och ett och annat lejon. Mina resor i isbjörnarnas och pingvinernas land och alla ställen jag kommer att besöka mellan dessa utposter också. Inte bara bilder utan även lite berättelser och äventyr. Blogglista.se

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

 

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Inlagt 2013-05-01 07:59 | Läst 8302 ggr. | Permalink

"Återigen helt otroliga bilder och så himla roligt att läsa din text och få ta del av din upplevelse. Det är lite annorlunda när man besöker platser där djuren fortfarande bestämmer. Hälsningar Lena"


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Vilka äventyr du varit ute på Margareta. Jag blir riktigt avis :) Alltid lika spännande att läsa och fina bilder. /Frode
Svar från Margareta Cortés 2013-05-02 09:37
Ibland så önskar jag att jag hade dem ogjorda och framför mig istället..;)
Har så många härliga minnen från dessa resor.
Tack för din kommentar.
Vilka söta vandringskompisar du hade bakom dig! Och den där pälssälen som stack upp huvudet lite ovanför en tuva var väldigt söt den med... De må vara lite ilskna av sig, men gulliga är de iaf!! :)
Många fina bilder och kul läsning! :)
/Anna
Svar från Margareta Cortés 2013-05-02 09:39
Det var inga klappvänliga djur de där pälssälarna och deras tänder och bett var riktigt otäcka, men söta var de ändå.
Tack för din kommentar Anna.
vad glad jag känner mig denna soliga morgon Första Maj när jag får vara med om denna vandring. Lycklig lyckligare lyckligast är helt klart du som upplevt detta live
men jag kommer inte långt efter..........den sälen som slagit sig till ro har en kroppsställning likt oss människor med bakdelen upp i en skön mjuk kurva...
sedan alla övriga bilder som visar ditt vandringsstråk är fantastiska....synd sälarna inte går att gosa med för de är så ljuvligt söta..
pingvinerna är så häftiga
övrigt som i en sagans landskap.
Ha en ljuvlig dag på ditt sätt
Gun-Inger
Svar från Margareta Cortés 2013-05-02 09:41
Det går säkert att gosa med de där sälarna...åtminstonde en gång..;)
Men deras bett gav väldiga infektioner så man passade sig, alla i vår grupp klarade sig utan bett.
Svårt att återge i bild hur vackert där var.
Tack för din kommentar.
Härligt reportage i bästa Sven Gillsäter-stil :). Mycket charmiga bilder på pingvinerna som går i led efter varandra. Ibland undrar man om de vet om att de är charmiga och därför showar lite extra :).

/Torbjörn
Svar från Margareta Cortés 2013-05-02 09:43
Tack Torbjörn, rodnar och tackar för komplimangen. Gillsäter var en stor idol för mig.
Återigen helt otroliga bilder och så himla roligt att läsa din text och få ta del av din upplevelse. Det är lite annorlunda när man besöker platser där djuren fortfarande bestämmer.
Hälsningar Lena
Svar från Margareta Cortés 2013-05-02 09:46
Tack Lena för din kommentar.
Det var så fascinerande att få vara där och iakta alla djur.
Vi hade en gräns på (jag tor det var) 4 meter som vi inte fick gå närmare djuren, men det visste de inte om så de kom gärna närmare ändå. En liten pingvinunge kom fram och pickade på mina stövlar vid ett tillfälle.
Vackra bilder som vanligt från dig :) Det är otroligt fina landskap där att jag blir sugen att fota landskap där och även dessa magiska djur som finns där :) Allt gott