Strandraggare och nakenbadare

I mitten på 90-talet var vi på Naxos ett par veckor. Första veckan gjorde vi det som turister gör och åkte en del turer. Andra veckan latade vi oss och åkte varje dag till en badstrand, Agia Ana, som var känt för sina nakenbadare. Inte var det så många nakenbadare där men mycket minimalt med täckande textilier i alla fall. Nästan varje dag kom en övermogen grekisk lantis dit klädde av sig allt och strosade längs stranden med den hårda picken i vädret så nära alla solbadande kvinnor som möjligt. Han la sig ett par meter ifrån och glodde och svajade med utrustningen. Alla ignorerade honom. Några t o m försökte schasa bort honom. Han fick inga ”napp” såvitt jag kommer ihåg.

En betydligt beskedligare och blygsammare strandpojke njöt av livets härlighet på Dragsön i Grumsfjorden de 28 juni 1960. Vi åkte dit i farfars båt och tog in i en lånad sommarstuga. Jag kommer inte ihåg så mycket av den helgen men mamma har låtit mig veta att det snöade 1 juli och eftersom taket läckte avbröt vi semestern på ön och åkte tillbaka till farmor och farfar i Slottsbron för några dagar istället. Det här ögonblicket minns jag dock där jag satt i en grop i sanden och njöt av det okomplicerade livet som bara barn kan =)

Mars månads profilbild

Kusiner

Ännu en månad har gått till historien och det är dags att växa ett år till. Min kusin Marianne fyller år i februari så därför hämtar jag denna månads profilbild från hennes födelsedagskalas 1959. Alla kusiner var samlade så vad gör farsgubben. Tar ett kusinkort förstås. Det var alltid lika tråkigt men så här i efterhand är det ju kul. Vad jag troligtvis inte visste då var att jag skulle bli storebror i april då Stefan skulle komma till världen och så småningom orsaka en ordlös pakt mellan sina storebröder. Men den är glömd idag. Inget allvarligt var det heller. Vi gillade vår lillebror väldigt mycket. Utom när han fick extra godis. Här är bilden jag croppat månadens profilbild ur.

Första paret från vänster: Britt-Marie Meldert, klinikchef KI, Agneta Meldert, affärsinnehavare, Thomas Norén (jag), ingenjör och soloföretagare och Michael Norén, förskolelärare, Marianne Engström, sjuksköterska med sin docka. Det fanns ett par till kusiner och varför de inte är med i bilden vet jag inte men den ena var ganska färsk och yngre än ett år. Som ni märker heter jag Norén på den här tiden. Mammas flicknamn tog jag först 1978.

Bungyjump utan rep

Det här skulle kunna vara ytterligare ett Då och Nu-inlägg men eftersom jag inte har några bilder från Då utan endast minnen omvandlade till text får det bli ett ovanligt inlägg. Nu-bilden får du här direkt. Som både författare och fotograf har jag förtroende för läsarens/betraktarens egen föreställningsförmåga så för att ge din fantasi de rätta förutsättningarna kommer nu en bild som beskriver miljön i vilket det här dramat utspelar sig.

Marinan alldeles till höger utanför bild. Den stora planen rakt fram är skådeplatsen.

Åmåls hamnkontor låg här mellan marinan och restaurang Hamncompagniet och blev senare Vänerns Seglationstsyrelses kontor. Min morfar jobbade f ö  och bl a som hamnfogde i Åmåls hamn. Fast han hade kontoret hemma. Över skrivbordet hängde en tavla med en fullriggare med alla segel satta på havets bölja. Den tavlan hänger nu i mitt arbetsrum. Hans kontorsstol står också på mitt kontor. Med kameraväskan tryggt redo ovanpå.  Men nu tappade jag tråden.

Föreställ dig nu att det ligger en enorm sandhög där till vänster om marinan. Så enorm att lastbilar backade upp på den för att tömma mer sand till högen. Uppfarten blev naturligtvis mycket packad och sanden var hård ända upp till branten på andra sidan där frontlastare slukade skopvis med sand för diverse bruk. De lämnade efter sig en brant slänt som var oemoståndlig för alla grabbar i grannskapet. Vi hoppade utför branten för att få våra adrenalinkickar som dagens bungyjumpare gör. Men utan rep. Vi hade en inbyggd fjädring som raskt tog oss uppför sandhögen igen för nästa hopp. Om vi hoppade för långt bet vi oss i tungan. Det gjorde ont men stoppade oss inte.

En gång skulle jag och ett par klasskompisar, Bobo och Gunnar ”Snoken”, skrämma min lillebror d.ä., Michael. Planen gick ut på att jag skulle gömma mig bakom sandhögen  och Bobo och Gunnar skulle springa och berätta för Michael att jag hade hoppat i sandhögen och blivit begravd under sanden. Michael var redan då en förståndig grabb, det har suttit i ända tills nu och jag oroar mig för att han aldrig ska tappa förståndet nån enda gång, så han gick direkt till mamma och berättade om händelsen. Då blev det fart på mor och jag såg redan på håll att det var fara å färde. Ett åskmoln färdades över mammas huvud i samma hastighet som hon. Det var ingen nåd att få, bara att lomma hem med en ilsken mor vid sin sida medan mina klasskamrater flinande lommade åt sitt håll. Fast lite skärrade var de också.

Klassens pojkar på skolresa 1964. Bobo och Gunnar längs ner till höger.

När marinan byggdes flyttade kommunen sandhögen till sitt förråd i utkanten av stan. Dessutom bakom stängsel och grindar. Slut på det roliga. Det är synd om dagens barn som aldrig får göra något farligt på egen hand.

Båtliv

Ofta när vi var hos farmor och farfar om somrarna åkte vi en tur med farfars båt. Den låg förtöjd bakom ett par stora trärör bakom pappersfabriken i Slottsbron. En lagom promenad från Skogsstigen där de bodde. Sen barnaåren har båtar fascinerat mig och 1978 eller 1979 fick jag farfars båt av pappa som hade haft den sedan farfars död. Jag hade den visserligen inte så många år. Den var inte i bra skick så vi sålde den utan motor till en intresserad gubbe som byggde om den till oigenkännlighet. Den var ursprungligen byggd i Säffle och kallades helt enkelt för Säfflebåt. Här är bilden jag hämtat månadens profilbild från.

Från vänster, Michael, farmor, jag, mamma Carin. Pappa tog kortet med sin Zeiss Ikon Nettar medan han styrde båten. Det var därför jag såg så ängslig ut. Pappa visar inte gott sjömanskap utan gör något helt annat. Ingen uppsikt!

Inga flytvästar har vi heller ty det här är det glada 50-talet när allting är möjligt och ingenting kan gå fel.

Julotta i Hässelby

Jag är en morgonpigg rackare så att gå till julottan är ingen uppoffring. Numera är mitt andliga hem i Hässelby missionsförsamling så här kommer en bild från dagens julotta i Hässelby.

Krubban är komplett. De vise männen kom tidigt i år. I vanliga fall dyker de upp om ett par veckor efter en två år lång resa.