Semesterfacit

Varning! Bildfrossa!

378 digitala bilder (Ändrat då jag hittade fler den 16 aug, tidigare angivelse var 323)

356 bilder på film 

40-tal bilder på papper i mörkrummet

Det blir ca 1,5 bild/vaken timme 

Flitig, va? Men långt från digitalsprutet *. Här är några ur bildfloden

Boheme

Rännsten

Restaurang på tub

Profil

Agitatorn. Glaskonst av Mats Jonsson, Steninge slott

Bil i byggsats

Och så lite "riktig" fotografi =)

E-type

Bevingade medborgare

Gatustrid

Uppställning

Tranan

Kyss mig!

Tjuven behövde bara en enhjuling

Fjäderholmslinjen

Bästa vänner

Sommarpar

Ja, då vet ni vad jag har gjort i sommar. Bortsett från att äta och sova, alltså

Mellanformataren

* Angående digitalsprut. Jag avskyr att sitta och sortera en massa nästan likadana bilder. Om du gillar det - varsågod. Jag avundas dig inte.

PS
Det blir nog bara svart/vitt i höstens utställning på Midsommargården. Jag har några kollektioner som miniberättelser som jag går och filar på...

50 mm gatufoto

Om att testa sina gränser

Redan i ett tidigare inlägg erkände jag min svaghet för 35 mm. Den klassiska brännvidden för gatufoto. För att inte fastna där så tänkte jag nu utmana mig själv med att prova 50 mm ett tag. Så till den milda grad att det också blivit mitt nya dogmalöfte. Redan första dagen märkte jag av en svårighet. Jag fick backa lite! Nå, jag lär mig väl. Det är ju det som dogmalöftet syftar till.

Jag har en massa 50 mm:s-objektiv som passar min Zeiss men jag tänkte använda Sonnaren jag köpte i vintras. Carl Zeiss Sonnar *T* 50/1,5 alltså. Här är den monterad på min arbetskamrat Zeiss Ikon ZM.

Lite grövre kaliber än den vanliga Biogonen 2/35 jag brukar ha på. Och tung är den. Mycket glas!

Varning! Bildfrossa!

Jag har förstås rivstartat. I lördags tog jag en runda på stan. Vällingby-Alvik-Liljeholmen-Slussen-T-centralen-Alvik-Vällingby. En och en halv rulle. Sen hem och äta middag och vila en stund. Andra turen gick till Rådmansgatan och cruisingen som var i full gång. En och en halv rulle där också. det hade blivit mer om inte filmen hade tagit slut. Här är lite bilder från min innehållsrika lördag. Sista rycket innan jobbet på måndag.

X100-fotograf Tommy Hansen

Wheelsfestivalens cruising i Stockholm

Refugen var svårt abonnerad av fotografer

En del visade häcken

Här fanns alla årtionden, fasoner och skick. Den här behöver nog lite service. Som min Nikon S -54 som är inne för justering av ventilspelet, ööh slutaren.

Egentligen var det Corvetten där framme som jag ville ha en bild på efter att ha väntat ganska länge. Men den här svarta klunsen vågade jag inte stoppa.

Nåja, Sonnaren levererar och jag är mycket nöjd. Sensorn var Kodak Tmax 400.

Mellanformataren och Zeiss-vännen

PS
Några fler cruisingbilder kommer i street-bloggen nån lördag i oktober. Håll utkik!

Akademiskt om gatufoto

Från Atget till Cartier-Bresson

Jag tänkte bara tala om att jag gett mig den på att läsa den där boken om gatufotografins rötter som jag köpte för ett tag sen. Det är mycket text och lite bilder så för en "learning-by-doing" som jag är det här tungt stoff. Jag kommer inte att recensera den nämnvärt framöver. Om jag överhuvudtaget kommer igenom den så kommer i bästa fall en del intryck att stänka ner mina bloggposter. Ännu är jag bara inne i introduktionen men här finns redan mycket nya kunskaper och tankar. T ex om gatumåleriet som växte fram i samma veva. Och i litteraturen dök det upp en fotograferande gestalt, Boro, som slängde Leican på axeln och gav sig ut i vimlet 1932. Det är inte utan nyfikenhet jag går över tröskeln.

Boken finns på de vanliga svenska sajterna.

