Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.

Dinosauriernas återkomst

Om att dinosaurierna förökar sig

Varning: Det här inlägget är bara på skoj. Det finns inte en enda allvarlig bokstav.

Idag fick jag ett nyhetsmail från en fototidning (som jag inte prenumererar på) med huvudnyheten "Fotografera först- fokusera sen". Plötsligt förstår jag vad som pågår. Vi berövas tillfredsställesen av att göra rätt första gången! Man har uppfunnit ett sätt att rätta till misstagen efteråt så att ingen skada är skedd. Ja, egentligen finns det redan begränsade möjligheter att ta bort oönskade defekter ur sina bilder, men det här? 

                                                                                         ~~~oOo~~~

Det där med dinosaurieframställningen sker från två håll. Precis som tunneln genom Hallandsåsen. Det ena laget består av gamla stofiler som fortfarande håller på med film och gamla gluggar  och de tenderar att bli fler med åren (det borde väl logiskt vara tvärtom). Det andra laget är de som är födda på den digitala sidan men har upptäckt att det fanns ett annat sätt förr i tiden. Det går inte lika fort på den sidan men de blir fler och fler de också. De som vågar vägra digitalt och som skiter i alla nya bedårande finesser. Men även om dinosaurietillväxten artar sig bra så är det inget mot den lavin av moderna fotografer som erövrar varje ny finess och pluggar in den i sitt liv. Ett par generationer senare föds nog individer med Photoshop i generna eller i värsta fall blir de själva en plug-in till Photoshop. Och alla bilder är perfekta. Hemska tanke.

 
Andra shoppare i en perfekt inperfekt bild

 Mellanformataren

Varför fotograferar folk?

Och varför i Herrans namn fotograferar Jag?

Jag fortsätter att tränga in i fotografins historia för att kanske finna en bra förklaring till varför jag fotograferar. Och andra med för den delen. Man brukar ju säga att när så många gör det kan det ju inte vara fel! Det är en känslig extensiell fråga som fler än jag har mött. Som om man inte kan svara på den är man en ömskansvärd varelse. Jag kan inte förklara varför jag samlade frimärken i ungdomen heller. Men så har jag slutat med det också. Är det dags att sluta fotografera nu också efter 47 år med en kamera?

Min väg har korsats av en liten lätt bok av Robert Adams, Why people photograph. Det enda lätta med denna bok är vikten. Den är tungläst och författaren använder en vokabulär och grammatik som överstiger mina redan goda kunskaper i engelska. Det är för övrigt bokens största värde. Äntligen har jag ett tvingande  tillfälle att öka mina kunskaper i riddarnas och gentlemännens språk. Författaren måste vara världsmästare i långa meningar med åtskilliga bisatser, inflikade förklaringar och slutsatser så när jag väl kommit till punkt är jag både mentalt svett och desorienterad. Svårigheterna får mig osökt att tänka på det tyska språket där läsaren hålls på halster ända till meningens sista ord. Verbet som slutligen förklarar vad som har hänt.

Bilderna i detta inlägg har inget med texten att göra. De är bara tillfälliga dekorationer i Fotosidans läsrum.

      
Norra väggen

Bokens första del innehåller till synes slumpartade ämnen såsom kollegor, arbete, hundar och humor.  Här hittar jag inga ledtrådar till mitt sök. I den andra delen ger han sig in i mikrobiografier om kända och, för mig, okända fotografer. Här kommer ett axplock.

Edward Weston

 16 sidor om en besynnerlig fotograf med förkärlek till nakenstudier och naturbilder (läs stenar). Även om han hade ett sexuellt förhållande med alla sina modeller är hans bilder, enl. författaren, kalla som is. Han är bara intresserad av de former en kropp kan uttrycka. Adams har läst en annan författares biografi över Weston, Maddock, och kritiserar väl egentligen mer hans verk än fotografens vilket får Adams att framstå lite besynnerlig själv. Kanske säger Henri Cartier-Bressons kommentar om Weston mer än något annat: "Världen håller på att falla sönder och Weston tar bilder av stenar!" Men Amerika var längre från krigets realiteter än Frankrike.

