Streets of Beijing

Jag plockade smulor från den rike mannens bord idag och fick låna en Ricoh GRD II av den nyblivne lycklige ägaren till en Leica X1. Utrustade med dessa kameror drogo vi runt i stada Beijing i Östergötland och fotade till höger och vänster, rakt fram och bakåt.











Leica X1 in action på Dogmavis

Omsider blevo vi kaffesugna och som av en händelse inträffar detta i den absoluta närheten av Café Täppan som just fått fram utemöblerna.





Här har jag hängt upp Ricon på vännens näsa och den tar kort på mig helt själv medan jag fipplar med min antika FED 1. Slö photography kallas det när man fotograferar med gamla kameror.

Och solen gick ner rakt i mina ögon på väg "hem" till Finspong.

Stockholm 1910?

En vacker vårdag i april...

Ett fascinerande hål i mitt Universum

Stockholm Central är begåvat med ett stort hål som samlar skaror av människor. Det händer alltid mycket på Centralen så det är ett bra ställe att köra gatufoto på. Idag fastnade jag vid hålet mesta tiden =)



Besök från yttre rymden



Snart dags att strålas upp



Uppe. Men en del vill inte utan flyr.

Egentligen skulle jag ta bilder med mitt Sibirienekipage men filmen tog fort slut och ingen reservfilm hade jag med mig. Det blev en läxa till nästa gång.

Mellanformataren

På småbildstur med Kiev & Coolpix

Min egen favorit 2009 och fadäsen

Utmaningen kom från två håll så jag tolkar det som jag vill. Det blir inte två favoriter. Jag kör den bästa och den sämsta bilden 2009.

Favoriten

En trippelfavorit är det med plus i kanten.

-         Den är tagen med Rolleiflexen

-         Den är tagen på Tri-X

-         Den är tagen i Åmål

Plus i kanten får den för att den blev refuserad i både Galleri FS och OneExposure. På OneExposure fick den dessutom den osmakliga kommentaren att den nog skulle bli accepterad om jag klonade bort det vita strecket! Den tappar ju allt sting och kontrast! Arma människa som sålt sin själ till Photoshop. Jag blev mer stolt över att Nisse i Lessebo ville låna negativet för att kopiera på riktigt fotopapper. Det kändes som en utmärkelse!

Fadäsen

Den skedde på semestern vid Helgumannen på Fårö. Bronican var i farten och efter en bild lyckades jag antagligen låsa avtryckaren i intryckt läge. Man spärrar den genom att vrida knappen. Så när jag drog fram nästa ruta och skulle övervinna det sista motståndet som spänner slutaren så triggade den direkt. Jag upptäckte inte misstaget direkt så jag gjorde om samma sak en gång till innan jag vidtog en nödvändig åtgärd. Bilden blev dålig i mina ögon men jag har lekt med tanken på att skicka in den till Galleriet och 1X för att se vad som händer. Kanske den kan tolkas som konstnärlig. Men nej, jag vill inte vara spydig =) Däremot kan jag nog få till en skaplig utställning med refuserade bilder =)





Här slänger jag stafettpinnen ut i skogen. Jag gillar inte kedjebrev så alla kan dra en lättnadens suck =)

Mellanformataren

För- och nackdelar med en modulbyggd mellanformatare

Lika bra att säga det med en gång. Det här är inget vanligt kameratest med betygsättning och ”Bästa köp”-rekommendation. Härtill anser jag mig sedvanligt inkompetent och f ö ointresserad av att utföra. Det här är ett kåseri.

Jag är nu i besittning av ett antal mellanformatskameror som det är mig en stor glädje att använda. Jag har en som är modulbyggd och den ska det här blogginlägget handla om. Ingenting ska jag berätta om dess historia och uppkomst, ej heller om dess tekniska finesser och tillbehör. Snarare blir det en filosofisk betraktelse av hur det är att äga den och stå bakom den och fånga saker och skeenden i min omedelbara närhet. Jag är ju lyckligtvis, ännu så länge, begränsad till en kroppshydda som ännu ingen har kommit på hur man ska stråla bort, eller upp, till ett annat ställe eller klona. Lika bra det. För om jag inte får ta med mig kameran kan det kvitta. Fotoapparaten heter Zenza Bronica S2A med krom som lyser ikapp med vilken gammal amerikanare som helst. Och, tro mig, jag är tillräckligt gammal för att ha sett ordentligt mycket krom åkandes i både höga och låga hastigheter. Ändå har jag klarat mig från kromallergi. Nåväl, till saken.

