Jakten på den varma svärtan

Om vägen till en vacker bild

Jag tycker att varmtonade bilder är vackra. Och då menar jag inte sepia. Jag har eftersträvat den där djupt mörkbruna svärtan som ger en särskild elegans åt en bild. Jag tror att jag äntligen närmar mig det utseende jag vill ha. Men vägen har varit lång.

Först provade jag ett flertal toners. Men det enda resultatet av de försöken blev olika varianter av sepiatoning. En koltonare gav inget som helst resultat förutom en förmodad skyddstoning, trots angivelsen om en mörkbrun ton vid låg spädning och lång tid. Koltoningen var det mest tidskrävande test jag genomfört. Slöseri med papper blev det bara. 

Tidigare har jag testat en mängd olika matta fiberpapper för att se hur bildens uttryck blir. Det var verkligen varierande. Jag testade även på några få plastpapper med pärlyta som jag hade hemma. Det var med det senare jag hittade något som liknade det jag ville ha. Det var på Ilford MG RC warmtone. Här är mitt testnegativ som jag använt till alla papper så här långt.

Långt senare än dessa försök har jag förstått att det inte bara handlar om papperet. Det finns varmtonsframkallare också. Eftersom jag inte hade haft koll på vilken/vilka framkallare jag använt med de matta papperen fick jag nu börja om igen. Fast inte helt. Jag insåg att Ilfords MG RC warmtone med pearlyta skulle bli mitt nya favoritpapper (tidigare var det motsvarande matta fiberpapper) så jag började prova flera olika framkallare, ett par med warmtone i beteckningen. Men jag började med det jag hade hemma. Moersch Eco och Compard MC dev. Utan resultat. Ilford Harman warmtone nästa. En antydan åt rätt håll. Tetenal Variobrom WA nästa. Nu börjar det likna något. I alla fall på bilder där det finns mycket svärta. Ljusa bilder påverkas nästan inte alls. Eller så är det något fel på mina ögon. Nu bestämmer jag mig för att använda ytterligare några negativ. Ett par med lagom mycket svärta men många mellantoner och ett par med lite svärta och mest ljusa områden. Här är mina nya testnegativ förutom det tidigare.

Gott om gråtoner i alla valörer

Ljusa bilder med lite svärta

I min tidiga mörkrumsepok (jag började faktiskt på allvar så sent som 2010) använde jag Dektol som jag fått av min pappa. En rätt stor dunk. Jag misstänker att en del av mina matta papper i pappersundersökningen framkallades just med den och kanske t o m den bild på plastpapper som jag gillade bäst. Pappas Dektol är sedan länge förbrukad så jag har köpt och blandat ny.

Nu har jag kokat ner återstående tester till ovan visade negativ på två papper och två framkallare.
Papper 1: Ilford MG RC warmtone
Papper 2: Ilford MG FB warmtone
Framkallare 1: Tetenal Variobrom WA
Framkallare 2: Kodak Dektol

Det kommer att bli ett antal nya bilder för att utvärdera vilken framkallare jag ska fortsätta med.

Kemi och papper finns hemma. Så det är bara att köra igång. Redan ikväll...

Eders Hängivne.

Det var längesen

Om svartvitt i värstingen

Jag minns inte senast jag körde svartvitt i Nikon F6. Det är nog mer än ett år sedan. Men nu händer det! Jag har laddat den med en rulle Bergger Pancro 400 som jag ämnar pressa till 1600 ISO. Jag brukar ju pressa filmer på vinterhalvåret. Det blir ett tillägg till min stora utvärdering av 400 ISO-filmer jag gjort tidigare. Den här har ju tillkommit sedan dess.

Eders Hängivne

När negativet verkar tomt och innehållslöst

Om en överraskning

Det är lika bra att erkänna. Trots mer än 50 års fotograferande misslyckas jag ibland. Kanske mest för att jag envisas med att fotografera i befintligt ljus.

Jag skannar alla mina negativ istället för att göra kontaktkartor. På det viset kan jag sedan studera negativen bättre och se vilka som duger att kopiera i mörkrummet. Men om negativen är mycket tunna så hittar inte ens skannern något med de vanliga inställningarna utan jag måste skanna ett område på remsan för att få ut något användbart. Den här gången var det så. Jag kunde se att negativet innehöll något p g a några gråa fläckar men det fanns inga kanter att avgränsa mot. Så här blev bilden efter skanning.

Och så här ser negativet ut.

