Karta i sikte.

För några år sedan satt jag och några vänner och pratade om vilket vi tyckte skulle vara jobbigast att mista, synen eller hörseln. Mina vänner tyckte att det skulle vara hörseln, att inte kunna delta i samtal som tidigare och att inte få höra röster eller musik tyckte de skulle vara allra jobbigast. Jag tyckte då och tycker fortfarande att synen skulle vara det allra jobbigaste att mista. Nu var ju det här bara lösa diskussioner och fria tankar om det. Ingen av oss hade något problem med vare sig synen eller några större problem med hörseln. Men jag har dröjt mig kvar i dessa tankar ibland, tänk att inte få se den vackra naturen mer, alla färger som finns omkring oss. Inte kunna se bilder här på fotosidan eller konst på en utställning. Klart jag skulle klara av det om det blev så men så trist det skulle vara. Hur resonerar du i den frågan?

En dag, när jag satt vid datorn och redigerade bilder tycke jag att det nog var dags att lämna in kameran på genomgång. Mina bilder blev inte skarpa längre, det hjälpte inte att lägga på oskarp mask heller. Jag beklagade mig inför en vän som sa, vad gnäller du för, det är ingen fel på skärpan där. Dags för nya glasögon alltså. Sagt och gjort jag bokade tid för nya glasögon och nya terminalglasögon, men gick ifrån optikern med en remiss till ögonläkare istället. Jag hade fått grå starr. Inga problem det får de flesta nu för tiden sa min ögonläkare. Jag fick tid för operation och allt var frid och fröjd.

....Trodde jag ja! Det var nu en karusell mellan optiker, ögonläkare, ortoptister, ögonkliniker och refuserade remisser tog fart. För nu såg jag dubbelt och ingen visste varför jag såg dubbelt. Det var så många undersökningar där alla sa att det finns inget fel, allt ser helt normalt ut så till slut började jag nästan tro att jag inbillade mig alltihopa. Men hur det nu än var ned det så såg jag faktiskt dubbelt och det är tämligen irriterande. Inget man dör av och troligtvis inget man blir blind av så varför oroa sig eller bråka om det. Visst fick jag efterstarr men den gick lätt att skjuta bort med laser, nu var väl dubbelseendet borta trodde ögonläkaren, men näedå det var kvar. Värst är det på kvällen med alla ljus och alla lampor som lyser dubbelt upp. Köra bil i mörker blev omöjligt.

Men det gäller att inte ge sig i dagens sjukvårdssväng och jag gav inte upp. Så en dag var det en extra noggrann optiker som upptäckte ett veck på hornhinnan. Det lilla vecket resulterade i en remiss till S:t Eriks Ögonsjukhus och hornhinnespecialisten. Nu då tänkte jag ska jag väl få besked, men efter i min värld väldigt lång betänketid kom det ett svar att de inte tog emot mig, jag platsade tydligen inte bland deras patienter??? Jag blev återremitterad. Både jag och ögonkliniken undrade om det verkligen inte var till just en hornhinnespecialist man skulle om hornhinnan skulle undersökas. Trots att ögonkliniken tog väldigt lång tid på sig så är jag ändå tacksam att de stod på sig och propsade på att jag skulle få komma till S:t Eriks. 

När man väl har lyckats forcera deras spärrar och fått en tid där så måste jag säga att det är det vänliga och trevliga sjukhuset. Väntetider i väntrum verkar det som de har jobbat bort. Dessutom så var min förvåning stor när läkaren efter en kvarts undersökning sa att han visste vad det var för fel. 

Va! Efter två års skickande hit och dit så finns det en person som säger, JAG VET!!! Helt otroligt! Visserligen ville han ha en aberration gjord, en slags avfotografering av hornhinnan för att vara helt säker på sin sak. Den gör inte ont och mina hornhinnor såg ut ungefär som på den här bilden.

Mina ögon ser inte exakt ut så här men lite åt det hållet.

Nu fick jag veta att det är en hornhinnesjukdom jag har, den har det långa och tjusiga namnet Map-Dot Fingerprint Korneal dystrofi. 

Map-Dot betyder att hornhinnan ser ut som en karta ungefär och  korneal dystrofi betyder förtvining av hornhinnan.

