Besviken, ledsen och less.

Hade längtat så till den här dagen, den dagen då jag skulle få veta om min fot läkt ihop som den skulle. Röntgen tidigt på morgonen skulle ge besked, och så skönt det kändes för allt såg så bra ut. Inga ben hängde och dinglade i tomrum utan det hade läkt ihop helt rätt. 

Det var bara ett litet problem en metallplatta och fyra  skruvar som har hållit samman fotbladet under läkningen sitter så illa att den skaver och foten vill inte ha den där. Det gör ont. Känns ungefär som om tandläkaren glömt sin borr där och att den är igång dessutom. Jag vill inte ha känslan av att någon borrar i min fot.  Vid förra läkarbesöket för tre månader sedan lovade läkaren att den skulle opereras bort om foten var färdigläkt men det kunde inte göras innan det gått sex månader. 

Jippi! Tänkte jag, det har gått sex månader, foten och alla dess ben har läkt ihop som det ska...alltså bort med metallskrotet.

Trodde jag ja. Nähä det var tillbaka till vårdkön och börja om från början. Vänta i TRE månader till, tills det blir en ledig operationssal. Jag trodde att när man väntat på den första operationen så hade man redan avverkat kön, som då dessutom var betydligt längre än de 90 dagar som vårdgarantin säger. Trodde också att läkaren skulle ha varit så förutseende att han bokade operation redan vid förra besöket då han sa att det skulle bli en operation till.

Men jag dör inte av att ha ont i foten, jag får bara dras med mina kryckor i tre månader till och vänta med den riktiga träningen i tre månader till.

Fast vad kan man begära av ett sjukhus som sätter upp en sådan här skylt? Nej fel av mig det var inte en sådan skylt, det var två lika felstavade.

Jag vågade inte lyfta den luftade luren för att se om det var luft i den.

Skriver inte det här för att någon ska tycka synd om mig, jag vet att det är betydligt fler som har det mycket tuffare, utan jag tycker att sjukvården haltar. Det är inte bara jag som går på kryckor det känns ibland som om Landstinget skulle behöva ett par röda kryckor de också. Vad kostar det inte att ha folk sjukskrivna i onödan bara för att de väntar. Behövde bara skriva av mig lite uppdämd ilska.

Jag har satt upp mig på återbudslistan och kan ta en tid med kort varsel, så håll tummarna åt mig.

Om någon undrar vad som hänt med foten tidigare så finns det här och här och här 

Norrut går färden.

Färden fortsätter norrut och det både märks och syns att vi kommer högre upp. Mer berg och mer utsikt, inte bara skog vid sidan om vägen.

Allt är inte lika vackert. Någon har beslutat sig för att ta med sig skogen.

I Våge har ladugården tappat livskraften.

Milen rullar på och vi kommer till Klövsjö. 

Utsikt mot samhället från slalombacksområdet.

Hur tänkte de här? Känns som om något saknas.

Kårböle skans.

Kårböle skans är en medeltida rastplats, där stannade vi för en liten bensträckare. Det såg inte så medeltidaaktigt ut nu, mer sommarfagert.

Kvack, kvack ...kvack låter det från dammen och ett gäng änder kommer vaggandes och ropar uppmanande ....var har ni maten!

Tydligt är att de är vana att bli matade här. Tur nog så blev det lite bröd över vid frukosten och i stället för att slänga tog jag med mig de brödskivorna till ändernas glädje.

Man tror att även fågelföräldrar är måna om sina barn men inte den här mamman inte. Hon försåg sig först och försökte ungarna ta brödbitar blev de bryskt jagade i ner dammen.

Nu stannade vi inte vid den här rastplatsen för ändernas skull utan det fanns en skylt som talade om att det hette Kårböle skans och två vackra kanoner vittnade om att det var något speciellt med den här platsen.

I Kårböle var det vanligt att resande till Norge rastade och pilgrimmer som var på väg till Nidaros (Trondheim) brukade stanna vid kapellet i Kårböle. Där lämnade man offergåvor för att få en säker färd vilket gjorde att kyrkan i Kårböle blev mycket rik.

Man vet inte säkert när Kårböle skans byggdes men den var i bruk fram till 1700-talets början. Sedan fick den förfalla och i slutet av samma århundrande omnämns den som en fornlämning.

I dag ser man resterna efter befästningen som en fyrkantig vall med en bastion i varje hörn, där kanonerna var uppställda, och innanför vallgraven kan man se gropar där soldatbostäderna funnits.

Ett intressant stopp, med lite av vår historia, blev det och det är kul att det finns information på plats. Vi fortsätter färden norrut.

Alla Tanter se hit!

Alla tanter, kika in här. Här är något för oss! Farbröder kan titta också.

I Hovra som ligger strax norr om Färila finns det ett Tantmuseum.

Ett litet, men kul, museum som handlar om tanten.

Det var öppet och en skylt på dörren förkunnade att dörren var lite trög, men ta kroppskraft och knuffa upp den.

In kom vi och där inne fanns det en hel del intressanta prylar som kan intressera en tant.

Lite flärd

0ch lite skärt.

Fina kragar som passar för en tant.

Mera laxrosa.

Dricka kaffe och virka grytlappar är vad en tant ska göra.

När tanten inte hade något att göra och alla grytlappar redan var virkade, så kunde hon ju inte vara sysslolös, då virkades det spetsar.

Som barn läste tanten böcker med röd rygg.

En tant behöver något att titta på också och då väljer tanten en farbror.

Ingen fara min man rånar inte Tantmuseet, utan man fick ett exemplar av årets tantkalender som minne, men eftersom de inte tog något inträde så valde vi att lägga lite pengar i kassaapparaten.

Fina skyltar med text i korsstygn hade de också.

I Färila är de påhittiga.

I Färila dansar man och ler.