bok där bilderna kompletterar och ger autenticitet till storyn även om den står ut bra alldeles av sig själv.

Boken har givits ut ganska nyligen i nyutgåva på Albert Bonniers förlag och kan säkert hittas både på nätet och välsorterade bokhandlare.

Robert Capa själv fotograferad i Paris två år före sin död.

En fascinerande sida av krig är det kamratskap det åstadkommer.

Mellanformataren

The decisive moment

Om att ta bilden eller släppa den

Det var Henri Cartier-Bresson  som myntade uttrycket "The decisive moment", det avgörande ögonblicket. Att trycka på knappen i rätt ögonblick, att äntligen besluta sig för att ta Bilden. Jag har sett flera bilder av den här typen och det mest framträdande med flera av dem är att de inte är skarpa då de är tagna i flykten, så att säga. Här länkar jag till ett par exempel där motivet inte är skarpt även om en del annat är det. Bilder som är legendariska och tagna av Cartier-Bresson.

Mannen som hoppar över en vattenpöl.

Den cyklande mannen som dyker upp mellan en öppning mellan väggar nedanför en trappa.

(Som grädde på moset finns just dessa två bilder i större storlek på papper i dagens annonsbilaga från Fotografiska i Dagens Nyheter. Det visste jag inte när jag skrev det här inlägget igår)

Inom gatufotogenren har man ofta inte mycket tid på sig att fixa allt, som skärpa t ex. Man kan förbereda sig till en viss grad förstås. Ställa in bländare, tid och grov fokusering (om man vet var motivet kommer att befinna sig när man trycker av). Nu pratar jag förstås om att gatufotografera på det klassiska sättet med en helmanuell kamera och på film. Med en digitalkamera med snabb autofokus och det mesta på automatik  tar man antagligen perfekta bilder "hver gang". Men jag trivs med att göra det på det gamla sättet.

Nu till ett eget exempel på det avgörande ögonblicket. Det är ögonblicket som står i centrum.

Hur bilden blev till:

Jag var på väg upp i den Gula trappan vid Slussen och mötte den vite mannen halvvägs. Någonstans i mitt fotografiska bakhuvud anade jag en bild i vardande. När mannen passerat mig vände jag mig om och genade tvärs över trappan, fann en bra utsiktspunkt, vred bländaren till full glugg 2.0 (förödande för skärpedjupet förstås), kollade hastigt tiden (jag tror det var 1/60 från en tidigare bild i mörkret vid Slussen). Sedan försökte jag snabbt fokusera (manuellt) men träffade inte riktigt rätt innan mannen var precis där jag ville ha honom. Jag tryckte av. Mannen var där i öppningen kanske en halv sekund. Inom denna korta tidsrymd skulle jag placera min 1/60 på "rätt ställe", d v s ta bilden. I sådana ögonblick tänker jag inte, jag trycker bara. Jag tar hellre bilden än släpper den. Lite som Cartier-Bresson. Med den skillnaden att jag inte blir berömd på kuppen.

Nyligen hade jag med den här bilden till min fotoklubbs fikabildstävling. En namnkunnig domare skulle utse en vinnare. Han gillade den här bilden men släppte den p g a oskärpan på den vite mannen. Då frågar jag mig: Vad är det som skiljer min bild från Cartier-Bressons omhuldade och älskade bilder tagna på samma sätt? Är det namnet på fotografen? Är det bildens ålder (min är ju inte ens ett år gammal)? Är det något fel på motivet? Varför är skärpa det avgörande beviset för en bilds kvaliteter? Ge mig gärna en ledtråd!

Jag är nöjd med bilden. Ok, jag hade varit ännu mer nöjd om skärpan suttit på rätt ställe men jag anser att skärpa inte är allt i den fotografiska världen. Jag kanske borde börja kalla mig för en fotografisk impressionist =)

För övrigt kan man associera till andra saker utifrån bilden men det kräver förstås lite fantasi av betraktaren.  Jag ska inte ens exemplifiera var mina egna tankar förde mig utan låta dig associera fritt, gärna i en kommentar.

Mellanformataren

PS
Jag kommer att länka upp detta blogginlägg på sidan Ellens Fotografiska på Facebook där vi uppmanas att föra ett bildsamtal. Eftersom bilder som förstoras i Facebook knappast gör skäl för epitetet förstoring tyckte jag att det är bättre att se på bilden här där den blir något större.

GÅRDAGENS NYHETER

Världens första tvåögda kamera

En kamera med två objektiv användes redan på 1870-talet. Det var en storformatskamera där man använde ett objektiv för att fokusera och det andra för att ta bilden. På så sätt behövde man inte avlägsna mattskivan och sätta in film/glaskassetten utan kunde ta bilden omedelbart efter att ha fokuserat färdigt.

Den första tvåögda spegelreflexkameran som kunde köpas "från hyllan" var dock en Carlton från 1885 som tillverkades av The London Stereoscopic Co. Dessa tillverkade annars stereokameror för den tidens stora bildfluga, stereofotografier. 

Firma Franke & Heidecke startade sin verksamhet 1920 med att just producera och sälja stereokameror. Först 1929 introducerades en massproducerad tvåögd kamera (TLR). Man lanserade modellen Rolleiflex (Original). Kameramodellen blev så populär och efterfrågad att Paul Franke fick göra uppehåll i sina försäljningsresor. Produktionen hann inte med! Efterfrågan var för stor!

Trots vad som står i Wikipedia kom Rolleicorden först i slutet av 1933.

Mellanformataren

Källa: Wikipedia, Rollei 75 år samt Rolleiclub.com

Småstadsidyllen är utrotningshotad

En epidemi har drabbat min hemstad

Jag var hemma i Åmål i helgen för att fira pappas födelsedag. Min vana trogen åkte jag runt lite i stan för att "kolla läget". Jag märkte inte så mycket först. Jag hittade ett sprillans nybyggt garage som var riktigt snyggt. En dörr saknades på det gamla uthuset som jag alltid åker förbi för att notera dess tillstånd. Många rullatorer och färre barnvagnar var det under den stund jag kollade. Men det kan ju förklaras med att jag gjorde min runda under arbetstid. På Facebooks Åmålssida kunde jag dock läsa förskräckande nyheter. Butiksdöden har slagit till. Det här måste kollas så jag åkte en runda på söndag förmiddag för att kontrollera och fann att det var sant. Här kommer en kavalkad av den senaste epidemins framfart. Förödelsen i centrum är påtaglig.

Torggatan

Två till på Torggatan

Kungsgatan

Torggatan

Torggatan

Kyrkogatan

Kyrkogatan. När jag var grabb låg det en fiskaffär här. Det kändes långt innan man kom i närheten.

Kyrkogatan

Kyrkogatan. Det här var Nya Wermlandstidningens Dalslandskontor.

Norra Långgatan

Torvaldsgatan

Karlstadvägen

I stadens utkant är det likadant

Konkursutförsäljningen pågår men det var inte många där.

En herre som såg vad jag höll på med kom fram och vi pratade en stund. Han trodde sig veta att det nu är 17 butiker som slagit igen.

Nå det finns ljuspunkter. Restaurangerna har förökat sig. Det finns rätt många nu men har någon råd att äta där? Arbetslösa har ju inte så mycket pengar att roa sig för.

Den senaste, tror jag. Långt utanför stan vid E45. Men maten var förträfflig.

Och Fotoaffären finns fortfarande kvar. Alltid något, sa han som fotade i Åmål...

Mellanformataren