Vintagebilder

Fick tillbaka negativen från Crimson idag och provade naturligtvis genast att skanna dom. Ett från Brownien blev hyfsat. Flera från Zeissen. Skannern orkade bara en remsa från Zeissen sen ville den inte mer förrän jag kom hem nu efter brassövningen. Då gick det att köra en remsa till. Sen var det stopp. Nåväl, jag lägger väl upp ett par bilder då.

Filmen var väl inte den bästa att börja med, Agfaortho 25 ISO grafisk film.

Kodak Six-20 Brownie C

Zeiss Ikon Nettar 515/16

Båda bilderna efterbehandlade i PS. Den första även retuscherad.

Båda kamerorna skulle nog må bra av en försiktig rengöring.

Ett gossebarn är fött!

För att fira det nya gossebarnet på Kyrkogatan 23 upprättade Åmås stadsingenjörskontor en karta över Åmåls stad samma år men först 1999 fick han, jag, reda på det. Jag hittade kartan på Returen lyxigt inramad med glas och allt. Ramen dumpades i flytten men eftersom jag är en liten kartnörd sparade jag kartan med det mycket sköra papperet.

Jag såg dagens ljus i en gatukorsning. Korsningen mellan Kyrkogatan och Norra Långgatan i Åmål. Fast egentligen gjorde jag det på BB två långa stenkast därifrån på andra sidan Södra skolan. Det blev nu i alla fall mitt första hem på jorden. Lars Johansen har kallat sin bild på korsningen för Lyckliga gatan. Han anade nog hur rätt han hade. I det här inlägget har jag tänkt sätta stämningen för ett större projekt som jag gått och ruvat på länge: Att dokumentera den miljö jag växte upp i. Centrala Åmål. Nå, det är väl snart gjort =) Åmål är ju inte stort och den gamla stadskärnan ännu mindre. Men jag låter det ta sin tid. Och ibland spiller det nog över till bloggen också.

Här var mitt revir. Här var jag ”King of the road” på min röda cykel utan limpa och pakethållare.

Norra Långgatan

Här har jag ”kopierat” Elin Torgers bild. Hennes bild står upp (står ut gör de alla) men min ligger platt som en pannkaka. Hennes är tagen i snöväder. Min en ljummen septemberdag. Vänern ligger där borta vid änden av gatan. Min sjö. Huset nämast är mitt hus De andra två kom till långt senare. Där det blåa huset står var gaveln på vår faluröda uthuslänga med alla vedbodar och små kyffen till förråd. Pappa hyrde ett rum som han använde som verkstad. Bortom det fanns en liten villa och längst bort står fortfarande en tegelröd transformatorstation som jag inte är vän med. Men det är en annan historia. En vinterhistoria på plåttefat.

Kyrkogatan 23

Här är en bild från Kyrkogatan. Vi hade lägenheten i det närmaste hörnet, inte i korsningen. Tre fönster mot gatan och tre in mot gården. Tre? När HSB köpte fastigheten och byggde om rev de mitt rum! Men jag fick ett nytt i Vällingby 2008 så allt är förlåtet =) Ingången var i det inre hörnet av huset.

Bildbevis på att mitt rum har funnits. Ser du tillbyggnaden?

Jag hade fel...

Den där rubriken lockar nog läsare. Vi älskar ju när andra gör fel. Pappa kom igår för att hämta hem mammas laptop som jag ”renoverat” genom en komplett ominstallation. Den var seg som knäck men har fått nytt liv och svarar på alla klickningar inom rimlig tid igen. Nog om det även om det var pappas huvusakliga ärende.

Pappa studerar manualen till Brownien. 

Med sig hade han också den kamera som jag bett att få låna av honom. Det var där jag hade fel. I ett tidigare inlägg angav jag att det är en Zeiss Ikon Ikonta B. Det visade sig vara en Zeiss Ikon Nettar 515/16. Nu spelar det ingen roll för mig. Oaktat vad den heter så var det den första kamera jag någonsin fotograferade med. Det var den som var med på min första skolresa i andra klass. Här är den välanvända klenoden som pappa köpte ca 1955 och som fortfarande fungerar utmärkt. Förmodligen i lycklig frånvaro av elektronik. Sorry alla elektroniknissar. Mekanik är kungen av ingenjörsvetenskaperna.

 

Som extra bonus hade han rensat frysen från gammal film också. Jag fick dom för att testa i min nya Brownie och i Zeissen. Två sv/v och ett helt koppel med både positiv och negativ färg. De båda sv/v laddades genast i klenoderna för att så småningom testas. Överraskande nog passade 120-rullen i Brownien direkt utan att först spolas över på en 620-spole eller modifieras. Här är bildbevis på laddningen.

 

Dito Zeiss

Nu är det bara att vänta på soligt väder. Med en Agfaportho på 25 ISO så får man räkna sekunder vid exponeringen. För säkerhets skull har jag ställt in min gamla Chinon som jag köpte tillbaka av lillbrorsan (d.y) på 25 ISO för att få en vink om antalet sekunder. Man vill ju inte slösa film på dåliga exponeringar och det är första gången jag kör på så lågt ISO. ISO 200 satt förr i ryggmärgen men nu får man börja om. Testbilder kommer senare i höst. Håll utkik!

Ny månad - ny profilbild

Jag fortsätter den fotografiska leken med en ny profilbild varje månad där jag tar ett år i taget.

Den här bilden är tagen vid en reningsrit i köket på Kyrkogatan 23  i Åmål. Baljan var en likadan som användes som lastfartyg i en tråkig historia några år senare. Bakom baljan syns kommoden där den ljusblåa pottan stod. Bakom mitt huvud syns skafferidörren som senare i livet blev ett favorittillhåll. Man kunde gå in där och stänga dörren om sig och gotta sig bäst man ville av allehanda ätligheter. I smyg naturligtvis. Till höger skymtar diskbänken. Vi hade bara kallvatten fram till dess jag var tretton år. Allt varmvatten måste kokas på vedspisen eller på den lilla elektriska spisen med två plattor och en liten ugn. All tvagning skedde i köket men när vi blev lite äldre tog pappa med oss till banarbetarnas barack vid järnvägsstationen och vi fick lyxduscha i banarbetarnas omklädningsrum. Det där med kallvattnet har satt sina spår. Än idag föredrar jag att borsta tänderna i kallt vatten. Det känns fräschare så.

Knappt ett år gammal. Juni 1955.

Foto: Pappa Leiler

Livet är härligt i en balja.

Fotografisk lek - snabbväxande fotograf

Jag har tänkt ut en liten fotografisk lek. Det är jag som ska leka med er och ni får vara med vare sig ni vill det eller inte. Jag tänkte lägga ut en ny profilbild varje månad för varje år jag funnits på jorden och börjar helt naturligt på 1954. Den är redan ute.  Jag får se hur länge det räcker men jag har gott hopp om att det räcker ett par år. Därefter blir det nog lite glesare...

Jag gosar mig på en kudde hemma hos farmor och farfar. September 1954. Ålder 2 månader.

Foto: Pappa Leiler

Lejon