KFUM och esskornett

Efter studenten var det dags att bli ingenjör. Och för att bli det flyttade jag till Jönköping och Erik Dahlbergsgymnasiet. Nog om det. För att ha nåt kul att göra nån kväll i veckan lyckades jag nästla mig in i KFUM utan att bli medlem. Det hör till saken att jag sedan 15-årsåldern spelat på något brassinstrument. 1972 blev jag dessutom dirigent för brassbandet hemma i missionskyrkan i Åmål. Det enda instrument som ingen spelade på var esskornetten så den tog jag hand om för att inte rosta ihop mellan de gånger jag övade och dirigerade bandet. För den oinvigde kan jag säga att esskornetten ligger mellan trumpet och piccolatrumpet i stämning så det är ingen lek att spela på den även om den ser ut som en leksak. Genom bekantas släkt fick jag kontakt med KFUM:s musikkår i Jönköping där jag så kom att spela esskornett i deras symfoniska band. Ett sånt där band som har flöjter, negerben, saxar och ståbas förutom alla sorters brassinstrument som jag var mest van vid. Vi hade konserter då och då. Vid ett tillfälle hade vi Arne Lambert som gästartist. Han var inte nykter och på sista styckets sista ton missade han kapitalt. Men som tur var för honom hade jag samma höga ton och räddade hans ansikte. Jag tror inte publiken märkte något. Men jag fick en mörk blick av honom sen.

Månadens profilbild är utskuren ur en orkesterbild från ett annat konserttillfälle i Per Brahesalen på Peset våren 1974. Teknisterna kallade Per Brahegymnasiet för Peset av en för mig outgrundlig anledning. Jag förmodar att det var för att där gick alla icke-teknister, s k pesadrängar. Men jag brydde mig inte så noga om det. Vid detta tillfälle hade vi en gästartist av helt annan kaliber, Leif Uvemark från James Lasts orkester. Europas högst spelande trumpetare. Och då menar jag tonhöjden. Jag fick se hans munstycke. Du milde så grunt det var. Om det hade varit fyllt med vatten så hade nog ingen kunnat bli blöt av det!

Här är bilden på orkestern. Jag sitter längst ut till höger.

Juletid = julkonserter

Vad vore julen utan åtminstone en julkonsert. Därför vill jag informera om två stycken. Den ena går av stapeln på söndag kl 18 i Immanuelskyrkan på Kungsstensgatan 17 i Stockholm. Vox Immanuel, Jubilee Choir och Immanuel Brass står för musiken. Ett Luciatåg framträder också mitt i konserten med luciasånger.

Den andra är i Trollbäckens kyrka på tisdag den 16:e kl 19. Tyresökören och Immanuel Brass konserterar. Så vitt jag vet är det inte fotoförbud så ta gärna med din kamera för att minnas musiken visuellt. Det blir nog mycket ISO är jag rädd =)

Här är en bild från ett annat musikaliskt sammanhang utan julmusik. (Jag vill ju ha med minst en bild i blogginläggen)

Redo för performance.

Just nu är jag däckad av en kraftig förkylning men med goda råd och dunderkurer är jag fit for play på söndag.

Tidig Lucia

Vi återvände till Drottningholms julmarknad idag för lite inköp i slottets butiker. Det visade sig att teaterns butik bara hade öppet dessa två dagar. Nästa gång i mars. Frugan ville ha lite julgrejer till dottern. Dottern klagar över de smaklösa juldekorationerna i Kanada och hon är förtjust i de mer återhållsamma (!?) svenska.

Vi passade på att få en tidig Luciaupplevelse också i Drottningholmskyrkan. En lagom mängd välsjungande ungdomar gav publiken en försmak av julens sånger i en utmärkt blandning av både klassisk och modern julmusik.

Drottningholmskyrkan som den tedde sig igår.

D80 med 400ISO

Lucia med följe som de tedde sig idag.
Coolpix utan blixt och en massa ISO

Matt och lomhörd

Helgen bjöd på härlig musik och svåra fotograferingsomständigheter. Provade allt möjligt men fastnade till slut för att köra mycket ISO utan blixt. Tele var givet med de avstånd som bjöds. Jag ville egentligen ta närbilder men det fick duga med att sitta på första bänk med telet och förflytta sig mellan musikstyckena. Jag blev både nöjd och onöjd med helgen. Musiken var förstås lika härlig som vanligt men inga bilder blev riktigt bra. Det dröjer nog innan jag fixat till några tillräckligt för uppladdning men här i bloggen är jag inte lika nogräknad. Vill bara dela med mig lite av det vackra blänket och putande kinder.

