En dag i Falun.

Så kom vi då till Falun. Jag har glömt mina läsglasögon hemma så vi börjar med en promenad på stora shoppinggatan för att hitta nya. Hittar en butik men det var inte lätt att hitta någon butik där, många lokaler stod tomma. En del hade övertagits av tillfälliga försäljningar och installationer.

Men kyrkan fanns kvar på sin plats.

Promenerade runt lite och träffade på en riktigt färgglad trappa.

I vår promenadväg dyker ibland lite små meddelanden upp.

Textstroferna känns bekanta.

Efter ett tag så träffar vi även på författarinnan till dessa rader.

Hon bodde en period i Falun. Finns en hel avdelning på Dalarnas museum om henne. Dit, till det museet styr vi nu våra steg.  En väldigt fin dekoration hänger vid ingången.

Fin utsikt mot ån.

Det här museet har vi besökt förut, men är väl värt att återkomma till. 

Jag fastnar förstås vid alla de här stickade mössorna. har för mig att modellen kallades för Stenmarksmössor

Eftersom vi är i Dalarna är det inte så konstigt att det finns en hel del varianter på dalahästar här. Men den här varianten med styckad dalahäst har jag ännu inte hittat i charkdisken.

Här finns ett helt gäng med Rinkebyhästar också.

Upphovsmannen till skulpturen “Rinkebyhäst” är konstnären Ylva Ekman. Skulpturen är en del av Rinkebypriset, som instiftades av Familjebostäder i samband med ett ombyggnadsprojekt 1996. Det delades ut till riktiga eldsjälar som gjort något extra för Rinkeby. De får ta emot ett diplom, en prischeck på 10 000 kronor och en klassisk Rinkebyhäst, skapad av konstnären Ylva Ekman.

Den här skapelsen går nog inte in under namnet dalahäst, men något åt hästhållet är det ändå. Inte vacker men lite kul ändå.

Här på museet hittar jag en figur som jag känner igen från småbarnsåren och söndagsskolan. Kommer ihåg hur spännande det var att få stoppa ner sin femöring i sparbössan och pojken bockade och tackade.

Lämnar museet och går ut i solen igen. Ser hur faluborna har skapat små minibibliotek ute på stan. Först en bokholk.

Öppnar och kikar in.

Ovanpå ett elskåp hittar jag ett till.

Det här elskåpet har skolelever fått måla, blev ju fint.

Strosar mest runt och på den här gatan kan man strosa i gåtakt utan att vara rädd för fartdårar.

Äldre byggnad och nytt fik. Trots att solen skiner så är det lite för svalt att sitta ute där och fika, vi går vidare.

Hittar ett annorlunda fik. Lite för annorlunda för oss.

Inte dags för mat än, så vi slinker inte in här heller.

Men hotellet bjuder på eftermiddagsfika, så där tar vi en paus.

Inför kvällen undrar vi vad som händer på stan, inte så mycket ser det ut som. Inte ett enda meddelande eller anslag av intresse.

Men visst bjuder kvällen på aktivitet, vi har hunnit dra oss tillbaka för kvällen med en god bok, då vi mer eller mindre studsar upp igen. 

För nu ljuder brandlarmet. 

Trapporna ner och alla måste gå ut.

Det är nu tredje gången som vi bor på hotell och brandlarmet går. Börjar bli lite rutin att på kvällen ta trapporna ner och gå ut. Tur att det här hotellet inte är så högt.

Brandkåren kommer och efter ett tag visar det sig vara falsklarm.

Skönt och tur det, för en påsk ett år var vi på väg till Öland. Tanken var att vi skulle ha åkt dagen före men ändrade oss. Tur var det, för den natten brann hotellet ner och flera personer hann inte ut i tid. Blev en snabb rundringning till annat hotell och hade tur att få rum.

På väg till Falun

Efter Gävle for vi mot Falun, men först en avstickare till Forsbacka.

Där min vagga en gång stått, brukade man säga, men jag hade troligtvis ingen vagga. Men det var här i Forsbacka som jag tillbringade mitt första levnadsår.

Ångrar så nu att jag inte tog med mina föräldrar hit för att de skulle visa var vi bott och var min far jobbade. Enda ledtråd jag nu har är ett kuvert som var adresserat till min far och med det här gåvobeviset i. Generöst av Gefleborgs läns sparbank att skänka mig tre kronor och tack vare det så hade jag en liten ledtråd om var jag bodde 1949.

