Molde och Hurtigruten...igen.

Om Molde finns det inte så mycket att säga mer än att de har ett ganska pampigt kulturhus som heter "Plassen". En bred och pampig trappa har det huset.

Trappen fortsätter ända upp på taket av kulturhuset.

Där uppe har man en fin överblick av den lilla staden Molde.

Domkyrkan har ett lite speciellt klocktorn, den här kyrkan byggdes 1957 eftersom den gamla kyrkan bombades och förstördes under andra världskriget.

Något som verkar vara mycket populärt i Norge är Pizza, fast jag tror att där kan man dessutom äta de dyraste pizzorna.

Fast den mest spektakulära byggnaden i Molde är nog hotellet Seilet som är utformat som ett segel.

I kväll sitter vi där uppe på balkongen på tolfte våningen och väntar på att Hurtigruten ska komma.

Färjorna till Vestnes kommer och går med jämna mellanrum och nu kommer dessutom Hurtigruten.

Det är fint väder när sydgående Kong Harald kommer inseglandes.

En extra bild till Bo-Lennart. Förstora gärna bilderna för de blir bättre då.

När Kong Harald har tuffat ut igen så dröjer det inte länge innan det nordgående fartyget kommer.

Nu är det Midnatsol som kommer.

När sista färjan för kvällen lämnar Molde...

...är det bara fåglarna och vågskvalpet som hörs.

Kvällen sänker sig över Molde.

Atlanterhavsvegen

Första gången jag åkte Atlanterhavsvegen var det kväll och ganska mörkt, det regnade och vi var hungriga och letade efter något ställe att sova på. Jag viste inte hur speciell den vägen var innan vi hamnade där, men hade hört att det var en vacker väg att åka. Eftersom vägen öppnades 1989 och var avgiftsbelagd i 10 år och det var första året utan avgift så har jag räknat ut att vi måste ha åkt där 1999. Ett bra tag sedan.

En orsak till att vägen byggdes var att fiskeindustrin i området var i behov av bättre vägförbindelser för att befrämja handel och export. Ser att det servas åt oljeindustrin också.

Skulle vara intressant att veta hur de bofasta här tycker om vägen och den ökade turismen i deras område.

I början av vägsträckan är själva vägen inte så spektakulär, men naturen är desto vackrare.

Atlanterhavsvegen är en 8,3 kilometer lång väg mellan Kristiansund och Molde, är utnämnd till nationell turistväg och inte bara det, utan den är också utnämnd till "århundradets norska konstruktion".

Vi stannar lite då och då för att få med oss lite foton av turen på vägen. Förra gången vi åkte här tog vi inte en enda bild. Var både för mörkt och blött. Här börjar vi ana lite av de speciella brokonstruktionerna.

Klättrar upp på en liten bergsknalle för att se om jag kan få en bättre vinkel.

Solen skiner, fåglarna sjunger...

...och matar sina ungar.

Maskrosorna har blommat över...

...men hjortronblommen blommar för fullt. 

Det är åtta broar som förbinder öarna på den här vägsträckan, men det är den här som ser mest speciell ut. 

Flyttar jag mig en liten bit så ser bron ut att svänga på ett annat sätt.

Jag går över till en annan liten bergsknalle.

Där blommar ängsullen. (eller om det är någon annan art av de olika ullgräsen)

Vi fortsätter en bit fram på vägen och där har det byggts en hel del sedan vi var här förut, en rejäl parkering och en gångväg runt ena sidan av ön finns här nu.

Fin utsikt ut över havet, bjuds det på från den gångbron.

Vi går runt ön och ser att i den här vinkeln ser bron inte alls så spännande ut.

Fortsätter att leta vinklar på bron.

Vi åker en bit för att få en annan infallsvinkel på bron och dessutom ska vi ju åt det hållet. Blir lite annorlunda härifrån, men jag vill högre upp och tar mig över vägen.

Här börjar det bli så som jag vill ha min bild.

Nu är jag nöjd och har fått de bilder jag ville ha.

Tar en bild på triften innan vi reser vidare mot dagens mål.

Som är Molde och här i Seilet ska vi sova i natt.

