Mina bokfynd - 5

Barnmark, Mikael Andersson med text av Göran Tunström

"Under några somrar på åttiotalet arbetade fotografen Mikael Andersson på Johannesgården, en barnkoloni för stockholmsbarn i Dalarna. Han hade alltid kameran med sig och de bilder han tog blev en tidlös berättelse om lek, rädsla, mod, vänskap och kärlek som berör och får oss att minnas. De fångar barndomen just innan vuxenlivet på allvar anmäler sig. 

När fotografierna skulle ställas samman kontaktade Mikael Andersson författaren Göran Tunström, som blev tagen av närheten och äktheten i dem. Han skrev texter till bilderna, men boken blev aldrig helt klar då. Efter drygt två decennier har boken nu äntligen kommit ut. Med Göran Tunströms aldrig tidigare publicerade texter är Barnmark en av de mest särpräglade fotoböcker som gjorts om barndomen och den svenska sommaren."

Boken är ganska nyutgiven och finns att köpa lite varstans.

Mellanformataren

PS
Barnmark har tilldelats Svenska Publishingpriset i kategorin Praktverk.

PPS
Jag har själv ett förflutet på scout- och tonårsläger under många år. Välkända känslor och stämningar möter mig i Mikaels bilder.

PPPS
Det luktar den gamla Tri-X:en lång väg om bilderna =) 

Bildspel

Om att åskådliggöra en sångtext

I min fotoklubb har vi så smått börjat göra bildspel som vi visar på utvalda möten. Det vanligaste är nog att man sätter ihop ett antal bilder med ett gemensamt tema och spelar någon favoritmusik under tiden man visar dem. Till ett möte i höstas gjorde jag ett lite annat stuk på mitt bildspel än jag gjort tidigare. Jag valde att sätta bilder till en sångtext för att illustrera texten. I inledningen till sången sjungs det förstås inte särskilt mycket så jag värmde upp betraktarna med lite annat. Men när sången börjar då ska bilderna i stort sett följa texten. Häng med här. Klicka på bilden  och sedan på Play

Vi ska ha fler bildspelsvisningar under 2013 så nu håller jag på med att samla bilder till de idéer jag har. Det kräver lite experimenterande också för att se om idéerna går att förverkliga. Men det är ju bara bra att få anstränga hjärnan lite. Men svårast blir det nog att ta alla nya bilder jag behöver...

Mellanformataren

PS
Till bildspelet har jag enbart använt arkivbilder och programmet Windows Live Movie Maker som följer med Windows 7. Inte världens bästa men det funkar hyfsat att börja med.

Bilder med berättelser

En berättelse ger liv åt bilden

Alla har väl hört uttrycket "En bild säger mer än tusen ord"? Jag tänkte väl det. Och jag vill hävda att "tusen ord" ger vilken bild som helst ett nytt liv, en djupare förståelse för betraktaren. Det är dags att återuppliva berättandet. Och låta bilderna vara medberättare. 

En av mina TV-favoriter, Hans Villius, har just dött. En enastående historieberättare har tystnat. Hans Villius och Olle Häger producerade ett av mina favoritprogram, Svart på vitt, under några år. Hans hade inget särskilt intresse för fotografiet egentligen men desto mer för historien bakom det. Han var en engagerad berättare och kunde ge liv i nästan vilken bild som helst. Programmen började ofta med en alldaglig bild som man inte utan hjälp reflekterade så mycket över. Hans Villius tog reda på väldigt mycket om personerna eller händelsen i bilden och berättade, gudabenådat och engagerat, så att personer och händelser var som en aktuell nyhetsrapport. Trots att bilden kanske var hundra år gammal. Olle Häger skrev en mycket fin nekrolog över vännen och kollegan i Dagens Nyheter tisdag den 3 juli 2012.

Nu ska jag visa en bild och berätta lite om den. Utan ambition att kopiera Hans Villius, måste sägas. Men den har en historia. Den är tagen 1963 med en Nettar 515/16. Mellanformat 6x6, alltså.

En ganska alldaglig sommarbild efter ett fiskafänge.

Det är min lillebror Stefan som varit ute och fiskat med pappa i kanoten. Hans båda större bröder hade fått kastspön på sina födelsedagar det här året och var onödigt malliga över sina fina utrustningar. De hade fått några abborrpinnar vid fiske vid sommarstugan men de var lätträknade. Stefan fick låna en pimpelsticka av pappa. En enkel sak som pappa fixat ihop själv i uthuset på Kyrkogatan. Pilken ser ut att vara av farbror Ebers konstruktion, kallad Idioten. Den kallades så för att den var en idiotsäker abborrfångare. Pappa har fortfarande kvar formen han gjuter sina Idioter i av smält bly så det är ingen katastrof om man tappar en. Det är bara att gjuta en ny.

