Jag är ingen digitalhatare

Om digitalfotografins plats i mitt liv

Det framskymtar ibland i kommentarer på mina inlägg eller i kommentarer i andra inlägg att man har åsikten om mig att vara en digitalhatare. För det första är det inte sant och för det andra så hatar jag mycket sällan något eller någon. För att bevisa att jag är en lika god eller dålig digitalfotograf som alla andra ska jag här förete bevis i min bildstatistik för 2012.

Antalet digitala bilder tagna under året är 3081. Och då räknar jag bara de sparade bilderna!

Antalet bilder tagna på film under året är blott ca 1466. Och då räknar jag alla, även blindskotten och de odugliga. Jag klipper ju inte i negativremsorna för att slänga de dåliga eller blanka rutorna. För enkelhetens skull har jag räknat med att jag får 36 bilder per rulle 135-film. Jag brukar få fler men det förekommer tyvärr några misstagliga avfyringar  då och då så jag tillåter mig approximationen. 135-filmsbilderna är i klar majoritet med sina 1188 bilder. Resten är tagna med 120- eller 127-film.

Här kommer nu lite digitalbilder som aldrig visats på FS tidigare.

Långfredagsfika

Arlanda Departures

Sjösidan av Grönsiöö slott

Bergianska trädgården

Gitarrunderhållning i Parc Guel, Barcelona

Dressyr, Vällingby Ridsällskap

Mellansonen är scenchef på Kalle Moraeus show i Uppsala. Det är han som plockar bort ett par mikrofonstativ.

Den här gången visar jag inga bilder tagna på film. Det är liksom poängen =)

Mellanformataren

PS
Nu hoppas jag alla har förstått hur det ligger till. Det tar en väldig massa energi att hålla jämn takt med digitalfotograferandet, menar jag. Och det misslyckas jag med som ni förstår. Men det analoga fotograferandet är roligare. För mig alltså...

Utställning på jobbet

Om att bilder är bäst på papper

Ett av mina nöjen som konsult hos olika företag har varit att fixa en liten utställning med mina bilder som jag byter ut då och då. Det här har jag hållit på med några år nu. På det senaste uppdraget har jag haft förmånen att ha gott om tomma väggar som riktigt skriker efter något att se på. Just nu sitter jag på ett större kontor med många arbetskamrater i samma rum. I rummet har jag haft fem bilder upphängda som jag byter varje månad och nu är det dags igen. Jag brukar visa svartvita bilder varannan månad och färg de andra. Både november och december blev färgmånader så nu är det dags för svartvitt.

De nya bilderna är kopierade i mörkrummet och monterade i passepartouter som passar i ramarna jag har på jobbet. Det första jag gör i morgon bitti är att byta bilder i ramarna och ta hem de gamla när dagen är slut.

Dessutom har jag ett tiotal porträtt hängande i korridoren utanför rummet. Många passerar där dagligen och ganska många stannar för att titta lite. En del som inte ens i normala fall har vägarna förbi kommer upp och tittar då och då. Det är kul och jag har haft flera intresseranta samtal om fotografi . Nu hoppas jag få tillåtelse att fotografera kollegorna mitt i sin verksamhet. Det är porträtt av människor i sin vanliga miljö jag är mest intresserad av. Det råder dock fotoförbud på arbetsplatsen och tidigare försök med min närmaste chef har inte resulterat i något. Före jul nappade dock hans chef på idén och hoppet tändes. Vi får väl se. Arbetsplatsen är inte känd för sina snabba beslut. Men det är ju i alla fall inte förbjudet att visa bilder. Porträtten i korridoren har också skapat ett porträttjobb för en anställds familj som jag genomförde i december i hemmet. Mycket trevligt och har renderat i ny vänskap.

Jag anser förstås att bilder på papper är det bästa sättet att uppleva bilder på. Man behöver ta sig tid att läsa en bild, titta efter detaljer, ställa sig frågor och spekulera. Sätta ord på sina känslor inför bilden. Bilder på en bildskärm är alldeles för lätta att klicka bort för att titta på nästa och nästa.

Mellanformataren

PS
Du kanske har någon vägg på ditt jobb som du kan pryda med dina bilder. Det kan räcka med att det finns plats för en. Bara det kan förhöja trevnaden.