Vi bodde inte där så länge, så jag tyckte nog inte att det året var så viktigt, fast med åldern så ändra man sig tydligen.

Adressen på kuvertet är Storgatan 4, Forsbacka. Då jag letar mig fram så är det det här huset som finns där. Låter ganska troligt också eftersom huset nu kallas för gamla Konsum och det var just där i charken som min far arbetade. Antar att det var flera mindre lägenheter i huset. Man bodde inte så stort på den tiden.

Finns inte många bilder från den tiden i Forsbacka, men jag har hittat två som måste vara därifrån av åldern på mig att döma.

Kan gissa att den här bilden där både min mor och storebror Karl-Gunnar är med, är tagen nere vid Storsjön.

Forsbacka var säkert en blomstrande bygd då, på den tiden då Järnbruket var igång.

Upptäcker en bil som fått en upplyft placering, där intill den finns det flera olika installationer eller om det är konstverk. Läser på en skylt att det är rester från en utställning.

Hittade inga fler ledtrådar där i Forsbacka och det var till Falun vi skulle så vi rullade vidare, men först ett kort bensträckarstopp i Stjärnsunds bruk .

Tänk att vara hund i den här byn och ha fått en eget övergångställe, med personlig skylt.

Ett ställe som är värt en omväg är Stora Skedevi för att köpa med sig lite bröd. så dit åkte vi.

Sedan hamnade vi i Falun.

Mer om det i nästa inlägg.

En dag i Gävle

Inte nu, men i oktober var vi till Gävle. I tider med inställda resor så tänkte jag återvända med lite minnesbilder därifrån. 

Gävle är en trevlig liten stad och där finns en hel del att upptäcka. 

På vägen dit blir det ofta ett stopp i Gysinge. Ofta blir det en räkmacka på kaffet och en titt in på Naturrum. Fast den här dagen var det för tidigt för fika så vi tog en promenad istället. 

Det där med selfie är inte min grej, men ibland så... 

Vi avstod från att vandra Gästrikeleden, fast det blev några meter på den. Vi styrde sedan kosan mot Gävle.

.

Även där blev det en promenad,  kollade in husen som ligger så fint vid ån.

Bra att livräddningsbåten finns på plats, regnet hänger i luften den här dagen och det var inte så länge sedan det var båt som var det enda lämpliga färdmedel i Gävle. I dag blir det apostlahästarna som får ta oss runt.

Försökte dra upp dragkedjan torget för att se vad som dolda sig där under. Men den var för trög.

Hittade platsen för tidsreglering, måste väl vara där man samlas för att ställa om tillbaka till normaltid.

Promenerade vidare och fick med en stor väggmålning till min samling av målningar. 

På polhemsskolan finns det en till. 

Vid entrén till skolan hittar jag Urnebulosan och De Blommande Stenarna.  En skulptur av Katarina Jönsson Norling.

Det är en liten bronsfigur iklädd badrock. På huvudet bär hon den UrNebulosa vårt solsystem har bildats ur. Här växer också blommande stenar i betong, på dem kan man sitta och vila lite om man känner för det.

Träffar också på en runsten den står på gården med det passande namnet Kvarteret Runstenen. Den är visserligen en kopia av en sten som fanns här tidigare. Den flyttades eftersom den blev utsatt för skadegörelse. Inskriptionen berättar om Bruse som lät resa stenen för att hedra sin bror Egil som drog till Finland.

Regnat har det gjort och då hittade duvorna en egen pool att plaska runt i.

Söderhielmska var stängt.

Regnet inte bara hänger i luften, det kommer rejäla störtskurar mellan varven också, så vi slinker in på Länsmuseet, det var länge sedan vi var dit.

Där har de en liten utställningen som heter "Fråga bilden". Tanken är att man ska ha bilderna här som utgångspunkt för att diskutera källkritik, normer och ideal.

Bilen är en Oldsmobil från början av 1900-talet den tillhörde hovfotograf Carl Larsson, den hade 7 hästkrafter ochen toppfart på 40 km/t. I den åkte han runt på sina reportageresor. 