Först blev jag väldigt glad över att få veta vad det var för fel, hade ju mer eller mindre gett upp hoppet men läkaren var så lugn och berättade vad som fanns att göra för att hjälpa upp min syn. Vad jag inte tänkte på då är att sjukdomen är progressiv vilket innebär att det kommer att bli sämre. Som tur är så vet jag och inte heller läkarna hur fort det kommer att gå.

Dessutom hade starren och den operationen inget att göra med mitt dubbelseende utan det var starren som gjorde att det inte märktes innan operationen, när sedan jag såg klart igen utan en grå hinna framför så kom det dubbla fram.

Vill man vara lite skämtsam så kan man nästan säga att jag fått en passande sjukdom ändå, jag som tycker om att resa och studera kartor har nu en egen karta i ögat. ;)

Nu är jag mitt uppe i behandlingen och utprovning av vad som fungerar bäst för mina ögon. Första testet är mjuka linser utan någon synstyrka på som ska jämna ut den ojämna hornhinnan. Hjälper inte det så kommer det testas med hårda linser och som det verkar just nu så tror jag att det blir så. Nästa steg är operation och slipning av hornhinnan men först testar man med linser för linser går att ångra men inte en operation. Skulle det försämmras ytterligare så återstår transplantation. 

Så här mycket text brukar jag inte ha i mina blogginlägg utan att fylla upp med bilder men den här gången behövde jag skriva av mig lite, för det är klart att när diagnosen fått sjunka in och jag fått mer information så känns det lite oroligt.

Skrev inte det här för att beklaga mig och få en massa sympatier men eftersom jag vandrat runt på så många stället och alla kliat sig i huvudet och ställt sig frågande till mina symtom så antar jag att det nog finns fler där ute som också går omkring utan att få hjälp. Den här  sjukdomen är ganska ovanlig så ovanlig att ögonläkarna inte känner till den även om de får alla symtom serverade på en silverbricka. Dessutom var det många bitar som föll på plats när jag pratade med läkaren.  Torra ögon, ont i ögonen på morgonen, ljuskänslighet och överstrålning, ja allt var symtom på sjukdomen.

Jag lovar att det ska inte bli någon trend att skriva om sjukdomar här i min blogg, men det var bara så att efter att jag kom hem från Bali så blev det sjukhusbesök två dagar på raken.

Högläge!

Har tagit lite paus från det pulserande livet ett tag. Ibland stannar alla måsten och farten liksom upp och man får en ofrivillig vila från det mesta. Fast innan den ofrivilliga vilan inträffade tog jag och maken en mycket skön vila på vackra och avkopplande Bali. Jag blev glatt överraskad av den ön. Alla vänliga människor, den välbehövliga solen som fyllde på mitt D-vitaminbehov. Den vita mjuka och varma sanden och det varma vattnet där jag kunde få skön motion. Ja listan kan göras lång över vad som gjorde vistelsen på Bali så värdfull och njutbar, men det var en välbehövlig avkoppling och tid för att tanka lite energi.

Alla bilder därifrån är kvar på minneskort och den externa hårddisken och väntar på att få gås igenom, det är nästan som på den gamla analoga tiden där jag fick vänta tills bilderna kom åter från fotolabbet. Då när man stoppade in sina färdigexponerade rullar i en liten påse och sände i väg för framkallning och kopiering, väntade sedan en vecka och så damp bilderna ner i brevlådan. En förfäntasfull  prosedur som dagens ungdom skakar lite förvånat på huvudet åt, de har ju sina bilder på stört. Men som sagt jag har inte hunnit med att kolla igenom mina bilder från resan och de som är med här är bara mobilbilder.

Bali var inte bara vacker natur och avkoppling utan Bali fick mig att ändra uppfattning om den asiatiska maten, som jag i vanliga fall inte är så förtjust i, men om den är så god och välkryddad så som den vi fick där, då gillar jag asiatisk mat. På vårt hotellrum fick vi dessutom ett välfyllt fruktfat varje dag.

Vilket blev till goda vitaminrika luncher för oss. Kan man äta så mycket godare lunch än så här?

Orsaken till att jag inte ägnat tid åt att gå igenom bilder och börja blogga om resan är inte ointresse eller att jag inget upplevde där, tvärtom. Bali var tänkt som avkoppling och ladda energi och D-vitaminer inför en planerad operation. En operation i min fot som jag hoppas är den sista innan jag blir helt bra i den.

