Då och Nu 1

Det är otroligt fascinerande att se på bilder tagna på samma plats men i olika tider. En stad är ju levande (tack och lov). Här kommer ett exempel som kan få en annan rubrik:

En kyrkas omvändelse

Mig veterligen har ingen annan kyrka i modern tid omvänt sig =) Men i Åmål kan vad som helst hända. Tack vare att mamma var medlem i Baptistförsamlingen så började jag söndagsskolan där när jag var fyra år. Jag hade tant Ulla som lärare. Hon bodde tvärs över Kungsgatan ungefär där dessa bilder är tagna. Hon var dessutom församlingens organist och trakterade instrumentet vid alla möjliga tillfällen. Som barn fick jag intrycket att det var hennes jobb. Senare fick jag veta vad hon egentligen jobbade med men det har jag glömt. Så här såg baptiskkyrkan ut 1991 när pappa Leiler tog kort på den strax före ombyggnaden. Precis likadan som när jag gick i söndagsskolan. Vi bodde ett stenkast därifrån.

När jag blev äldre fick jag min morbror Nils som lärare. Det är säkert inte sant men jag tyckte vi pratade mest om Israels barn i öknen och jag minns att jag ofta funderade på vilken väg föräldrarna tog? Jag fick anledning att återkomma till den frågan när de skulle inviga sin ombyggda kyrka. Till förnöjsamhet kan jag säga =) Men visst var det en relevant fråga för ett okunnigt barn som inte ännu lärt sig Kaanans tungomål, visst?

Här är en färsk bild på baptiskyrkan 2008. Kyrkans omvändelse består inte i att ha bytt religion eller så utan altaret har svängt om från öster till väster. Väldigt oortodoxt för en luthersk kyrka där traditionerna är starkare än betong. Strängt taget var det väl bättre att vända sig bort från Mecca om man ska vara renlärig...

Resultatet blev i alla fall gott och trevligt.

Kulturell förmiddag

I torsdags var jag för andra gången på klubbmöte i Midsommargården. Av alla klubbar jag tittat på är det Sundbyberg och Midsommargården det står mellan för min del. Alla andra har diskvalificerat sig genom att ha möten på dagar då jag är upptagen med annat. Båda klubbarna är trevliga och har bilden i fokus och det gillar jag. Det dröjer nog ändå ett tag till innan jag bestämmer mig definitivt.

På mötet kom jag och Bengt G överens om att träffas på Kulturhuset för att titta på fotoutställningar. Bengt har redan skrivit fylligt om båda så jag nöjer mig med lite av mina intryck.

Nan Goldins bilder först. Amerikanskt råbarkade nakenbilder är väl ingen höjdare för min del även om de säkert har en uppskattande publik. Det fanns ändå några guldkorn där. Några svartvita var den riktiga behållningen tycker jag. Liksom Bengt uppskattade jag också diavisningens barnbilder. En av de mer avklädda bilderna fastnade jag ändå för p g a sitt estetiska uttryck, en badkarsbadande kvinna med finstämt ljus på en del av ansiktet. Det mesta annat i blått.

Nuevas historias nästa. En härlig blandning av spanska fotografers verk. En del roliga, en del originella, en del vackra... Gå och SE den! Jag gillade den mycket mer än Nans. Mest imponerades jag av Pierre Gordonnes kraftfulla porträttbilder. Inalles fyra stycken. Bengt har länkat till Pierre själv och de porträtt som var utställda var i samma stil. Vackra, gamla människor var och en på sitt sätt. Hängningen var lite tråkig då alla fönster reflekterades i bilderna. En del var rent av svåra att se.

Här är lite bilder från den kulturella förmiddagen.

Nästan själlöst på plattan just då.

Här kommer det i alla fall en.

Tomt på bänken också.

Bild på bildernas Bengt

Det här är vad jag menar med kass hängning. Förstöra ett vackert foto med reflexer från Sveavägen och en självporträtterande amatörfotograf. Skulle tro att det är bättre att gå dit på kvällen.

Det fanns fina kulturmotiv ute också.

Nöjd med träffen och utställningarna åkte jag sedan hem för en utlovad loppisrunda med frun. Den blev helt misslyckad så den är det bara att glömma...

Ett gossebarn är fött!

