Nä! Det blir inget hembränt äppelvin nu, även om jag har äpplen så det skulle räcka. Så mycket så inte ens rådjuren vill ha mer.
Men hundar blir det.
Hundar på Grönland är det absolut ingen brist på, de finns i massor och överallt. Fast antalet hundar har minskat de senaste åren.
Det bor ca 56.000 människor på Grönland och det finns ca 15.000 hundar.
Den grönländska hunden är en egen ras och är byggd efter de grönländska förhållandena. Det är en av de renaste och mest isolerade hundraserna i världen, eftersom det inte är tillåtet att blanda grönlandshunden med andra hundraser, och den har levt isolerad i många år.
Hunden är inte ett husdjur utan ett arbetsdjur och ett viktigt redskap för fångstmännen. Den är även viktig för turistindustrin, åka hundsläde är ett populärt nöje bland turister. På Svalbard såg vi att de även körde hundspann på sommaren, men då med kärra på hjul. Såg det inte på Grönland.
Finns även en militär användning av grönlandshunden. Den Danska marinen har troligen en av dom ovanligaste elitförbanden i världen. Slädpatrullerna består av 2 man och 11 hundar som patrullerar på norra Grönland. Varje tjänstgöringsperiod är på 26 månader och man besöker bara civilisationen en gång under dessa månader.
När vi promenerar runt i området så upptäcker vi hur många hundar det är egentligen. Nä de ligger ner och sover, tänker man inte på dem, men plötsligt kan man upptäcka att det finns en hel del.
De finns överallt.
Ha, jag är starkast.
Det är bara valpar under sex månader som får gå lösa, alla andra måste hållas kedjade. Det är lag på det.
En del hundar har underhållning av gässen.
Det är några gäss som är lite sena med häckningen som är kvar här ännu.
Bäst att pröva vingarna innan det är dags för den långa flygturen söderut.
Andra hundar sover räv och lyfter bara på ena ögonbrynet då vi går förbi..
Den här stora hunden höll till nere vid stranden, kändes lite som om den härskade över strandområdet. Den spände ögonen i en då man gick förbi, tror inte att den ville kela. 
Människovalpar de fick gå lösa, även om de var över sex månader.
Den här killen hade snickrat sig en egen båt i slöjden.
Klart den måste testas.
Till slut, lite grönländsk humor.
Nästa om Grönland
.
Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.
Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.
Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.
Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.
Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.
Hektor var lite förundrad över vad som var på gång.
Dags för själva dopceremonin.
Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.
Hektor charmar prästen.
-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....
Då händer något ovanligt, en havsörn svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå.
Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.
Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!
Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.
Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.
Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.
Stolt mamma med lille Hektor.
Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.
Återvänder i tankarna till Uganda, det blev ett litet avbrott i bloggandet men tar det sista inlägget nu. Sista dagen där tog jag en kort promenad, var ganska trött efter alla vandringar så det blev bara en kort promenad, men träffade lite folk på den också.
Den här bonden skulle föra sina djur ut på bete.
Träffade på två små killar som höll på att bygga sig ett par styltor med hjälp av pinnar och rep. På återvägen var den här kille klar med sin och testade hållbarheten. Jag försökte visa honom att det var lättare att hålla balansen på styltorna om han höll dem på ett annat sätt. Han provade och det fungerade bättre.
En vanlig leksak i Uganda var att rulla däck.
Vi ska vidare och det är intressant att se alla små byar vi åker igenom.
Vi kommer till gränsen mot Rwanda och nu ska det bli spännande att se hur det går till där med gränsövergången och pass och tullkontroll. Första kollen sker i ett litet tält, där vill de se våra pass och veta vad vi jobbar med. Pensionär räcker inte utan de vill veta vad vi jobbade med innan.
Sedan är det dags för handtvättning, visserligen kallt vatten och utan tvål, efter det feberkontroll. Jag hade bara 35,6 så anses vara frisk. Här var de inte oroliga för coronaviruset utan det är spridningen av EBOLA som oroar.
Sedan får vi tillåtelse att komma över till pass och inresekontroll. Mitt visa är redan klart så det går ganska fort.
Alla hade sina papper i ordning så vår färd fortsätter nu i Rwanda.
Till Rwanda får man inte ha några plastpåsar med sig, redan 2008 förbjöds de. Många försöker smuggla in plastpåsar i landet, kommer de på en så kan man få upp till ett halvårs fängelse. Trots att de är totalförbjudna så var det ingen som gick igenom vårt bagage.
I Uganda var det bilisterna som ägde vägen, fotgängarna flyttade sig och gick i vägkanten. I Rwanda har presidenten bestämt att vägen tillhör fotgängarna och det syns för det är många som går på vägarna. Det tar lite tid för oss att köra från gränsen till Kigali för topphastigheten på landsbygden är 60 km/h och i tätorter 40 km/h.
Till slut når vi Kigali och där är trafiken tät.
Fast mest är det motorcyklar och vanliga cyklar. De med grön hjälm är taximotorcyklar.