Mellanformataren

PS
Nu har jag börjat med små bildberättelser i street-bloggen också. På lördagar.

Min 127-dag

Det blev inte många timmar jag var ute men två rullar Bluefire Murano 160 hann jag i alla fall köra genom en av mina Rolleiflex Baby. Den äldsta av dem. Den ena är några månader yngre än den andra. Jag körde först slut på en Tri-X 400 som var egenhändigt skuren från en 120-film tidigare i vår. Men här visar jag bara några färgbilder.

Mellanformataren

Varför finns det ingen Cato i Stockholm?

En invandrares syn på Slussen

Lika bra att säga det med en gång: Riv Slussen och bygg nytt!

Sådär ja. Jag bor i huvudstaden och anser mig ha rätt att tycka ett och annat om den. Invandrad eller inte. Jag betalar ju skatt här.

Jag började jobba i Stockholm i december 2003. Eller rättare sagt i Sickla. Jag fick tursamt tag i ett rum på östra Kungsholmen, 8 minuters promenad från Centralen. I nästan tre år trafikerade jag alltså Slussen till och från jobbet. Eftersom jag åkte buss sista biten gick jag alltid ner i de mörkaste delarna av komplexet till min busshållplats. En plats som f ö flyttade på sig då och då som för att hålla oss morgontrötta resenärer på alerten. Måndagar var värst. Då gällde det att obesmittad kryssa mellan helgens spyor, överblivna snabbmatsrester, kådisar, fimpar och begagnade prillor. Skräpkorgarna var fåtaliga och överfulla.

Sen fick jag en paus ett par år innan det var dags igen. 2008. Ett år till i samma smet. Den vittrade betongen hängde fortfarande ihop majestätiskt över mitt huvud och motvilligt fascinerades jag av det miraklet. Sedan dess har jag hållit mig borta från regelbundna besök. Dock några oregelbunda visiter med kamera i dokumentärt syfte och några snabba passager med destination Hornsgatan 32. Det här året flyttade jag till Vällingby och fick längre till jobbet.

Det måste vara en naturlag att det i en demokrati uppstår en motreaktion till varje försök till förändring (förbättring). En predikant jag hörde för decennier sedan åskådliggjorde detta på ett mycket levande sätt. Om ett träd får för sig att låta en gren växa ut åt något håll (här lät han sin ena hand förflytta sig från bröstet och vågrätt utåt) så växer det genast ut en rot på andra sidan (vilket illustrerades med det motsatta benet). Och så är trädet i balans och inget ont inträffar. Även om det går extremt långsamt så växer trädet.

På samma sätt verkar det vara i den lokala politiken. Motståndsrörelserna mot olika projekt är lika många som politikernas förslag. Dessutom tillkommer nya kreativa förslag från dem som inte ens får betalt för det vilka i sin tur får motståndare. Det är inte att undra på att alla förändringar tar tid i Långsamhetens paradis Sverige. Det tar tid att utreda sörjan av ritningar, skisser, skrivelser och demonstrationer. Det är heller inte konstigt att allt som faktiskt sker, sker alldeles för sent. Och när ett projekt är färdigt är det lika bra att börja jobba med nästa steg på samma ställe för att komma i fas med behovet som uppstår om femtio år eller så. På så vis kan man synka ihop behovet med långbänkens slutfas. Har jag inte rätt? 

I Förbifarten kan väl nämnas omvägen om Stockholm som jag som Västerortsbo gärna ser att den påbörjas med det snaraste. Jag är definitivt motståndare till motståndsrörelsen i denna fråga också. Mer om detta en annan gång.

Mellanformataren

PS
Jag väntar fortfarande på den dag då Stockholms invånare utbrister i ett samfällt och entusiastiskt JA till något projekt som våra förtroendevalda vill genomföra. En sån där utopisk och gemensam Äntligen!-upplevelse som sprider glädje i kommunen =) Om vi vara bygger något som alla ångrar kan detta ske förr än vi anar. Och jobben säkras i framtiden.

PPS
Som vanligt är jag inte helt allvarlig utan försöker bara se det lustiga med en del företeelser. 

"Dörrarna stängs"

Fotnot
Cato d.ä. var en kraftfull senator i Rom och ansåg att Karthago skulle förstöras vilket också skedde  ca 149 f Kr.