För att fira det nya gossebarnet på Kyrkogatan 23 upprättade Åmås stadsingenjörskontor en karta över Åmåls stad samma år men först 1999 fick han, jag, reda på det. Jag hittade kartan på Returen lyxigt inramad med glas och allt. Ramen dumpades i flytten men eftersom jag är en liten kartnörd sparade jag kartan med det mycket sköra papperet.

Jag såg dagens ljus i en gatukorsning. Korsningen mellan Kyrkogatan och Norra Långgatan i Åmål. Fast egentligen gjorde jag det på BB två långa stenkast därifrån på andra sidan Södra skolan. Det blev nu i alla fall mitt första hem på jorden. Lars Johansen har kallat sin bild på korsningen för Lyckliga gatan. Han anade nog hur rätt han hade. I det här inlägget har jag tänkt sätta stämningen för ett större projekt som jag gått och ruvat på länge: Att dokumentera den miljö jag växte upp i. Centrala Åmål. Nå, det är väl snart gjort =) Åmål är ju inte stort och den gamla stadskärnan ännu mindre. Men jag låter det ta sin tid. Och ibland spiller det nog över till bloggen också.

Här var mitt revir. Här var jag ”King of the road” på min röda cykel utan limpa och pakethållare.

Norra Långgatan

Här har jag ”kopierat” Elin Torgers bild. Hennes bild står upp (står ut gör de alla) men min ligger platt som en pannkaka. Hennes är tagen i snöväder. Min en ljummen septemberdag. Vänern ligger där borta vid änden av gatan. Min sjö. Huset nämast är mitt hus De andra två kom till långt senare. Där det blåa huset står var gaveln på vår faluröda uthuslänga med alla vedbodar och små kyffen till förråd. Pappa hyrde ett rum som han använde som verkstad. Bortom det fanns en liten villa och längst bort står fortfarande en tegelröd transformatorstation som jag inte är vän med. Men det är en annan historia. En vinterhistoria på plåttefat.

Kyrkogatan 23

Här är en bild från Kyrkogatan. Vi hade lägenheten i det närmaste hörnet, inte i korsningen. Tre fönster mot gatan och tre in mot gården. Tre? När HSB köpte fastigheten och byggde om rev de mitt rum! Men jag fick ett nytt i Vällingby 2008 så allt är förlåtet =) Ingången var i det inre hörnet av huset.

Bildbevis på att mitt rum har funnits. Ser du tillbyggnaden?

Herr Uthållig

Han har sutttit där i ett par år nu och lågmält studerat gatulivet i Sickla köpkvarter. Cigarren har slocknat för längesedan om han ens har tänt den.

Avvand

Tänk så fort man vänjer sig. Det som förr satt i ryggmärgen är som bortblåst. Den inlärda reflexen är borta. Visst är det helt naturligt och självklart att dra fram filmen på en analog kamera? Under veckan har jag tagit två rullar svart/vitt. En i min Brownie och en i pappas Zeiss. Bara för skojs skull. För att se om det blir nåt. Jag fick ju gammal film av pappa också så nyfikenheten kostar bara framkallningen. Jag vet inte hur många bilder jag tagit men helt klart fler än man kan få in på en rulle. Jag kommer på mig själv förstås och bannar mig. Jag GLÖMMER att dra fram filmen! Drygt hälften är nog ok men resten är nog antingen överexponerade eller perfekta dip- eller triptyker på en och samma ruta. Första dagens misstag var väl ok men att glömma det på bara några dagar? Jag är nog färdig för senilhemmet.

Jag skrev ett mail till frugan från jobbet och sa att jag kommer hem tidigt idag. Hon svarade med att då kan vi åka ut och fotografera! HON tar initiativet! Jag satt ner och dånade inte av. Mycket riktigt blev det en fotosession ute på Drottningholm idag. Det var kyligt och blåsigt men det blev några bilder. Och soppa att värma oss med när vi kom hem. Här är några bilder ur högen. Vädrade klenoderna också men de filmerna ska framkallas först.


Paradis för ekorrar


Någon är nog hemma. Flaggan var uppe.


Fru fotograf.


Kinas paviljonger.

Caféet stängt för säsongen.

Icke tycka om turist. Tycka turist trist.