Paul Strand

17 sidor om en fotografisk nationalpoet. Jag slås av likheten med den svenske fotografen Sune Jonsson och hans dokumentära skildringar av den svenska glesbygden. Strand älskar Amerika och skildrar livet i New England i underfundigt enkla, raka bilder. Time in New England förefaller vara hans praktverk. Adams har valt att publicera två bilder av Strand, Mr Bennet och en kvadratisk bild på en träkyrkas vita entrégavel. Två bilder! Och ändå säger mig dessa två bilder mer om den Amerikanska landsbygden än alla bilder på Grand Canyon eller "Old Faithful" jag sett. I avsaknad av ett större biografiskt verk om Strand måste Adams göra en egen analys om Strand och hans verk. Det är välgörande att till slut hitta en liten ledtråd till varför Strand fotograferade. Hans fullständiga delaktighet i ett socialt sammanhang och kärleken till människan.

1950 flyr Strand McCarthyismens Amerika (som han anser förstör landet och dess medborgare) för att leva i en by i Frankrike. Okunnig i franska språket blir han en främling och finner sig stå utanför det sociala sammanhang som triggar hans fotograferande. Hans fotograferande dalar där betänkligt.

        
Västra väggen

Laura Gilpin

11 sidor om en kvinnlig motsvarighet till Edward S Curtis. Gilpin fotograferade främst två motiv: Navahoindianskor och deras barn samt storslagna naturscenerier. Gilpin är inte särskilt känd utom i de omgivningar hon verkade, sydvästra Amerika. I Adams beskrivning förstår jag att även här finns samma engagemang i ett socialt sammanhang som Paul Strand hade på sitt håll. Gilpin kritiserades oftast för två saker. Stilen på hennes porträtt var i bästa fall kopior av redan prövade stilar. Vad som skiljer ut dem från andra, menar Adams, är hennes sympatiska seende. Den andra kritiken gällde hennes pictorialistiska bilder. Men som hon hade den ledande amerikanska pictorialisten som lärare kan hon väl ursäktas, tycker jag. Gilpin verkar vara en typ av fotograf man kan fördjupa sig lite till i.

Sedan följer ett antal andra fotografer på färre och färre sidor. Judith Joy Ross (3 sidor och en bild), Susan Meiselas (3 sidor och en bild), Michael Schmidt, Berlin  (5 sidor och en bild), Ansel Adams (6 sidor utan en enda bild), Dorothea Lange (4 sidor utan en enda bild) och till sist Eugene Atget (7 sidor och hoppsan, en bild). Ansel Adams passion för att bevara värdefulla miljöer kan väl anses som ett motiv för att fotografera även om hans bilder inte på något signifikant sätt anses ha bidragit till det. Passion för någon vällovlig sak som motivering alltså. Ännu en ledtråd.

       
Södra väggen

 Bilderna i boken är för övrigt vältaligt fåtaliga. Som om författaren inte är särskilt intresserad av att låta oss se fotografernas bilder. Fastän han har tillgång till alla bilder som han pratar om får jag inte se mer än en handfull. De få som finns ger ett blandat intryck. Mest tycker jag nog om Paul Strands och någon enstaka av Weston. Laura Gilpins enda indianporträtt är också mycket tilltalande.  

Bokens tredje del uppehåller sig kring utvecklingen i västra Amerika under tvåhundra år! I bästa fall finner jag här en motivation för dokumentärfotografi. Författaren är tillräckligt gammal för att ha upplevt den storslagna amerikanska naturens exploatering och förstöring. Det är också Adams största intresse att dokumentera det. Här finns mer än ett stänk av nostalgi. Men räcker det för en amatörfotograf att ta till sig? Det verkar mer som ett livsverk för någon som har tid och pengar. Jag orkar inte läsa allt men uppfattar i alla fall att det andra århundradet avser framtiden där Adams tror det finns hopp. Riktigt vad han menar orkar jag inte destillera fram.

      
Östra väggen

 Boken avslutas så med ett kryptiskt påstående som sannerligen inte ger mig svaret på min fråga om varför folk fotograferar. Med bestörtning läser jag:

"I bästa och mest tursamma fall tar vi bilder beroende på vad som finns framför kameran, för att hedra det som är större och intressantare än vi är" !!!

Jag frestas att citera en av kapten Haddocks haranger som jag minns dem från ungdomens läsning av TinTin men jag sparar vokabulären till ett bättre tillfälle.

I bästa fall har jag förstått att en del kända fotografer fotograferade Pro Memoria. För att minnas. Jag drar, helt avsiktligt, staketet nära för att markera att det måste finnas mer på andra sidan att veta och förstå om fotografers drivkrafter bakom trycket på utlösaren. Mitt sök fortsätter....

Mellanformataren