 När negativet är så här tunt blir  exponeringstiden i mörkrummet mycket kort. Då är det bäst att använda ett långsamt papper (läs lågt ISO). Man kan ju använda ett gråfilter också om man kan få fast det på förstoringsapparaten.

Här nedan är en råkopia av bilden på papper. Det går att göra mer, t ex att pjatta över ansiktet för att ljusa upp det lite mer. Det är mycket svårt att få det bra. Det blir gärna för mycket. I den färdiga bilden nedan har jag inte konstrat något alls. Man kan betrakta det som en råkopia för fortsatt arbete. Exponeringen är ok men finliret fattas. Egentligen är den bara gjord för den här bloggposten. Titta inte på den dåliga kvalitén. Det man ska se här är att det, trots att negativet ser nästan tomt ut, ändå går att få teckning i allt det mörka.

Ilford MG RC warmtone pearl 8x10". Max kontrast som min Meopta klarar i 16 sek och f11. Framkallad i Wariobrom WA. Bildstorlek 18x18 cm. Allt antecknat i min mörkrumsbok så att jag kan upprepa om jag skulle behöva någon gång utan att köra hela inkörningsprocessen från början.

Eders Hängivne

PS
Den porträtterade gitarristen heter Torbjörn Carlsson och har sin egen inspelningsstudio, Memoria Music, i centrala Åmål. Vi är jämnåriga skolkamrater men Torbjörn gick i parallellklassen. Vi har spenderat en del tid tillsammans under skolåren. Torbjörn har gjort åtskilliga produktioner och konserter tillsammans med Björn J:son Lind. Själv kallar han sig för ljudkonstnär.

Ett omöjligt negativ

Om när det är läge att ge upp

Jag har inte många negativ som är omöjliga att kopiera men tyvärr är det ofta just de som är en intressant bild. Här kommer historien om ett sådant negativ. Först bilden.

Soluppgång på Örnäs camping i Åmål där nästan alla har strandtomt.

Bilden är tagen med Nikon F6 och filmen är Acros 100 som jag pressade till 1600 ISO, dvs 4 steg! Jag kan ha använt ett färgat filter också men är osäker (rött antagligen). Jag framkallade som vanligt i Xtol förrådslösning när jag pressat en film. När jag försökte kopiera detta uppdagade jag en mängd vita prickar. Sannolikt är det kornen som klumpat ihop sig lite slumpartat. Det fanns inte ett dammkorn på negativet (om det inte fastnat medan det torkade) och även om det gjort det så brukar det inte bli en så förfärande mängd. Jag har oftast stort tålamod men det här var helt enkelt för mycket att retuscha . Det gick lite smidigare i Photoshop. Och retusch för hand på en papperskopia är jag långt ifrån en mästare på.

Jag fick i alla fall bilden publicerad på National Geographic bland läsarnas bilder på temat Semester.

Eders Hängivne

Arbetsflöde i mörkrummet

Om snabba resultat

Man ska väl inte ha bråttom när man har roligt men det  är inspirerande att snabbt få fram resultat som man är nöjd med. För det mesta går det ganska störrakt men ibland stöter man på ett besvärligt negativ som kräver lite mer av kunskap och tricks innan det blir bra. Några få negativ som jag har är det dock stört omöjligt att få fason på. Då slutar det som regel med att jag ger upp och redigerar en skannad version i Photoshop tills den duger.

Här redovisar jag min vanliga metod när negativen jag arbetar med är bra, vilket de oftast är. Jag börjar alltid med en 60 sekunders exponering med en exponeringsros på papperet.

Ur den utläser jag den lämpligaste tiden att exponera på. Det står i klartext antalet sekunder i varje sektor. Om jag gör större förstoringar kan jag behöva exponera 2x60 sekunder, helt enkelt för att ljuset blir svagare ju längre ifrån papperet negativet befinner sig. Avläsningen ska då multipliceras med 2. Om jag gör små kopior gör jag tvärtom och exponerar 30 sekunder med rosen och halverar tiden för den sektor som ser bäst ut.

Första försöket. Jag tycker att jag vill se mer bakom vindrutan.

Några sekunder längre exponering. Jag vill se mer bakom vindrutetorkaren men vill inte ha bilen mörkare. Då efterlyser jag rutan och den ljusa öppningen i grenverket genom att maska av med händerna några sekunder ytterligare.

Den färdiga bilden monterad i passepartout. Färdig att ställas ut

Eders Hängivne

PS
Ofta träffar jag rätt redan på första försöket, ibland krävs det fler försök. Men det är ju en hobby, och tiden spelar ingen roll.