Mor och son spelar duett. Wenern Brass (mitt gamla band)

Andäktig och kunnig publik i alla åldrar. Alla spelar i egna band.

Mycket trycksvärta signalerar svårigheter.

Eufonisten är bandets smäktande tenor med otroligt vacker ton. Kvinnor smälter.

Mr Bram Gay. Den här killen plågade mig en hel vecka på en sommarmusikskola i Jönköping 1974. En underbart härlig kille. På den tiden var han dirigent för kungliga operan i London. Här dirigerar han Solna Brass.

Ljuddämpare. Dom här är mer än lovligt komiska.

Soprankornetten. Tillsammans med tuborna det mest krävande instrumentet i ett brass band. Det är min åsikt och jag anser mig kunnig eftersom jag tafsat på alla instrument i ett brassband utom slagverk i olika perioder av mitt musikerliv. Det här instrumentet kräver starka läppar. Det enda som överglänser i svårighet är nog piccolatrumpeten men såna förekommer inte i ett brassband om inte musikstycket är speciellt komponerat med det. Alla bandens soprankornettister är riktiga värstingar på höga toner.

Galakonserten med Black Dyke var något alldeles särskilt. Att försöka beskriva den ger jag mig inte på. Om du får möjlighet någon gång i livet att lyssna på dom så... Jag säger bara. Ta tillfället. Carpe Diem. Antingen blir du förälskad i klangerna eller så vill du aldrig mer höra dom =) Om du har förmånen att kunna resa till England då och då har du chans att höra brassmusik i snart sagt varenda håla.

Matt och lomhörd går jag nu och knyter mig. Godnatt.

Ljusfest - mitt ljushuvud

Det är ingen bra strategi att inte ta med stativet när man ska nattfotografera. Det är ännu sämre om det är 40 mil bort för att hämta det. Jag tog med pappa ut för att fotografera Åmåls Ljusfest i lördagskväll. Han hade stativet med förstås och de av hans klubbkompisar vi mötte bar på stativ. Seriösa fotografer har stativ vid nattfotografering. Oseriösa som jag får leka Dogma utan. Tog stöd på flaggstänger, trafikskyltstolpar och allehanda andra stolpar och räcken hela kvällen igenom. Jag använde den fasta 50mm-normalen och körde mest på f/1,4 och ISO 400. Kunde gott ha skruvat upp mer men jag tänkte inte på allt i stundens hetta. Krispigt kallt var det också. Inte så att jag frös men det bet lite i skinnet.

Vi började på Fesketorget där Wenern Brass hade promenadkonsert. Jag har spelat och tävlat med dom när jag jobbade hemma. Jag älskar soundet av brassband så vi stod där en stund. Kanske mest för att de hade bra ljus och det blev hyggliga bilder.

Några meter därifrån hade några en egen ljusfest i båten.

Åmåls i särklass mest fotograferade bro. Jag spädde på med fler bilder.

Renoveringen av åbrinkerna och tillägget av fornackar har gett ån ett nytt vackert utseende. Alla olyckskorpar till trots.

Laserreklam för sommarens Bluesfest. Om du gillar blues så är Åmål stället hela världen kommer till. Bluesen låter i vartenda gathörn. Massor med bågar, gamla amerikanare och annat som hör till. På stadshotellets ljusa bakvägg visades film. Dock inte Fucking Åmål denna gång.

Precis i avtrycket tappade mina fötter balansen. Marschallerna blev till älvors ljusdans.

Autofokusen hade svårt att fokusera i mörkret. Det ryckte käckt i ringen på objektivet.

Jag gjorde dessutom en tråkig upptäckt. Nattfotograferingsprogrammet på min D80 gör bilderna mycket gulare än när jag körde ”vanligt” (inget program menar jag).

Åmål är inte stort så efter en dryg timme hade vi sett allt och drog hem till mamma Carin i stugvärmen.

Om någon kan förklara alla gröna prickar som finns här och där i bilderna så vore jag tacksam att få veta vad det är. Såg även ljusfenomen på himlen i ett par bilder. Pärlband av vita stjärnor och det är inte reflexer i objektivet. De hade helt fel riktning.