Resan går vidare mot nya mål.

Dags att lämna Trondheim och resa vidare, innan vi lämnar stan tar vi en sväng förbi hurtigrutkajen för att se vilka fartyg som är inne nu. I dag är det två fartyg inne, så som det ska vara. Både den nordgående och sydgående. Börjar nästan kännas som det är en resa i Hurtigrutens spår, inte planerat, det bara blev så.

Det är Trollfjord...

...och Midnatsol.

Sedan är det dags att styra ut på vägarna igen. Vi undviker E6 även nu och tar den mindre vägen igen, trots att det skulle vara närmare att åka Europavägen, men vi är ju här för att se och inte skynda.

Ser ut att bli en fin dag.

I en del fjordar som vi åker förbi finns det fiskodlingar...

...och mer sjötomt än så här kan det vara svårt att få.

Vi njuter av den vackra naturen och gör några fotostopp här och där.

Efter några mil är det dags för att färja igen.

Tittar lite på naturen vi åker förbi.

Det är ingen lång färjetur.

Men vi hinner med att testa färjans specialitet, en svele med kaffe därtill. Det var gott. 

Sedan upp på däck för att få lite bilder.

Färjeturen tar slut och vi fortsätter landvägen.

Gott om tunnlar är det i Norge och det var lite kul att se att vår GPS också visade en tunnel. Fast då det var nya tunnlar hängde den inte med utan bad oss vända eller ta någon avtagsväg där den trodde att vi var enligt kartan ovan jord.

Efter tunneln hamnade vi i Kristiansund, där ska vi inte övernatta men tittade lite på stan. Träffade på "Sillgutten".

Och mitt emot honom stod "Klippfiskkjerringa".

Kristiansund är en hamnstad där även Hurtigruten lägger till, men den har inte kommit hit ännu.

Vi lämnar Kristiansund och beger oss ut mot Atlanten.

Trondheim.

Tror inte jag är en av dom som går så lite.         

Bara tolv minuter, då går vi nog lite längre än till torget.

Så vi gick och vi gick. Här går vi förbi Rockheim, som är natonalmuseet för populärmusik. Det ska man egentligen se när det är mörkt, men det blir inte så speciellt mörkt i maj så det får duga med en bild i dagsljus. 

Vi gick förbi järnvägsstationen och alla tåg.

A.Dahl & Co hade stängt butiken, för ganska länge sedan. 

Hittade inte heller Kjeldbergs kaffe, men fin skylt hade de.

Gich förbi en vågig skulptur...

...med fåglar på.                          

Då var vi nära Nidälven med sina stolphus.

Där borta skymtar vi gamla bybron.

Åt andra hållet ser vi Backe bro.

Vi kom fram till cykelhissen, som var avstängd på grund av gatuarbeten.

Då kan en liten elbil vara praktiskt att ha.

Cykelhissen är en finurlig uppfinning, just när vi passerade den kom det ett gäng tyska turister som fick sig en demonstration i hur den fungerar, då den fungerar. Man sätter foten mot en platta och låter den fösa en uppför backen.

Turisterna blev så glada när de såg att jag fotograferade, så jag fick ta en bild till.

Vi och alla cyklister gick uppför backen och de som skulle nedför backen fick följa en uppmaning om att rulla pent.

Högt uppe på backen kom vi till Kristanstens fästning Från 1600-talet.

Den byggdes efter stadsbranden 1681 för att skydda Trondheim mot angrepp från öst. Angreppet kom faktiskt 1718 då den svenske generalen Carl Gustav Armfeldt d.ä. anföll staden med 10.000 man.

Fästningen fyllde sin roll och svenskarna var tvungna att retirera. Fast 1816 hade fästningen spelat ut sin roll och kung Carl Johan beslöt att lägga ned den. Under andra världskriget och tyska ockupationen, avrättades då ett 30-tal norska motståndsmän där. Fast under perioden 1816  till 1940 var fästningen främsta funktion att dess kanoner skulle varna Trondheimsborna vid bränder.

Här uppe på berget kan man skåda ut över staden.

Regnet hängde i luften och märkliga moln visade sig på himmelen.

