Preikestolen

Jag fortsätter i minnenas arkiv från förra inlägget.

Efter Lysefjorden hamnade vi Jörpeland. Det brukar inte vara svårt att förstå norska men men där gick vi bet, den dialekten var helt omöjliga att hänga med i. Vi lyckades ändå att hitta hotellrum och vila oss inför nästa dags vandring.

Då hade vi planerat att besöka Preikestolen. Det är en fjällplatå som ligger vid nordsidan av Lysefjorden. Tidigare hette platån Hyvlatånnå (Hyveltanden).

Då hade vi inte så mycket förhandsinformation om vandringen mer än de broschyrer som turistbyrån kunde bidra med, leta efter något på nätet var inte aktuellt. Då var inte en av de första frågorna som ställdes när man checkade in på hotell, Vad är det för pinkod.

Nu när jag kollar på nätet om vandringen till Preikestolen så står det att den åtta kilometer långa vandringen börjar vid Preikestolens Fjellstue och tar runt fyra timmar fram och tillbaka. Turen är brant på vissa ställen och anses vara ganska krävande.  Vägen är kuperad och tidvis väldigt svår. Den som bestämt sig för att göra ett besök på denna plats bör vara väl förberedd.

Ja ja, det är ju upp till kondition och vana med vad man tycker är svårt.

Vi startar i alla fall direkt efter frukost. Regnet hänger i luften och vi har omväxlande sol och regn. Visst var det stenig och kuperad terräng, det kommer jag ihåg och här på bilden ser man hur Annica som är åtta år får kämpa lite med sina korta ben.

Jag har inget minne av att jag tyckte det var svår eller jobbig vandring, men frågade äldsta dottern om hon kom ihåg vandringen och hon mindes att hon tyckt att det var långt, men inte jobbigt.

Det har spelats in en del filmer där vid Preikestolen, Bl.a har Tom Cruise setts hänga från kanten av den 604 meter höga klippan. I den artikeln om Tom Cruise säger de också att Du kommer nog inte vara lika ensam som Tom Cruise. Det är nämligen mer än 250 000 vandrare som beger sig mot toppen varje år. Nu var det nog inte sååå många som vandrade upp till klippan då, men många var det. Men det där om att inte vara ensam kom på skam för oss. Vi traskade på i vår vandring, träffade inte på någon och då vi kom upp till klippan var det tomt. Vi en barnfamilj var först på plats.

Här är vi inte riktigt framme än, men passade på att kolla ner hur högt det var och då vågade jag mig ända fram till kanten. Klippan anas lite längre fram.

Framme!

Först på plats var töserna, Carina och Annica.

Nu är det nog bara specialutbildade agenter som Ethan Hunt som kan riskera att hamna hängandes från en klippkant så på nätet kan man läsa "Kom ihåg att hålla dig på säkert avstånd från stupet". Försök att intala tre nyfikna barn det. Nu var det som tur var ingen som försökte sig på att springa fram till kanten utan det var en försiktig förflyttning dit. Jag vet att jag släpade med mig den stora videokameran dit upp för det finns film därifrån, den syns dessutom på den här bilden.

Om jag inte missminner mig så kröp jag försiktigt fram och kikade ner, men det blev en snabb titt.

Ser att Carina är den som är minst höjdrädd.

Nattexpedition

Nu ska vi iväg på nattvandring, ut i det stora mörkret i den täta djungeln.

Fram med gummistövlar, pannlampor och machetes. Vi tar båten iväg och kliver iland på en plats där djungeln är tät.  Samtidigt som vi står och tittar på en grupp spindelapor som håller på att samla ihop sig inför natten så mörknar det väldigt fort.

Nu är det dags för vår nattvandring. Vi tränger oss in i den täta vegetationen,  plaskar fram i den våta terrängen, stundom sjunker vi ner i vätan så djup att det går över stövelskaften. Vi hugger oss fram med våra machetes och turas om med att bana väg och lysa upp så att alla har chans att ducka och kasta sig undan från de giftiga ormar och spindlar som hänger i träden. Grodornas ihärdiga ljud överröstar allt. Undrar vad det var för intensivt vrål som hördes från mörkret alldeles nära min högra axel. Jag greppar min machete hårdare och är beredd på det värsta.

Plötsligt tvärstannar den som går längta fram och banar vår väg, samtidigt duckar jag och viker undan för att inte få en handflatstor spindel i ansiktet och just då får jag syn på en jaguar som korsar vår väg. Wow en vild jaguar och det är för mörkt för att fota. Men nog borde det bli en bra närbild på den gröna ormen som just slingrade sig över min fot. Giftig var det någon som sa. ....

-Vadå, vad säger du, överdriver jag? 

-Nä, inte då ......   -Jooo, kanske lite då.

Det var inte fullt så där äventyrligt, men mörkt var det. Helt kolmörkt utanför ficklampornas sken. De pyttesmå grodornas nattljud ekade ute i djungeln så de överröstade de flesta andra ljud.

Vi behövde inte hugga oss fram, men de som en gång anlagt den promenadvägen in i djungeln och i den blöta terrängen, de måste ha behövt hugga sig fram och blivit rejält blöta. Nu kunde vi gå torrskodda, fast Dennis tyckte att det behövde vi ju inte berätta för dem där hemma.  Vi skänker dessa arbetare en tacksam tanke och vandrar iväg i ficklampornas sken. Runt omkring oss är det beckmörkt och det gäller att inte snubbla och ramla ner i leran och blötan utanför gångstigen. Men visst fanns det en hel del djur där inne i regnskogens djungel. 

Längre än så här räckte inte våra ficklampor för att lysa upp in i mörkret.

