För de krälsjuka

Min pappa har en särdeles förmåga att lösa problem på ett finurligt och ekonomiskt sätt. När han jobbade på SJ:s huvudverkstad i Åmål fick han många priser för sina idéer om konstruktionsändringar och produktionshjälpmedel. Han fixar alltså det mesta själv för sina behov inom fotografin. Har man ont om pengar är en kreativ hjärna en utmärkt plånbok.

Här nedan ser du foton på en av hans gamla uppfinningar som han själv tagit. Ett stativ för krälsjuka.

Macroläge

Stativet består av en kulled från ett slaktat gammalt stativ, en bit marinplywood och en skruv.

Lena Pesula efterlyste ett stadigt stativ för macro. Här är ett alternativ.

Nu är det Jul igen...

Åtminstone på två trappor Vällingby. Min fru är en hängiven stockfotograf och ska man sälja bilder som ska sälja julen som reklammakarna ska sälja till affärerna som ska sälja julstämning när de säljer sina julklappar till oss vanliga dödliga så ska det börjas nu. Att fotograferas, menar jag. Alla julsaker är framplockade och får posera på olika sätt i en egenhändigt uppbyggd rigg av en för tillfället oanvänd garderobsinredning från elfa.

Lite kulor och paket

En glastomte poserar bland blinkande kulörta stjärnor

Vi har en studio som vi inte längre kan använda. Den blev för stor för vårt nya vardagsrum när allt omkring är uppmonterat. Vårt nya vardagsrum är mindre än hälften så stort som det vi lämnade. Så nu är studion till salu om någon fotointresserad är intresserad. ”Ring maj sen”. Billigt om beskrivningen passar dig.

Studion i vårt gamla vardagsrum men med lamporna undanställda.

Livskamrater

Lika bra att säga det med en gång. Det här handlar inte om människor i mitt liv. Då skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Det här handlar om saker som troget följt mig genom livet.

Den första jag vill berätta om är en Victorinox fickkniv som en god vän (T-Gunnar) inhandlade i Schweiz på hemresa till Sverige 1982. Den var mycket liten och gjorde verkligen skäl för benämningen fickkniv. Detta lilla mästerverk innehöll ett knivblad, en sax, en nagelfil, en pincett och en tandpetare. Allt inom längden 4 cm, bredden 1 cm och tjockleken 6 mm. Alla mått är ca-mått då jag mäter i minnet. Den hade jag alltid i fickan. Även då byxorna gick i tvättmaskinen. Utom då jag lånade ut den tillfälligt. Allt som gick att göra med det innehållet hade den gjort. Och lite till. 2006 skulle jag på tjänsteresa till Polen och det var längesedan jag hade flugit. Det gick bra dit men inte hem. Jag fastnade hos en pedantisk säkerhetsvakt, tillika kvinna, som absolut skulle avkräva mig min trogna och mångåriga livskamrat och förpassa den till en transparent kontainer där alla brottslingar och terrorister fick slänga sina vapen. Inga argument bevekade denna @&?#@! kvinna. Kontainern innehöll långt farligare redskap än min gamla vän. Det fanns ingen återvändo och vi skildes för alltid. Jag ville ju inte söka politisk asyl i Polen! 24 år är ett långt äktenskap och en del slutar i en smärtsdam skilsmässa. Jag har ingen bild på vännen men har ersatt den med en äldre som jag köpte på Tradera för en mindre peng. Den har bara två knivblad och det ena är toppen bruten på. Båda sidorna har jugendmönster i silver och har potential att bli en lika långvarig vän.

Min andra vän i livet är min ryggsäck som inköptes på 80-talet och har följt mig på alla resor, korta som långa. Utom möjligen några tjänsteresor. Jag ska inte här beskriva alla dess förtjänster för jag vill ju gärna att du läser till slut. Jag nöjer mig med en bild. Är den inte vacker, så säg?

 

Min tredje livskamrat är en som varit borta ett tag men kom tillbaka häromdagen. Min Chinon Genesis II. En kompaktkamera med imponerande storlek (och då menar jag inte liten). Vi köpte den i slutet på 80-talet i akt och mening att enkelt kunna fotografera våra rörliga barns uppväxt. Den användes otroligt flitigt och vi fick öka på filmkontot rejält för att hinna med alla tre sönerna. Jag har förresten lagt märke till att vid denna tid upphörde jag så gott som helt att ta diabilder. Även denna livskamrat försvann i en skilsmässa när frun drog åt sitt håll med kameran. (Den sörjde nog ihjäl sig i min frånvaro, ty den finns inte mer). För ett par veckor sedan kände jag saknad och ett retrosug efter den och sökte effektivt (som alltid) upp en likadan i Arizona för 50$. Ägaren var nog en fotohandlare och sålde den villigt. I förrgår kom den och den förtjusande fotohandlaren och hans fru på Passion for Photo hade t o m skickat med ett batteri! Idag köpte jag en diafilm för att känna på min egen Dogmatik vid något högtidligt ögonblick. Här en bild på härligheten. Är den inte imponerande?

Kvantsprång i kamerautvecklingen

Jag pratar inte om Nikon vs Canon. Megapixlar eller bilder/s. Digitalkameran var ett kvantsprång i kamerautvecklingen när den kom. Precis som med mobiltelefoner går utvecklingen nu i  rasande fart. Modellerna avlöser varandra i en ständig ström. Nu är det dags för nästa kvantsprång, MFT. Micro Four Third. Nu ska spegeln bort och objektiven bli mindre p g a att linsen kommer närmare sensorn. Äntligen ska man slippa floppet när spegeln flyr ljuset. Men sla-danget från slutaren har dom glömt att inkludera i den nya standarden. Den kommer fortfarande att låta som den gjorde 1974 när jag började fota på allvar. Något odiskretare får man leta efter. Fråga vilken natur- eller smygfotograf (paparazzi kallas det visst) som helst. Min Nikon låter i klass med den gamla Praktican jag började med. Ändå borde det vara lätt att exkludera slutaren. Sensorn är ju elektronisk och allt i microprocessorernas tid går ju på nanosekunder numera. En tusendels sekund är ju för tusan en miljon nanosekunder. Gott om tid att göra Enable-Skanna-Disable på. Jag ska nog säga att jag är mekanist men ändå har jag 20p elektronik och en brevkurs från 80-talet någonstans i bakhuvet.

Ska man göra ett kvantsprång, ska man göra det ordentligt, herrar Olympus och Panasonic. Annars vinner man inte OS i kvantsprång.

 Skulle haft en bild på Praktican här men måste ta den först.