Teknikstress

Om människans utveckling

I sin bok Begynnelse beskriver Dan Brown människans utveckling från början och till den förmodade framtiden. Det är ingen faktabok förstås utan en thriller. Han skrev ju Da Vincikoden, Änglar och demoner m fl. Begynnelse är en bok i samma stil och med professor Langdon i huvudrollen. Det är slutklämmen på boken jag vill referera till. Nästa steg i människans utveckling. Brown fantiserar om att människans nästa utvecklingssteg är att integreras med den teknik hon har skapat. Som t ex att födas med en pacemaker, en mikrofon i skallbenet eller en insulinpump i kroppen. Dessa förekommer INTE i boken. Jag bara fantiserar. Nu för tiden kan man i alla fall konstatera att en del föds med en kamera i nyllet om man ska tro alla profilbilder man har sett. Eller att somliga har begåvats med en mobiltelefon integrerad med handen som möjliggör att de kan gå omkring och prata obehindrat utan att någon tycks lyssna. Den senare utvecklingsgrenen misstänker jag kommer att dö ut ganska snabbt. Bilar kommer att decimera dem strax när de går över ett övergångsställe utan att se sig för.

För ganska många skulle det nog vara bekvämt med att integreras med en mobiltelefon för att ha händerna fria när man ska berätta något.

Eders Hängivne

911

Om milstenar i världshistorien

Idag minns vi en av värlshistoriens större (och tråkiga) milstenar. Attacken på World Trade Center och Pentagon tisdagen den 11 september 2001. Jag tror vi alla vet vad vi gjorde den dagen. Jag jobbade (förstås). En arbetskamrat kom och skrek i vårt öppna landskap att ett flygplan hade kraschat in i WTC:s ena torn. TV:n i ett konferensrum var påsatt och vi skyndade dit för att se nyheterna i realtid. Medan vi tittade förundrat kom det ett plan till och kraschade in i det andra tornet. Det var overkligt, som en film. Hände det verkligen? När Berlinmuren föll minns jag inte vad jag gjorde men det var likafullt en annan milsten i världshistorien. I båda fallen finns ett tydligt före och efter i vår tideräkning.

En helt annan milsten i historien står min farfar för. Han bodde i Slottsbron, strax söder om Grums i Värmland. Vid något tillfälle hade han ett ärende till Säffle och han passade på att gå till frisören och klippa sig. Denna händelse refererade farmor till när annat skulle ihågkommas. "Det var året före Gösta klippte sig i Säffle". Eller några år efter. En milsten inom familjens tideräkning. Vilket år det var tror jag ingen kommer ihåg längre. Både farmor och farfar är sedan länge döda. Jag tror att farmor klippte honom annars och det var nog därför det var så märkvärdigt, så minnesvärt.

Min pappa tog bilden med sin Rolleicord i slutet av 60-talet

Eders Hängivne

Återseende och uppdatering

Om en bild tagen med en Rolleiflex från 1952.

Sir, would you buy me another Coke?

Bilden ovan är en av de mest kommenterade (den har varit publicerad två gånger) jag haft på FS. Kanske det berodde på motivet, kanske på titeln eller nåt annat. Den är tagen på the 50s restaurant i Åmål i juli 2009. Flickan på bilden är dotter till ägaren. Jag frågade henne först och fick ok. 

I lördags var jag inne på Dressman i Åmål och ägaren kom fram till kassan samtidigt som jag. Där visade han min bild som han hade i mobilen för kassörskorna och mig. Jag var ju tvungen att fråga. Flickan är 15 år idag. Ägaren sålde restaurangen efter ett par år till en ny ägare som körde några år tills den gick i konkurs. Nu är den ombyggd till lägenheter. Här är lite miljöbilder från när den var ny.

Eders Hängivne

PS
Jag berättade för honom att han var lite för tidigt ute och på fel plats. Det här är jätteinne i södra Sverige. Killar och tjejer klär sig som på 50-talet och spelar musik från den tiden. Och de kör omkring i bilar från samma tid. Åmål var helt klart fel ställe att starta en sån här restaurang.