Den andra fotografen som är representerad i utställningen är Anna Nygren som var mer en bygdefotograf. Hon hade ingen bil utan cyklade runt i bygden med sin stora kamera och fotade vardagslivet i bygden. Hon ville utbilda sig till fotograf men det fanns inga pengar till det utan hon försöjde sig som sömmerska och fotograferade då det fanns tid över efter sömmerskejobbet och hushållsarbetet. Hon skrev även poesi och ägnade sig även åt att måla och brodera.

Det var inga kameror man stoppade i fickan på den tiden.

Finns många bilder att titta på plus ett bildspel på en skärm.

Eftersom det regnade en hel del passade vi på att titta på alla utställningar. Högst upp var det konst, vissa riktigt tilltalande och andra lite för moderna för min smak.

Vad det stod på det här konstverket kunde man bara se på långt håll. Nära såg man inte det.

Såg sedan att regnet upphört, men innan vi lämnade museet så hittade vi en avdelning med textilier. Vilka skatter som förvarades där och broderier, vävnader och massor av annat. Missa inte den avdelningen om du är det minsta intresserad av handarbete.

.

Har man traskat runt en hel dag i stan så känns det i fötterna så varför inte passa på att köpa nya skor.

När kvällen kom tyckte vi att vi var värda något gott att äta och dricka.

En av de godare pizzor jag ätit.

Malmköping runt.

Tog en liten promenad i ett soligt och varmt Malmköping, köpingen har varit Södermanlands regementes exercisplats och man kan än i dag se rester efter det.

Vi promenerade iväg genom Suckarnas Allé. Varför den heter så är lite omdiskuterad och det finns flera varianter, en är att de skadade soldaterna suckade då de gick den här vägen från förläggningstälten till sjukhuset. De suckade för att de var sjuka och behövde vård. En annan tolkning var tvärtom, att de  gick ifrån sjukhuset friska och ompysslade och nu var tvungna att börja delta i övningarna igen.

Sedan fortsätter vi in på den lite mer skuggiga Harmonislingan. Där är det tänkt att man ska tanka krafter ur naturen. Vi följde inte rådet att sätta oss ner och blunda och känna in, hade nyss ätit en god hotellfrukost och kände nog att vi behövde röra på oss. Pixlade damens ansikte för jag frågade inte om hon ville vara med i bloggen, var visserligen på allmän plats men här kändes det mest rätt så.

.

Sedan kom vi till ålderdomshemmet, där Allan 100 år gick ut genom ett fönster och försvann. Fick nyligen veta a en vän i  Frankrike att där heter boken "Le Vieux qui ne voulait pas fêter son anniversaire" översatt så blir det "Den gamle mannen som inte ville fira sin födelsedag".

Men hur som helst så hittade vi fönstret och även skuggan av Allan. Han var väldigt blank så omgivningen speglade sig i honom.

Som jag nämnde tidigare så var Malmköping en plats för Södermanlands regemente så mycket här handlar om det. Många beväringar vistades här och de behövde logementen, därför byggdes något som kallades för Hyddorna.

Så här ser de ut i dag. Det finns en otrolig mängd informationsskyltar runt om i Malmköping, men jag hittade ingen information om vad de här husen används till i dag.

Vi hittade också Museet Malmahed. Det var stängt och ingen skylt om öppettider.

Men vi hade turen att träffa på folk som visste öppettider så på eftermiddagen återvände vi dit. Fanns mycket om soldatlivet, om Malmköping och även om de gymnastikläger för barn som de hade här. De lovade att sätta ut en skylt om öppettider på utsidan om huset.

Det här lilla huset var kokhuset där soldaternas mat lagades. Fast före 1878  lagades maten i kokgropar.

Malmköpings Wärdshus ligger i den här fina byggnaden som det står hotell på.

På det här huset står det att det INTE är till salu. Kan ju förstås vara intressant att veta.

Mina promenader blir inte så långa än så länge så sedan gick vi tillbaka till vårt boende på Plevnagården. Hälsade på hotellhunden Lissie och tog en fika.

Dolda kommentarer

Är det någon här som kan förklara för mig varför jag inte kan se kommentarer från icke inloggade personer?

Jag kollade på inställningar och där är ja ikryssat för att kunna se dem.

Har sett en tid att jag fått markör för att det kommit en kommentar och räkneverket har också ökat i blogginlägget men ingen kommentar har synts.

Först i går kom jag på vad dessa mystiska markeringar var, då en vän berättade att hon skrivit en kommentar men att den inte syns.