Det här var en sommarkväll och pappa paddlade upp i Norra viken, ett känt tillhåll för fiskare. Det var här Stefan fick sin gös på 7 hekto. Överraskande både för far och son. Att han inte sprack av stolthet och glädje för sin fina fångst är inte lätt att förstå. Han var ivrig att komma hem och berätta och blev malligare än sina bröder, han hade ju fått den största fisken hittills det året och dessutom utan ett fint kastspö. Båda storebröderna var mörkgröna av avund och pockade båda på att få följa med pappa nästa gång. Fiskefebern i familjen var ett faktum. Och det fanns ingen bot. Sedan dess drömdes det om framtida storfångster i de nattliga timmarna på Kyrkogatan och fiskeintresset höll i sig i många år hos bröderna. Varje årgång av Napp och Nytt blev alltid snabbt sönderläst och låg alltid, speciellt på somrarna, nära till hands, aldrig i en bokhylla. Även om det fångades både fler och större fiskar ibland är det den  här gösen som har gått till familjehistorien. Och det behövdes ingen märkvärdig kamera för att bevara minnet...

Mellanformataren

Midsommarafton

På ett eller annat sätt har jag upplevt lika många Midsommaraftnar som jag är gammal. Hur det nu har gått till! Flera av dem har jag tillbringat på SMU:s sommarhem Vänersvik i Åmål. Jag var ju medlem i både SMU och församlingen där i nästan fyrtio år innan jag drog upp tältpinnarna och flyttade till Stockholm. Sommarhemmet var från början ett ställe en bit utanför bebyggelse men inte längre bort än att det gick bra att cykla dit. Allteftersom staden utvecklades så kom det sig till slut att det befanns ligga inbäddat i ett villaområde och blev ett populärt ställe för de kringboende när det var dags för midsommarfirande.

Juni månads profilbild är hämtad från ett midsommarfirande på Vänersvik 1987 och när det var slut åkte vi oftast till sommarstugan i de gröna skogarna.

Sommarens finkläder och halvnakna barn. Små grodorna leker med prästens kråka medan räven överraskar grisen. Om jag får lov att vara lustig =)

Grodorna kom av sig...

Nåt år såg det ut så här

Ett annat år så här

Och alltid till musik

Mellanformataren.

Fotoarkeologi

Om betydelsen av att fotografera födelsedagstårtor

Mer än en gång har jag haft hjälp av den fåniga traditionen att fotografera när födelsedagsbarnet blåser ut ljusen och också dokumenterat hur den såg ut innan ljusen släcktes. Datering av gamla bilder är ett detektivarbete värre än att lösa Agatha Christies gåtor eller Tvillingdeckarnas. Och födelsedagstårtor är en bra hjälp. Det finns andra hjälpmedel också. Större världshändelser brukar ha den effekten att folk kommer ihåg exakt vad de gjorde. Det kan placera en hel film på rätt årtal. Det är värre för de slöa fotografer som har två eller flera jular på samma film. I vårt fall var det nästan tvärsom. Vi fotograferade så mycket och hade film i flera kameror än nödvändigt så vi hade ofta samma jul på flera filmer. Det gör inte saken lättare kan jag intyga. Framför allt är det omöjligt att urskilja vilken kamera som tog en specifik film. Ack ja. Men det spelar väl ingen roll. Det är ju bilden som är det väsentliga, eller? Och att dateringen blir rätt för historiens skull. Dagens digitalfotografer går miste om nöjet att leka fotoarkeolog. Det är synd om dem!

       
Den sista är bedräglig. Ljusen räckte inte till. Jag fyllde 40+. I Ludvika.

       Tydlig datering.

Fyller man många år är det fara värt att det blir mer stearin än grädde! Då får man vara lite kreativ med tårtan. Karamellfärg och grädde är utmärkta skrivdon. Och dessutom ätliga!

 En pensionärs födelsedagstårta men utan text.

 Jag har hållit på några månader nu med att skanna alla färgnegativ min fru och jag har producerat genom åren. Drygt femtusen är det men det är bit kvar till mål. Jag har märkt flera intressanta saker på vägen. Man glömmer. Och en bild får en att komma ihåg. Mer än man trodde var möjligt. Det finns en otroligt fint fungerande organisk dator innanför skallbenet som inte behöver batterier för att komma ihåg. Den ser bättre bilder än jag någonsin kan fånga med min kamera. Men en kameras bild kanske behövs för att plocka fram filmen och titta på den igen. Jag antar att skallbenets insida är minnets filmduk. (Jag var en medelmåtta i biologi, ska jag klädsamt erkänna.)

En födelsedagstårta hjälpte mig att datera detta inköp.

Andra timestamps

T-shirtar med årstryck är bra. Här Gotland -93

Världshändelser: Vi gick på HMS Victory, lord Nelson berömda skepp på semestern 1994. På quarter deck fanns en liten plakett på en upphöjd träbit som markerade platsen där Nelson föll. Den snubblade jag på men jag föll inte =). Gissa om jag glömmer Lord Nelson eller året då jag snubblade.

Resor: En del resor minns man mer än andra. Naxos var en sån. Frun fyllde 40 också och då blir träffsäkerheten ännu bättre.

Urusla timestamps

Inte ett årtal så långt ögat kan se. Såna här bilder har vi varje år medan barnen gick i skolan. Lärarna borde veta bättre! De hade varit en utmärkt tidsbestämmare.

PS
Nordiska muséets Fotosekretariat har en liten guide om hur man hanterar och bevarar gamla foton. Tryck på Farfars Album.

Jag har just köpt Stora boken om Familjebilder. "En vacker och rikt illustrerad bok om svensk fotohistoria och samtidigt en handbok i identifiering av äldre fotografi."