Vi har gott om tid innan vårt flyg ska gå så vi slinker in på det klassiska Hôtel des Mille Collines för att fukta struparna. Det är mest känt för att ha fungerat som flyktingläger under folkmorden i Rwanda för mer än 1.200 personer. Hotellchefen Paul Rusesabaginas historia har filmatiserats i Hotel Rwanda.
Sedan har vi bara att köra till flygplatsen, där har de en stor modern röntgen som hela bilen körs igenom.Vi passagerare fick gå vid sidan om.
På vår resa har vi kommit fram till Thaulle, vårt hotell ligger vid Yoda Lake. I väntan på att rummen ska bli klara tar jag och maken promenad ner till byn Thissamaharama.
På väg ner till byn träffar vi på en katt och en ekorre som härjar runt i ett träd, jag stannar upp med kameran i högsta hugg för att försöka få en med både katt och ekorre på samma bild. Men ekorren tyckte nog att katten inte var någon trevlig lekkamrat och kom inte tillbaka. Men när jag står där vid trädet kommer en tuk tuk, föraren stannar och kollar vad jag håller på med. Han tittar länge och ser lite road ut, till slut säger han; It's a cat!
Känner mig lite fånig, fast han kanske trodde att vi aldrig sett en katt tidigare och tyckte det var ett exotiskt djur. Så jag överger katten och promenerar vidare. Träffar på några barn på en karusell som vinkar glatt och ropar hej, hej fast på sitt språk.
Alla i byn är så trevliga och alla hälsar glatt på oss.
Barnen går i skolan i två pass, de yngre har morgonpasset och när de går hem vid lunchtid kommer de äldre barnen.
Vi gör inget besök i byns stormarknad.
Promenerar bara vidare.
Hittar några väggmålningar också.
En del verkar vara reklam, kan det här vara för hundmat?
Brödbilen kommer med påfyllning till butikerna.
Nere vid sjön hittar vi den lilla strandbaren. Storsäljaren är kokosvatten.
Här nere vid sjön ligger de lite finare villorna, de verkar inte vilja ha besök.
Det är svettigt att ta promenader här i Sri Lanka så vi går tillbaka mot hotellet.
Slår oss ner i skuggan vid poolen och tar en drink. Deras ananasjuice är underbart god.
föregående - nästa
I dag ska vi flyga hem, höll jag nästan på att säga, det stämmer inte för vi ska flyga till Ulaanbaatar. Men innan det är dags att bege sig till flygplatsen så hinner vi med några besök.
Vi börjar med det så kallade Hjortstenarna. De är från bronsåldern.
Hjortstenarna är gamla megaliter med symboler inhuggna. Namnet hjortstenar kommer från att det finns inhuggna skildringar av flygande hjortar bland annat på dessa stenar.
Stenarna har olika höjd, många är över 3 meter.
Formen på stenarna varierar från att vara platta, runda eller krossade, vilket tyder på att de ursprunglig toppen av stenen avsiktligt förstörts.
Hittade även ett litet kryp här bland stenarna. Formen ser nästan ut som en handgranat och uppe på ryggen ser det ut som ett ansikte.
Mönstren snidades in innan stenen restes, fast några stenar visar tecken på att ha snidats på plats. Mönstren hackades eller slipades in i stenytan, djupa snitt och vinklade ytor tyder på att något metallverktyg har används och sedan har skarpa kanter filats ner med sten.
Stenarna är placerade, så att de som är dekorerade med ansikten är vända mot öster. 
Vid de här stenarna bor det en vakt, hans Ger ser lite annorlunda ut.
Vi går in och hälsar på hos honom.
Sedan styr vi kosan in mot Murun för att besöka Danzandarjaa Khiid tempel. Det är ett litet tempel, som byggts på platsen där det fanns ett gammalt tempel som förstördes 1937.
Då bodde det tvåtusen munkar här, nu bor det ungefär 40 stycken här vid templet.
Lord Buddha statyn.
En dörr som inte leder någonstans.
Runt tempelområdet står det en rad med stupor, jag räknade dem inte man gissar på 108 stycken.
Vi går in och sätter oss en stund och lyssnar på munkarnas andakt.
Fast det var nog roligare för den här lilla killen att stanna utanför.
Men nu är det dags för oss att bege oss till flygplatsen.
Något för flygplansfantasterna.
Här finns också ett monument över en buddhistisk lärjunge som hette Bunia. Han ville lär sig flyga, det gick inte så bra och 1745 gjorde han sitt sista försök och omkom, men trots det så blev han så pass berömd att han får stå staty vid flygplatsen i Murun.
Här säger vi farväl till vår chaufför Amdraa, han ska köra tillbaka bilen till Ulaanbaatar.
Vi checkar in våra väskor och klarar oss utan att behöva betala övervikt, trots att vi har tre kilo för mycket. Även handbagaget vägs in i de 15 kg man får ha.
Det blir ganska långväntan för oss, för i Ulaanbaatar är det busväder och planet som vi ska flyga med kan inte lyfta därifrån. Men till slut så kommer det och vi får borda vårt plan.
Här uppifrån kan man se att Murun inte är så stor stad.
Två timmar senare landar vi i Ulaanbaatar och i morgon ska vi gå på invigningen av Naadamfestivalen.
föregående
