Gröna fingrar ska man ha.

Ska det bli någon ordning på odlandet så är gröna fingrar att föredra. 

Då växer det så det knakar och man får en rejäl skörd.

Jag blev så inspirerad av Lenas underbara bilder på sina grönsaker och skörd så jag kände mig tvungen att visa att det växer även hos mig och att jag har gröna fingrar.

Hoppas det går att se att det är en tomat och en habanerofrukt.

Vi får ta och ordna en ordentlig skördefest här.

Dop och örn.

Pandemin har satt sina spår på tillvaron för många. Själva har jag och min man levt ganska så isolerade fram tills vi var fullvaccinerade. Fast nu verkar det som om vi behöver även en tredje spruta för att vara skyddade mot deltavarianten.

Hörde på nyheterna i dag att det börja bli kö för dop nu. Många har väntat för att släkten skulle få vara med. Vårt yngsta barnbarnsbarn skulle också döpas. De unga föräldrarna väntade också tills så många som möjligt var fullvaccinerade. Dessutom hade de dopet utomhus, eftersom både dopbarnets mamma och storebror Harald är döpta i vår trädgårds så kändes det lämpligt att även lille Hektor skulle döpas där. Många var tydligen svältfödda på evenemang så alla tillfrågade ville komma och det var nog över 50 personer som samlades i vår trädgård, där vi kunde hålla avstånd och följa alla kvarvarande restriktioner.

Vi hade verkligen tur med vädret, solen sken och det var en helt underbar julidag.

Dopklänningen har hängt med ända sedan 1949 då jag döptes i den. Visserligen var jag tvungen att sy om den lite, för efterkrigstidens tyger var inte så hållfasta. Men blommorna med dopbarnets namn och datum har klarat sig och fylls på för vart barn som döps i den. Hektors blomma är lavendel.

Välsignelsen. Hektor verkar lite tyngd av stundens ansvar.

Hektor var lite  förundrad över vad som var på gång.

Dags för själva dopceremonin.

Faddrarna tar sitt uppdrag på allvar.

Hektor charmar prästen.

-Jag döper dig Hektor, Håkan, Rune i faderns....

Då händer något ovanligt, en havsörn  svävar plötsligt upp över oss. Jag har inte det ultimata objektivet på kameran men slänger iväg ett skott ändå. 

Hos indianerna är det vanligt att man uppmärksammar när något djur visar sig vid speciella tillfällen och det blir ens totemdjur. Kan det vara så att Hektors totemdjur nu är en havsörn.

Örnen: Står för mod, frihet och ett högre seende. Lyft och flyg vidare, var inte rädd. Modet du behöver för att gå vidare finns inom dig. Framtiden ligger öppen, släpp det gamla och gå vidare. Din inre visdom leder dig rätt. Var inte rädd!

Då storebror Harald döptes kom det en ekorre på besök, så båda bröderna fick besök av ett djur på sitt dop.

Ekorren: Står för framsynthet, idoghet och hamstrande. Vi behöver förverkliga våra planer och arbeta aktivt för att nå vårt mål. Engagera dig helhjärtat i allt du gör, men glöm inte nuet. Du kan inte skapa en trygghet bara i framtiden utan du måste börja här och nu.

Örnen flög vidare och Hektor fick sitt dopljus tänt.

Stolt mamma med lille Hektor.

Så här såg det ut för två år sedan då storebror Harald döptes.

Att resa eller inte ... det är frågan.

Två sprutor har vi fått, är det säkert då och kan man våga sig ut i stora vida världen eller hur är det där ute. 

Har varit en lång och ganska innehållslös isolering, inte mycket att skriva om och eller fota. I går var jag in i en fysisk butik och handlade, kändes lite ovant efter all handel med varor levererade vid dörren. Men hur skulle det var att resa. Vi drar iväg på en safari och kollar läget.

Vi blir mötta av vår guide från vår första safari, Thuto. Munskyddet sitter på plats.

Genast hoppar vi in i jeeparna och dra iväg ut i buschen. Träffar ganska snart på lite vilda djur.

En reslig giraff.

I ett träd liggen leopard.

Under trädet hittar vi hans kompis.

I träden skuttar några apor omkring.

Lejon hittar vi också, de ligger och vilar i det höga gräset. 

Fast hur kul var det här alla vekar ha tagit till sig av restriktionerna och gör sitt bäst för att inte föra smittan vidare. Även denna lilla bullfrogg lyder råden om munskydd.

Men elefantungen har lite problem med att hitta rätt plats för sitt munskydd.

Så det här blev bara en resa i fantasin om hur det skulle kunna vara. Jag fick leka lite och även minnas hur det var förr innan pandemin slog till och förändrade hela vår värld.

I verkligheten for vi ut till sommarstugan och la nytt tak på vårt förråd. Nog så viktigt och även genomförbart nu när vi kunde åka iväg och köpa tjärpapp och även få hjälp av dottern.

Först bort med det gamla trasiga taket.

Sedan fixa till femmeterslängder av tjärpappen, där kunde även jag hjälpa till lite. Klarar inget vidare av att klättra på tak numera.

Vass kniv är viktigt.

Upp med rullarna på taket. Där var det skönt att vår dotter var med, hon är bergsbestigare och inte ett dugg höjdrädd.

På med tjärpappen.

Noggrannhet är en dygd.

De jobbar på och nu börjar det ta form.

Precis innan regnet kom var de helt klara.

När maken och dottern höll på och klättrade och fixade taket kom jag på att det var 27 år sedan vi byggde detta förråd och då var jag ett år yngre än vad dottern är nu. Var även då ganska höjdrädd men klarade av att klättra och även att sitta på taket och spika. Hittade en gammal bild.