När negativet verkar tomt och innehållslöst

Om en överraskning

Det är lika bra att erkänna. Trots mer än 50 års fotograferande misslyckas jag ibland. Kanske mest för att jag envisas med att fotografera i befintligt ljus.

Jag skannar alla mina negativ istället för att göra kontaktkartor. På det viset kan jag sedan studera negativen bättre och se vilka som duger att kopiera i mörkrummet. Men om negativen är mycket tunna så hittar inte ens skannern något med de vanliga inställningarna utan jag måste skanna ett område på remsan för att få ut något användbart. Den här gången var det så. Jag kunde se att negativet innehöll något p g a några gråa fläckar men det fanns inga kanter att avgränsa mot. Så här blev bilden efter skanning.

Och så här ser negativet ut.

 När negativet är så här tunt blir  exponeringstiden i mörkrummet mycket kort. Då är det bäst att använda ett långsamt papper (läs lågt ISO). Man kan ju använda ett gråfilter också om man kan få fast det på förstoringsapparaten.

Här nedan är en råkopia av bilden på papper. Det går att göra mer, t ex att pjatta över ansiktet för att ljusa upp det lite mer. Det är mycket svårt att få det bra. Det blir gärna för mycket. I den färdiga bilden nedan har jag inte konstrat något alls. Man kan betrakta det som en råkopia för fortsatt arbete. Exponeringen är ok men finliret fattas. Egentligen är den bara gjord för den här bloggposten. Titta inte på den dåliga kvalitén. Det man ska se här är att det, trots att negativet ser nästan tomt ut, ändå går att få teckning i allt det mörka.

Ilford MG RC warmtone pearl 8x10". Max kontrast som min Meopta klarar i 16 sek och f11. Framkallad i Wariobrom WA. Bildstorlek 18x18 cm. Allt antecknat i min mörkrumsbok så att jag kan upprepa om jag skulle behöva någon gång utan att köra hela inkörningsprocessen från början.

Eders Hängivne

PS
Den porträtterade gitarristen heter Torbjörn Carlsson och har sin egen inspelningsstudio, Memoria Music, i centrala Åmål. Vi är jämnåriga skolkamrater men Torbjörn gick i parallellklassen. Vi har spenderat en del tid tillsammans under skolåren. Torbjörn har gjort åtskilliga produktioner och konserter tillsammans med Björn J:son Lind. Själv kallar han sig för ljudkonstnär.

Det kostar på att hålla igång en massa kameror

Om att koncentrera sig

Jag har haft ganska många kameror med film i igång samtidigt. Det är både bra och dåligt. Bra är det att alltid kunna välja en som passar för tillfället. Mindre bra är det att komma ihåg hur man gjorde med just den kameran. Inte för att de jag använder är särskilt komplicerade, de har ofta basfunktionalitetet. Det man behöver och inget mer. Men att hålla igång ett femtontal kameror samtidigt känns för mycket och varje film sitter i för länge. Det är ingen risk för två jular på samma rulle i mitt fall men att somliga rullar sitter i sex till nio månader är inget ovanligt. Jag har bestämt mig för att koncentrera mig på fyra kameror som har film hela tiden. Två småbild, en mellanformat och en storformat. Så här kommer det att bli:

Småformat: Zeiss ZM (mätsökare) med svartvit film. Nikon F6 (spegelreflex) med färgfilm.

Mellanformat: Rolleiflexen med svartvit film.

Storformat: Toyo 45CF med svartvit film och en del positiv färgfilm.

För att, trots allt, hålla mina gamla klenoder vid god vigör ska jag fortsätta kamerastafetten. Bara en i taget, alltså.
Projektet med utvärdering av 400 ISO-filmer ska avslutas den närmaste tiden så den binder upp OM-2N ett litet tag till. Men sen så...

Och så en bild. Alltid en bild.

Toyo 45 CF med 210 mm. Väl lagrad och utgången Fuji Astia 100.

Eders hängivne

PS
Nu går jag strax på föreläsning med Sanna Sjöswärd på Åmåls Fotofest