Jag börjar med nackdelarna:

• Den är tung. Nära 2 kg onoga räknat (med stora motljusskyddet, filter och film). Polerat rostfritt stål och mässing i massor. Därtill en massa glas i tuben framtill. I avsaknad av elektronik är det här ett mekanikens underverk. Och mekanik är tyngre än elektronik.
• Black slide. Ett måste då man vill byta ISO lite hur som helst. Glömmer man den så är det bara att glömma att byta magasin mitt i en rulle. När så mycket annat är inbyggt i kameran kunde de väl ha byggt in en jalusi också. Men jag har sett på bilder på kamerans innanmäte att det är fullt.
• Service. Som alla avsomnade kameramärken är det svårt att hitta kompetent service. Kamerareparatörer verkar vara ett utdöende släkte. För den här modellen finns kompetent service på andra sidan klotet. Österut eller västerut spelar ingen roll. Det är alldeles för långt bort.
  
  

Och så till fördelarna:

• Det är ingen tvekan om mina avsikter när jag kommer gående med den här apparaten. Liksom med mannen i pappas bild är det ju en självklarhet för alla jag möter vad jag är ute efter. Det är skönt och avslappnande.
• Tyngden och vibrationerna vid ”tagning” gör det nästan nödvändigt att använda stativ. Det är en antik metod att använda en stor massa (som planeten jorden) som vibrations- och stötdämpare. Min fru har i flera år ansatt mig om att börja använda käpp p g a mina dåliga ben. Jag har hela tiden strävat emot. Här har jag funnit en utmärkt ursäkt för att använda ett enbent stativ som, givetvis, i prekära lägen får agera käpp. Den egentliga orsaken är förstås att få skarpa bilder. Dessutom kan jag ju då bära kameran på axeln medan jag luffar mellan motiven.
• Schaktsökaren. Överraskande nog går det att smygfotografera med den här apparaten och det är nog schaktsökarens förtjänst. Få tänker på eller vet att det går att ta bilder utan en kamera i trynet. Det går ju att smygfota med alla kameror som inte har autofokus men här blir det lättare. Jag ser fokus kontinuerligt.
• Byta film/ISO när som helst. Ja, förutsatt att du har extra magasin och inte glömmer svartsliden.
• Det lilla minneskortet. 12, 16 eller 24 bilder kan jag klämma ur min apparat. Per film. Man tänker sig alltså för innan man bränner en ruta. Och ju längre man tänker sig för, desto färre bilder blir det. Vad har man då för nytta av stora minneskort? Det mesta av det som digitalapparaterna levererar slängs ju ändå bort! Det är en särskild konstform att hela tiden ta bra bilder och inte behöva kasta bort någon. En utmaning som passar mitt lynne. 

Att äga:

Lycklig över att ha kommit över en. Punkt. Salig är jag inte än. Himlen kan vänta.

Att använda:

Vikten är nu inget problem så länge man har käp.. öh stativet påsatt. Man slänger bara upp den på axeln som man gör med de långa skjutjärnen.

Roligt är det när alla tittar nyfiket så det är svårt att ha den som Dogmakamera då den påverkar motiven alldeles av sig själv. Den är ju allt annat än diskret, varken i storlek eller ljudnivå. Den har en sån där personlighet som ”tar scenen i besittning”. Tar sin plats om du nu vill förstå vad jag menar.

Krånglar gör den nästan aldrig men en gång hängde sig avtryckaren i intryckt läge som resulterade i ett par blindskott vid framdragning av film. De bilderna kanske jag ska skicka in till Galleri FS. De letar ju efter bilder som de verkar ha svårt att hitta. Och de här är unika, det kan jag garantera. Oskarpa och i konstig vinkel vid Helgumannen på Fårö. Varsågod, det är färdigletat.

Öh... sade jag att det är roligt att fotografera med den?

Det övre magasinet tar 16 bilder 6x4,5 cm på 120-film.
Objektivet består av två delar, objektivhållare och objektiv.

 

Gatufotoekipage

PS

Förekommer hyfsat ofta på ebay