Så vi gick ner igen. Nidarosdomen har vi besökt förr så dit behövde vi ju inte gå, men gjorde det ändå.

Här fick vi veta att det är 0 km kvar till Nidaros, bra att veta om man är på pilgrimsvandring.

En del turister undrade vad det här skulle föreställa.

Jag tittade på alla helgon.        

Norge är inte med i EU och vill tydligen inte det heller.

Tröndelag teater gick vi också förbi.

Hittade några fina gränder.        

Om det börjar regna kan man söka skydd här, men trots de hotande molnen så hade det inte gjort det ännu.

På Kongens gate står Olav Tryggvason staty.

Så hamnade vi nere vid Nidälven igen.

Där är det strömt och vill man ro uppströms så får man ta i ordentligt.

Några hade roat sig med att kasta prick med mynt på en av pålarna i älven.

Någon verkade tycka att det var lite futtigt med mynt och offrade sitt kreditkort istället.

Här nere vid älven finns något som jag skulle ha velat komma in i, tyvärr var det stängt. Det är ett Camera Obscura.

Camera Obscura är ett stort, mörkt rum med vitmålade väggar och golv, med en spegel och en lins på taket. Gennom det vridbara «periskopet» fångas en bild av omgivningen och visas på golvet i rummet. Kameran har också ett klassisk «pinhole» placerat i dörren, som förvandlar rummet till en 180 graders avbildning av värden utanför.

Man blir hungrig av att gå omkring, så vi börjar leta efter ett bra matställe. En bar av en husvagn var en kul idé.

Mat hittade vi, fast inte på Café blåbär.

Tack för i dag.

Norska älgar och en övertäckt bro.

Om man ska tro de norska varningsskyltarna för älg så ser älgen lite annorlunda ut här än i Sverige.

Fast de älgar vi såg i Norge såg mest ut som älgar gör.

Vi såg en del älgar i Norge men det var bara vid den här, som stod i det höga fjolårsgräset, som det gick att stanna för att få en bild.

För att ta sig från Brønnøysund  så var man nu hänvisad till kustvägen, på grund av att den andra vägen som ledde ut till E6 hade rasat och inte öppnar förrän i juli. Bra det, för den vägen är mycket vackrare.

Färjorna hade inte anpassat sin tidtabell till den ökade trafiken så vid Vennersund, blev det över en timmes väntan. Fiket och kiosken var inte öppet så det blev att utforska omgivningen i stället.

Färjan låg inne och de passade på att öva lite med sin livbåt.

Folk kollade sin packning.

Och jag undrade vad det här var för hundras.

Det var en ganska kort färjetur och strax var vi på väg igen och kunde beskåda vackra vattenfall. Det här fallet påminde en del om De sju systrarna, som finns i Geirangerfjorden.

Strax innan vi når målet för dagens tripp så träffar vi på den här vackra bron, Hammer bru. Inte någon modern skapelse som den vid Brønnøysund, utan en mycket äldre och en av de få kvarvarande överbyggda broar. Redan 1891 fanns det en överbyggd bro här, men den här byggdes 1927.

Bron går över Søråa men är avstängd för biltrafik, men gå över den kan man göra.

Ser att väder och vind tär en del på målningen.

På läsidan ser den fräschare ut.

Vår väg slingrar sig vidare.

Och vi kommer fram till dagens mål och kan checka in på hotellet i Trondheim.

Visserligen hänger regnet i luften men vi tar en promenad före middagen.

Hamnar nere vid hamnen och träffar på "Han som visste vägen" Leif Eriksson. Det var härifrån Trondheim, som då hette Nidaros, som han seglade iväg och upptäckte Vinland. Fast om han var först att upptäcka landet kan ju diskuteras, tror att indianerna vill lägga in ett veto där.

Vi går förbi de gamla tullkammaren...

...och vid Clarion hotell kan man börja fundera om det är något fel på ögonens autofokus. Undrar hur de fönstren ser ut inifrån?

Vi ser också att Hurtigrutens Nordnorge ligger inne, Lofoten som skulle vara här samtidigt har förirrat sig iväg till Danmark.