Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Elsehul

Vi är nu i Sydgeorgien och ska snart göra en landstigning i bukten Elsehul. Innan vi får gå iland är det obligatoriskt att vara med på en genomgång om hur man förhåller sig här. Det är mycket viktigt och vi får bl.a  veta att inget ätbart får tas iland och både före och efter landstigning måste stövlar och kängor tvättas i ett speciellt definicerande bad.

Innan vi kliver iland gör vi en liten sväng förbi en strand där elefantsälar, pälssälar och pingviner håller till. Där på stranden ligger en alldeles nyfödd liten elefantsäl. Den har t.o.m en bit av navelsträngen kvar.

Livet är inte alltid så lätt för en sälunge, jag vet inte vem som skadat den här men den har blivit illa åtgången.

Det är mycket troligt att den inte kommer att kunna klara av att freda sig mot fåglarna som redan hade spanat in den.

Den sydliga stormfågeln är stor och den avvek inte många meter från sälungen.

Vid nästa strand skulle vi gå iland, här på en sten ute i vattnet satt en pampig pälssäl. Såg nästan ut som om han vaktade stranden.

Vårt mål med landstigningen var att gå upp på höjden, där det var en fantastisk utsikt över omgivningarna, men mer om det senare. Då kommer också en förklaring till varför Olle står med en paddel där högt uppe på berget.

När vi några timmar senare när kommer ner från höjden för att återvända till fartyget, sitter han fortfarande kvar på sin sten.  Det är bara vattennivån som förändrats.