Ja, det där med spindlar var ingen överdrift. det fanns en hel del av dem men som tur så höll de sig kvar i sina nät.

Jag hade tagit med mig mitt ljusstarkaste objektiv, trodde det var en bra idé i mörkret, men det var det inte för det är bara på 70 mm och de små små motiven var lite för långt bort. Se bara här på den lilla minigrodan. Kan du ens hitta den? Den sitter på ett blad lite till höger om mitten på bilden.

På det här bladet, som var lite närmare mig, syns den lite bättre.

Tilda hade fått låna min Canon 70D och på den satt det en 16-300 lins. Så här blev hennes bild på samma groda. Så även om telet inte har samma ljuskänslighet så hade det varit lämpligare att ha haft på kameran.

De är mycket små dessa grodor, inte mycket större än min tumnagel. Det här är Tildas bild på den lilla röda med blå ben.

Den här lilla dutten, som var mindre än en pingisboll i storlek, är ett kolibribo. Även det Tildas bild.

Till slut träffade vi på några, som i mina ögon såg ut som normalstora grodor.

Den här vandringen blev mer ett äventyr för ögat och framförallt örat, för det var otroligt mycket ljud där ute i mörkret. Efter avslutad vandring kom båten och hämtade oss tillbaka till lodgen.

Dags att packa resväskorna för i morgon drar vi vidare.

                                                                                    föregående                 nästa

Uti i vildmarken - Mongoliet

Klockan 08:00 står vår guide Solongo och vår chaufför Amdraa och väntar på oss och vi beger oss ut på vägarna.  Vägarna här är egentligen värt ett helt kapitel för sig, vi hade hört att de skulle vara ganska dåliga och skumpiga att åka på. Fast det här såg väl inte så illa ut, raksträcka så långt ögat når och asfaltsväg. Visserligen var den lite ojämn, men det var väl inte så farligt.

Bra och stadig bil hade vi också.

Så här i efterhand undrar jag lite över vad Solongo tänkte då vi ville stanna och få några bilder på alla får och getter som kantade vägen. Senare under resan skulle vi få se dessa djur i hur stora flockar som helst.

Får jag presentera Valter, Valter är egentligen en korpgam, men vår guide hade lite svårt med uttal så det lät som Valter när hon sa vulture. Så i fortsättningen fick alla stora fåglar vi träffade på vara en Valter. Vulture är en korpgam, fast här hade hon nog fel för det här är ingen sådan utan det är en stäppörn. Det ser man främst på att mungipan sträcker sig förbi ögat.

Ska jag tro det jag läst mig till på nätet så anses den vara starkt hotad och världspopluationen bedöms vara mindre än 33.000 par.

Plötsligt lämnar vi den asfalterade vägen och svänger rakt ut i terrängen, så nu fick jag ta och omvärdera det där med standarden på vägarna. Från att ha åkt på en lite knagglig asfaltsväg var vi nu mitt ute i öknen och vägen bestod av två bilspår i gruset. Tyckte vår chaufför att det kändes som om vi var på väg åt fel håll och svängde bort från hjulspåren, ja då var det inte ens några bilspår längre utan bara sand och grus.

När vi kommit så här långt kan det vara på sin plats att ta en liten bensträckare och presentera guiden Solongo och vår sjungande chaufför Amdraa. Här en liten videosnutt när vi kör runt i Gobiöknen och inte är helt säkra på att vi är på väg åt rätt håll. Klicka här.

Vägen slingrade sig fram genom sanden och ibland såg man ingen väg alls, ökenråttor kilade fram över vägen och dök ner i sina hålor, stora fåglar landade och andra skrämdes iväg då vi kom. En grupp hjortdjur skrämdes iväg och skuttade undan med en väldig fart.

Små lätta moln.

Vid enorma stenblock vandrade lösa hästar med sina små föl.

Lite nyfikna.

Upp igenom det passet ska vi och igenom kom vi också.

Slutligen, efter flera timmar på dessa skumpiga vägar som ofta är mer offroadkörning  är vi framme vid vår första Ger-camp och det är dags för lunch. Det är en ganska liten och mysig, familjeägd camp. Det enda som man kan klaga på är väl att Geren är grön och inte vit.

Vårt hem är inrett med två sängar, ett litet bord och två små pallar. Mitt i "rummet" hänger en stor sten som ska hålla takringen på plats. Lite lyx har vi för här finns det lyse och även kontakt för att ladda batterier.

Fast kuddarna här lämpar sig inte direkt för kuddkrig om man inte är rejält osams med den som man vill slåss med, för kuddarna är fyllda med sand. Men man sov gott där.

Familjen som äger stället bor i en vit Ger och naturligtvis har de parabolantenn.

Ska passa på att reda ut det här med vad dessa tältbostäder heter. Här i Mongoliet heter de GER och inget annat. Vill man bo i jurta får man åka till Ryssland  och i Kazakstan heter de kiyiz üy. Ger betyder hem och i Mongoliet vill de inte att vi sprider det felaktiga namnet på deras tältbostäder. Sa vi jurta blev vi vänligt men bestämt rättade.

Matsalen där vi strax ska äta vår första mongoliska lunch är byggd i samma form som en Ger.

Där bakom luckan är köket. En kul men opraktisk detalj var att om de ville gå mellan kök och matsal så var det luckan under serveringsbrädan som var enda vägen. Tjejen som serverade maten fick rejält med motion då hon kom med vår fyrarätters lunch.

Efter maten kan vi ta en omgång med det traditionella ankelbensspelet ösgii, det är ankelbenet från får som används. Man ska kasta benbitarna och de betyder olika och har olika värde för hur de landar.

                                                                       Del 2 - Fortsättning