En tidig morgon, andra dagen efter vår hemkomst från soliga Bali, så begav jag mig iväg till Sophiahemmet. Får väl erkänna att jag var ganska nervös den här gången eftersom det var första gången jag skulle vara vaken vid en operation och få lokalbedövning i stället.Suddigt men det beror nog på mina lite skakiga nerver inför operationen än mobilkameran.

Lokalbedövningssprutorna var definitivt ingen njutning, hugaligen så ont de gjorde men smärtan var intensiv Men tack och lov kort. Efter lite påfyllning senare så kände jag inget. Fast det var inte direkt kul att höra hur läkaren högg och borrade i foten och tår. Kändes lite som att ha hamnat på en verkstad då han bad om en större mejsel och hammare och när diskussionen om vilken borrgrovlek de skulle ha så var det mer verkstadskänsla än operationssal. Fast det var lite kul att höra att jag fått Svealands snyggaste skruv i min tå, vad sägs om en blåmetallik skruv. Lite synd att den inte syns. Men efteråt då jag fick komma till vilorumnet så kom belöningen. Väldoftande kaffe och en smarrig macka.

Och foten fick jag order om att lägga upp på bordet, för nu är det högläge i tre veckor som gäller.

Tack till all trevlig och omhändertagande personal på fotkliniken på Sophiahemmet. Där vet de hur de ska ta hand om en orolig patient på bästa sätt.

Återkommer med blogginlägg när jag hittat någon fungerande sittställning och plats för foten vid datorn.

Estniska katter och en skolmatsal.

Håll i er för nu kommer det kattbilder.

De här två katterna satt på varsin sida av grinden och spanade på varandra.

Välskulptrerade  var de.

Med krulliga fina morrhår.

Det här är nog Tallinns mest fotograferade ko och bredvid den brukar det då sitta någon turist.

Den här blomlådan är ganska söt. Finns utanför en restaurang som serverar husmanskost och vill man ha fläskben i stora lass så går det bra där.

Vårt hotell låg mitt emot en skola, i källaren hade de sin skolmatsal. Charmigt med källarvalv.

Inredningen var av det lite enlkare slaget.

Sedan var det slut från Tallinn för den här gången. 

Under tiden Tallinnbilderna bläddrats fram här i bloggen har jag laddat batterierna och tankat D-vitaminer inför stundande prövningar på hemmaplan. Har en del bilder med mig i bagaget hem, hoppas de inte orsakar övervikt. ;) 

Blöt kväll

Lite missvisande titel kanske men det var så att regnet som vi hade på förmiddagen fortsatte att komma i små skvättar även senare på dagen och till kvällen så var de kullerstensbelagda gatorna blanka och glänsande.

I de mörkaste kvarteren syntes det inte så mycket av blänket.

Något väsen följde med oss i gränderna, skuggan syns i alla fall.

Åldrat och slitet ger patina.

Vi kommer fram till mitt favorithus och det ser sig ganska likt ut så som det såg ut för sju år sedan.

Vid Rådhusplatsen är det lite mer ljus och där blir blänket mer påtagligt.

Dags för lite mat igen och i kväll slinker vi in på en gourmetpub. Maten var mycket god och jag antar att den hade bra rykte för plötsligt kommer en stor svart bil och släpper av någon prominent person och efter en bil med hans matsällskap. Secret service anlände strax före och kollade av området. En stackare lämnade de kvar ute i regnet, det är han i blå jacka.

Vi lämnar Säkerhetskillen åt sitt öde och går till den mest fotograferade gränden i Tallinn.

Hit kommer till och med en del engelska filmföretag och gör inspelningar bara för att få den rätta tidstypiska miljön.

det slutade regna.

Regnet upphörde men alla fina blänk i gatan fanns kvar i blötan.

Är det inte Marilyn Monroe som visar var man ska gå.

Med dessa gigantiska markeringar så är det nog ingen som missar var man får gå eller cykla.

Regnet förstärker höstkänslan.      Klottersanering.

Husen i det området vi nu kommer till på vår promenad tillbaka mot Gamla staden ser slitna och nästan förfallna ut, men tittar man på bilarna som de som bor där har så är de inte några skrotbilar precis.

Vi kommer till en  gata där alla husen är K-märkta.

Ovanlig placering på skorstenen.

Fyrkantigt stuprör.

Här är hela gatan med de K-märkta trähusen.

Så har vi kommit tillbaka till Gamla staden och stadsmuren och Långa Hermann med den estniska flaggan på toppen.

Å så börjar det regna igen.